mobbning
Mobbning är på många plan aktuellt just nu, och jag har funderat kring det ganska mycket de senaste veckorna. Ju mera jag funderar, destu olyckligare blir jag då jag inser hur orättvist allt är och hur svårt det är att få en ändring, eller ens veta var man ska börja. Eller om man vill börja.
I en perfekt värld skulle alla vara roliga, fiffiga och trevliga att umgås med. Men världen är inte perfekt. Vissa blir utanför. Också i vuxen ålder. Och dom blir fruktansvärt ensamma. Säkert olyckliga. Och det behöver inte betyda att någon är specifikt elak mot personen i fråga. Hur man nu sen definierar elakhet. Det finns bara folk som man väljer att inte bjuda med på chillkväll, eller sitta bredvid i bussen, eller göra ett grupparbete med.
Kan man försvara sig med ett "men den och den säger ju aldrig nånting åt mej" eller "men den och den tar ju aldrig själv något initiativ att göra nåt, utan hänger bara efter"? Är det skäl nog?
Och om man inte vill umgås med någon som ingen annan heller vill umgås med. Man känner ingen samhörighet eller att man skulle få ut nåt av sällskapet. Finns det en medmänsklig regel som säger att man borde ta med någon som man inte tycker om i gänget, bara för att den ska slippa vara ensam? Var går då i så fall gränsen? Vid "kommer du och lunchar med oss" då personen sitter i samma bord i bibban, eller vid en gemensam resa utomlands? Är det allas egna ansvar att hitta vänner åt sig och bli omtyckt? Är det passiv mobbning (jämför att stå och titta på medan någon blir slagen) att lämna någon utanför då denna någon inte ber om att få vara med, men tydligt inte har någon annan att vara med? Eller också om denne någon har nån annan att vara med, men hon/han (hen?) hellre är med den utsprungliga utfrysande gruppen? När får man tycka illa om någon? Eller bara inte tycka om någon?
Jag blir så trött. Av maktlösheten. Och ansvaret som man vill skaka av sig. Och det dåliga samvetet man försöker strunta i.
I en perfekt värld skulle alla vara roliga, fiffiga och trevliga att umgås med. Men världen är inte perfekt. Vissa blir utanför. Också i vuxen ålder. Och dom blir fruktansvärt ensamma. Säkert olyckliga. Och det behöver inte betyda att någon är specifikt elak mot personen i fråga. Hur man nu sen definierar elakhet. Det finns bara folk som man väljer att inte bjuda med på chillkväll, eller sitta bredvid i bussen, eller göra ett grupparbete med.
Kan man försvara sig med ett "men den och den säger ju aldrig nånting åt mej" eller "men den och den tar ju aldrig själv något initiativ att göra nåt, utan hänger bara efter"? Är det skäl nog?
Och om man inte vill umgås med någon som ingen annan heller vill umgås med. Man känner ingen samhörighet eller att man skulle få ut nåt av sällskapet. Finns det en medmänsklig regel som säger att man borde ta med någon som man inte tycker om i gänget, bara för att den ska slippa vara ensam? Var går då i så fall gränsen? Vid "kommer du och lunchar med oss" då personen sitter i samma bord i bibban, eller vid en gemensam resa utomlands? Är det allas egna ansvar att hitta vänner åt sig och bli omtyckt? Är det passiv mobbning (jämför att stå och titta på medan någon blir slagen) att lämna någon utanför då denna någon inte ber om att få vara med, men tydligt inte har någon annan att vara med? Eller också om denne någon har nån annan att vara med, men hon/han (hen?) hellre är med den utsprungliga utfrysande gruppen? När får man tycka illa om någon? Eller bara inte tycka om någon?
Jag blir så trött. Av maktlösheten. Och ansvaret som man vill skaka av sig. Och det dåliga samvetet man försöker strunta i.
Kommentarer
Trackback
