hon som

Oktober:

Hösten var regnig, men jag stördes inte av det, utan tyckte allt var ganska vackert hela tiden. Studierna blev intressantare hela tiden och det kändes som att man äntligen får lära sig nåt som man kommer att ha nytta av i praktiken. Min syster flyttade hemifrån. Jag träffade folk jag inte sett sedan midsommar på kräfön och så sökte jag till scenen. Och blev antagen. Sen blev det riktigt jobbigt i skolan. Tentresultat kom och jag fick omtenter jag inte hade räknat med och flera viktiga tenter var påväg. Jag höll mig vid liv genom att planera en dag för mig själv i Stockholm när allt var över.

 

November:

Mer dåliga tentreslutat kom. Och jag läste och läste och läste. Blev finnig och tjock och nihkee i största allmänhet. Jag frågade en typ på date och fick än en gång inget svar alls. Jag hängde upp julstjärnan i fönstret och väntade på julen. Jag tittade på Torka aldrig tårar utan handskar och grät, såg TFs spex och höll på att bli sjuk ett par gånger om. Jag tränade ingenting, hann inte, orkade inte. Jag skrev patskutenten och åkte på patskuresa. Sen klagade jag till mig en godkänd tent, fick amanuensplats i Vasa och åkte till Berlin. Där brunchade vi. Sen började det snöa riktigt ordentligt.

 

December:

Jag lagade avokadopastan. Den var god. Tittade på Love actually och gick på julfest. Var hypokondrisk, men blev aldrig sjuk och åkte på bal till Stockholm. Där uppfylldes alla mina önskningar. Sen fick jag ångest över att styrelseåret skulle ta slut. Jag köpte julklappar, började läsa till kanditenten för en fjärde gång och firade jul med familjen, ganska som vanligt. Nyåret firas med väninnor och sedan på klubb.

 

År 2012 har såhär i efterhand sett nog varit ett ganska tungt år då jag varit förvirrad och livrädd, känt mig hjälplös när någon i min närhet mått dåligt, känt mig onödig och framförallt stundvis känt att jag inte duger. Samtidigt har jag fortsättningsvis varit ganska bra på att ta hand om mig själv och fått mig själv att må bra. Jag har tränat mycket och bra, ätit väl och mera vegetariskt än någonsin tidigare och legat i bikini på en segelbåt och känt mig smal och snygg. Jag har träffat en massa nya mänskor, sprungit på flera årsfester och upplevt lyxstressen då man har för många fester att gå på och allt för fulla veckoslut, både på våren och hösten. Jag har börjat använda hen. Och köpt ett läppstift.

 

För år 2013 har jag lovat mig själv att sluta läsa Kissies blogg och att ta mig ut i flata(no homo)spåret om vädret tillåter. Det kommer antagligen att bli ett ganska fattigt år, men i gengäld får jag spexa. Och leka riktig läkare på ett riktigt sjukhus. Och undersöka riktiga patienter. Och så blir det nog inte så många dateförsök.

 

Juli:

Jag jobbade på, lyssnade på allt för många sommarprat i min nya iPod, hade lite semester på lande, tränade väl lite osh sånt.

 

Augusti:

Mamma diagnostiserades med borrelios och kom hem från lande. Vi var på barrunda med flickorna och jag försov mig från jobbet. Kanditenten ställdes in och var plötsligt tillbaka i schemat igen och jag var arg som ett bi. Vi åkte till Köpenhamn med en sjuk och utan mamma. Vi åkte på en liten tur med segelbåten. Jag började se riktigt mycket fram emot skolastarten och hösten och återseendet av alla thoracaler. Jag skrev kanditenten för tredje gången och åkte sedan till Stockholm. Där var vi både klumpiga och snygga och gjorde allt det där man ska, förutom festade.

 

September:

Jag blev antagen till Sexsnackarutbildningen för Folkhälsan och provade på BodyCombat. Jag gick på Nylles kräftis och fick äntligen festa Thorax-style igen. Jag började känns mig ganska utanför bland studiekamraterna och drog mig lite undan. Jag hade en plan, men den gick i stöpet och fick mig att känna mig onödig. Jag gick på yoga och och simmade för att må bättre. Det hjälpte.

April:

Påsken kom och räddade mig, jag hade tid för mig själv, flickorna, familjen, jobbet och skolan. Jag hade lite tråkigt stundvis, men gick på teater och tog hand om mig själv och trivdes. Vi deltog i Ylonz och det var igen ungefär det roligaste som hänt någonsin. Dessutom dominateade vi. Så blev det inlandsturné och jag blev man för en kväll. Mobbning var på tapeten både på debattsidor och IRL och jag funderade ganska mycket kring det och kunde bara konstatera att det är hemskt och att det finns alldeles för lite man kan göra. På vappen åkte två av oss till Åbo och firade där.

 

Maj:

1a maj var perfekt, med allt från alldeles för tidig väckning och tågresa till Kajsniemi med typ alla och sedan den finaste sillisen med de finaste studiekompisarna utomhus och tupplur i gräset. Jag började så småningom stressa över kanditenten, började länka lite utomhus, lagade god mat som jag mådde bra av, funderade på hur jag skulle klara av Turnén och framför allt livet efteråt. Turnén kom och gick och vi sade hejdå till Spexet. Jag åkte till lande för att läsa, hade svårt att koncentrera mig och funderade bara på vad som skulle hända efter tenten. Två dagar innan kom Tentångesten. Men två dagar gick och sedan skrev jag tenten.

 

Juni:

Vi åkte till Paradiset. Redan första eftermiddagen fick vi upp seglen, öppnade ölen och seglade ut mot äventyret med musik i högtalarna. Jag älskade livet på båten. Sen började jag jobba. Midsommaren kom. Jag har två starka minnesbilder: När alla flickor sitter, mer eller mindre nakna, på bryggan efter bastun, himlen är blå och det känns som att det är sommar. Den andra är från soluppgången, när vi segaste sitter uppe, trottar juustosnäcks i munnen och jag tar de fulaste bilderna på en som snusar och inte kan sluta skratta. Nästa dag regnade det och vi måste skippa Odeos. Jag drack GTn. Jag tittade mycket på program om barnlöshet och lyssnade på sommarpratare med olyckliga liv och funderade övet ett liv utan barn.

En årskrönika är nog roligare med bilder, jag vet. Men här kommer 1/4 utan i alla fall:

 

Januari:

Året började med Hoppets fest, mina förhoppningar inför hela året var stora, vad som helst kunde hända och Styrelsen gav helt nya möjligheter. Jag började med HeiaHeia och på min födis sjöng en kille med gitarr födissången åt mig på mässcentrumet. Att ordna årsfest, skriva sångtext, läsa på tent och sitta med i styrelsen visade sig vara lite för mycket just den månaden. Jag frågade en typ på date och fick ett tackmennejtack. 

 

Februari:

Vi var och lyssnade på Melissa och blev melankoliska. Mitt ex berättade om en ny flickvän och det blev lite tyngre ett tag. Vi gick matsmältningen i skolan och jag började stressa över sommarens bikinokropp. Vi gick på vår första årsfest och jag planerade att fria. Jag satt bredvid en trevlig, men han hade flickvän. Sedan satt vi och drack stulen champagne i ett wessabås. Jag frågade en till typ på date och fick aldrig nåt svar.

 

Mars:

Det var mormors begravning och farmor som fyllde 80. Det var spextaggning. Jag lärde mig nya saker om mig själv och det var både skrämmande och förvirrande. Det blev egen årsfest och sen blev det tungt mellan mig och en vän en tid. Och det var tungt då en vän mådde dåligt. Vi ordnade en lägenhetsrunda med gamla vänner efter många om och men. Jag tittade på Twilight och blev upprörd. Jag tänkte att det bara är mars och att det är mycket kvar av året och hoppet.

 

Nämen, så blev det visst vår då? Plusgrader och livsfarliga trottoirer. Gå inte ut. Stanna hemma och titta på Soran Ismail istället. Han är rolig. Funkar också på bibban om man kan skratta tyst.

För att inte behöva börja läsa riktigt ännu kan jag lista endel av mina julklappar från i år:

 

"En HTC smartphone som är röd". Fast den kommer i användning först efter nyår.

Ett yogakort för vårterminen.

En ny plånbok, Lumi, orange + pikuliten portmonä.

Bidrag till Lääkärin käsikirja.

Tröja från Cos, grön. 

Pulsklocka, svart.

Mina drömmars stad, som jag absolut (och desperat) tar som ett tecken.

Naisten 10s deltagaravgift.

 

Måst jag börja läsa nu?

 

 

 

I morse vaknade jag med den här tanken i huvudet: Varifrån kommer egentligen idén om flick- och pojknamn. Och kommer begreppen i framtiden alls att finnas, så att pojkar och flickor oberoende av kön kan heta Erik och Lukas och Sofia och Stefan. Typ Kristina Markus Olivia. Jag tar inte ställning till detta, men det var en intressant tanke.

 

Sen åt vi frukost hela familjen tillsammans med smoothie och scones.

 

Tänk att vi fick en jul där snön dalade ner sakta men säkert precis hela dagen.

När det är -15 grader ute, man inte har långkalsonger och klockan är fem före ett på natten. När man står i en "kö" som är lika bred som den är lång och folk trycker på som bara fulla hysteriska finlandsvenskar kan. När man hör ett "Kan vi inte bara gå lite förbi" av någon som står snett bakom en. När folk pratar om att de inte har studiekort. När alla andra har druckti ungefär 9 portioner medan man själv bara druckit en. När man hör rykten om att det är kaos i garderoben. När någon säger "backa" och ingen annan backar förutom man själv och man plötsligt står sist av alla igen.

 

Då är det nog skönare att gå hem. Trots att det blev lite av ett antiklimax.

När jag frågade mamma om alla julförberedelser är under kontroll frågade hon "Vilka förberedelser". Detta bekymrar mig. Själv har jag förstås fullt upp med allt fiilisuppbyggande med julskådespel och konserter. Och mellanlandar på bibban. 

 

Men vi lär få ren i år. Det är gott.

 

 

Idag är en dag då jag får fel i huvudet med mig själv.

 

Självdestruktivitet (i form av att jag läser sorgliga bloggar om cancer), check.

Oro över att inte kunna släppa taget om min styrelse, kontrollfreaken i mig har tagit över, check.

Ångest över att våren kommer att bli fattigare än på länge och min chef textar och frågar om jag vill ha söndagsturer och jag ser hundratals euro gå förlorade, check.

Okoncentration i proportioner som får allt annat än att titta på snöflingor att kännas oöverkomligt, check.

 

Vissa dagar orkar man helt enkelt inte med sig själv. Jag vet inte om det då är en bra eller dålig idé att gå och titta på Vem är rädd för Virginia Woolf?

Jag brukar tycka att det är lite pinsamt att såna här sånger med tillhörande historier gör mig rörd. Men jag tycker att den här är fin, inte minst för att låten är söt. Och för vad den påminner mig om, cheezy eller inte.

Jag tar det som ett gott tecken att jag en och en halv timme efter att jag ätit en halv makaronilåda ännu är hungrig. Julmat bring it on!

Julklappar är barnsligt viktiga för mej. Främst det där med att de perfekta julklapparna åt andra.

 

SOM det kan störa mig om jag inte hittar på något riktigt bra att ge åt någon. Och att min systers julklapp av misstag skickades till henne redan igår. Jag som ville överraska henne på julafton. Ledsen smiley.

När hände det att det det plötsligt var en vecka kvar till julafton? Ooooh, julklappar. Ojojoj. Häär ska det springas omkring på stan alldeles svettig i djup snö och sprida mina (vilka?) pengar i julgubbens kassa.

 

Och jag som inte ens har hunnit se fler avsnitt av julkalendern än fram till nummer 12. Hur ska jag hinna?

Jag gav ett lillfinger och så försvann förstås hela armen. Men sakta och säkert ska jag nog dra den tillbaka ur Stockholmsgapet. Bara de där "Uhm"en mellan ordena vill jag spara.

 

Igår var jag sedan på resande fot i nästan 8 timmar. Fast då satt jag mest och väntade vid gaten och sedan i flygplanet. Sen hade vi manusgenomläsning. Det blir roligt det här vet ni. Min roll är överlägset den bästa. I min mun.

 

Idag skulle jag börja med läsandet igen. Nåja. Jag gjorde bort lite sekreterararbete istället. Kanske det är okej. Imorgon börjar jag!

 

Äh, jag vill tillbaka till torsdag-fredagnatten.

Stockholm är den finaste värden och vi är de bästa på att festa. I alla kategorier.

 

Redan i början höll vi på att missa planet, men det var på grund av skumpan vid gate 28, inte på tenten och planet. I planet sminkade vi oss och skrev limericker. Jag hann precis dricka upp mitt kaffe och så var vi framme.

 

Taxi till MF. Vår taxichaufför trodde han var den smartare, ändå var vi den halvan som kom fram lite senare. Ombyte på wessan (Spidermanstyle). Sen glögg (Obs. Rödvinsglögg inte det bästa i en trång källare.) Ordfen lyckades hitta oss. Vad glad jag blev. Sen släppte han oss inte förrän turnén var slut. Thoracalvakt.

 

Vi var placerade i vicehedersbordet. Fiilisbordet. Tempobordet. Bordet där de flesta hade varit på Thorax och de som inte hade det undrade över om alla rykten de hört var sanna. Ja de var de. Ja, vi har hopptorn på vår sillis. Ja, ibland rutschar det ner folk längs med glastaket utan byxor. Ja, vi har nåt som kallat Turkisch bath. Ja ja ja. Och de kunde balladen om Sven. Och visste vad lärvilautanen var. Och Sir professor sir Gurdon var där. Och Yamanaka var där. Och de fick Det ytterst nobla Thoraxordenpriset. Jag höll på att dö.

 

Sen dominateade vi. Always dominate. Vi tog dansgolvet i besittning. Schlager. Big band. Två (2!) saxofonister. Jag älskar saxofonister. Festen tog slut klockan 2. Fast det gjorde den ju inte. Vi fick punch i källaren. Jag sov kanske 2 timmar den natten.

 

Brunchen kom igång efter många om och men. Jag trodde att det inte skulle gå. Men vi konstaterade att 3 mimosor var den magiska gränsen. Och så gick 7 skumpaflaskor åt på nåt magiskt vis. Skämten blev bättre och bättre. "Du kan alltid lita på att Johnnys senap fixar biffen". Runkeby. Och definitionen på onani.

 

På något konstigt sätt orkade vi iväg till stan. Åt thailändskt. Jag höll på att somna vid bordet. Såg tomtar. Åkte hem. Fick 14 timmars sömn.

 

Idag har jag shoppat. Sagt hejdå åt mina reskumpaner och famnen. Hittat hotellet. Och ska nu ännu ut på varv två. Ensam i Stockholm. I love it.

Idag är jag värsta hypokondrikern. Om jag blir sjuk inför Stockholmsresan vet jag inte om jag överlever.

 

Sen är det galen otur att jag idag inte har annat än tentböcker för att distrahera mig från mina egna tankar.

På scen ska jag sjunga dels med min man och samt son om snusk och dels sjunga en schizofren duett med min bror.

 

 

På valmötet satt jag och var så nervös att jag darrade.

 

Sedan självutnämnde jag mig till jämställdsansvarig och ideade en klubb för de som känner sig som kvinnor. Satt i julgubbens knä och plåstrade om folk. Snökrigade. Mer än på länge. Och vann.

 

Sen vart det lite blött.

 

Kvällen slutade med att disponenten och jag sprang omkring och letade efter andras gästers rockar, avslutade festen, tog en full i handen och pekade honom och hans kusin i rätt riktning. Ansvar ftw.

Om ni nyss hörde ett YES! så var det jag som rymdes in i min julfestklänning. Alla kan vi inte rymmas in i samma klännig som vi gjorde för fem år sedan.

 

 

Jag kom på vad jag ska ge för nyårslöfte:

 

Under år 2013 ska jag inte läsa Kissies blogg.

 

Det känns bra.

 

Idag ska jag gå och donera blod. Det känns ännu bättre.

 

För att inte tala om hur bra det kändes att få skatteåterbäringen.

Sååja, nu har jag också ätit avokadopastaN. Och jo, vissta var den god (fast jo, jag tänker laga den utan parmesanen och pecorrinon nästa gång). Och med min egen chili, för den är redan halvröd. Inte var det precis så att jag började gråta för att den var så god, däremot slapp jag gråta på grund av hunger, eftersom den gick att laga på 10 minuter. Och för det får den fyra adventsljus av fyra.

 

Nu kör jag lösgodis, vitt vin och svenck julkalender.