hon som

Projektet Aina måste nu gå före Projekt Visste du att jag hade köpt en ny T-skjorta för din skull? Utan att Aina funkar, funkar inget annat.

 

Äh. Jag trodde jag redan kunde det här.

 

 

 

 

Projektet svackan börjar imorgon med yoga. Min kropp skriker efter yoga. Mitt huvud skriker efter yoga. Imorgon kommer min kropp att skrika på hjälp och antagligen ge upp helt, skaka och falla ihop. Men sen kan jag börja klättra uppåt igen.

Ni vet den där känslan när man på måfå går in i en butik, helt annars bara, och genast hittar en massa härligt och man vill köpa sisådär allt. Och sen di där dagarna när man söker och söker (för man måst vara snyggast av alla i morgon) och inte hittar ett piss.

 

Gissa vilket jag nyss varit med om?

 

Till sist hittade jag en helt vanlig, enkel T-skjorta i en fin färg i ett bra material, med ett märke jag litar på. Som jag egentligen inte hade råd med. Men jag blev lite gladare i alla fall.

Idag var jag och simmade. Loved it. Det var härligt att motionera utan svett och andan i halsgropen. Och jag älskar hur ärliga simhallar är. Ärliga och brutala. Om det är någonstans man ser riktiga kroppar så är det i simhallar. Allt från tjocka, gamla och puckelryggiga till alldeles vanliga mammor, mommor, barn och tydligt underviktiga spinkisar. I ett ljus och utstyrslar som inte lämnar nåt åt fantasin.

 

Det bästa med Tölö simhall är ångbastun. Jag hade kunnat sitta där hur länge som helst. Om det hade varit lördag hade jag tagit en bulle på cafét Kuntopulla efteråt. Jag tror bestämt att jag måste ta mig en tur till simhallen nåt veckoslut.

 

 

 

 

 

Gårdagens sits började med att han mittemot mig frågade om jag alltid har en sådan där urrigning (I blame the tingeltangel). Sedan fortsatte kvällen och jag kom hem klockan 6.

 

Riktigt så rockenroll som det låter var det ju sen inte. Det var bara lite göteborgare och en spexsits som började halv ett.

 

 

 

 

 

"Vill du gråta lite eller bli uppiggad" frågade hon.Jag gjorde båda.

 

Tack för hjälpen. Du är fin.

Jag är tillbaka i gymnasiet. Det är lunchrast och vi sitter och debaterar. Bråkar och säger emot. Motiverar. Om abort, om homosexualitet, om utvecklingsstörda, om invandrare.

 

Fast nu är jag av den åsikten att alla andra har fel. Fel fel fel, du har fel åsikt.

 

Och det känns som att jag är alldeles malplacerad och i helt fel sällskap.

 

Det är liksom inte samma som i Stockholm med mammabloggarna. Det är personligt.

Nuförtiden går jag omrking och väntar extra mycket på fredagarna. För på fredagarna får jag köpa en fredagsbulle till kaffet. Jag har nyss förstått det fina i riktigt goda kanelbullar.

 

Idag är det tisdag. Och jättelänge till fredag.

Finland har en lång väg att gå gällande mycket när det kommer till jämstäldhet och tolarans, men visste ni att FPA ersätter en könsbytesoperation (och hela rumban med psykologer och sånt kring det) för en transkönad? Och det är så hurja fint tycker jag.

 

 

 

 

 

Medan jag pumpade luft i däcken ute på gården kom min grannfamilj hem från dagis. Det yngre barnet var på riktigt pissigt humör. Ett inget-duger-och-du-är-dum-mamma-och-jag-vill-inte-leka-merirosvo-och-nu-är-mina-händer-våta-av-gräset-uäääääh-humör. Det stackars barnet var så ifrån sig att hen plötsligt sprang mot mej och kastade sig upp i min famn.

 

Min famn är gjord för ledsna barn som behöver en break från sin dumma mamma.

I år i Suomen huippumalli heter flickorna bland annat Navena, Malla, Matleena, Polina och Nelli-Kaneli.

 

Att sånt.

 

 

Efter två kräftskivor och en födelsedagsfest mår jag som jag förtjänar. Några suojakännit kunde man inte direkt tala om.

 

På klubben såg jag tidernas bästa ansökningsspex, hittade ett lurvdjur i min kronärskocka, fick chokokaka smetat i ansiktet på mig, tappade bort min väska för att jag hade varit för smart för mitt eget bästa och släpade hem en vars omdömme gömde sig någonstans mellan snapsarna.

 

Klockan är halv fyra och jag är för trött för att koka kaffe.

Om gårdagens kräftskiva har jag ungefär det här att säga:

 

Jag hade två försäkerhetsskull-vakter som beskyddade mig från total morkkis. Mycket bra jobbat.

Fyra kräftor orkade jag kämpade med. Kräftsaft på mina händer var precis lika äckligt som jag kom ihåg. Om inte värre.

Jag tycker inte om kräftor.

När sitsen höll på att ta slut frågade en som satt på andra sidan om min bordsherre hur länge han och jag hade varit tillsammans. Min vän på min andra sidan dog och jag blev ganska förskräckt. Tydligen hade jag uppfört mig svartsjukt. Absolut inte okej.

Bäska droppar.

Jag tycker inte om bäska droppar.

På klubben efteråt fick jag den-förkortade-och-snabba-och-jag-är-smått-berusad-versionen berättat för mig och det var ganska mysigt.

Inget härjande på dansgolvet, det saknade jag.

 

Om tre timmar ska jag vara färdigfixad på ett 80-årskalas.

Sedan smäller det. På min egen klubb. Som jag saknat.

 

Måste bara till butiken och köpa juustosnäks först.

Jag var ganska skeptiskt till BodyCombaten. Jag kunde inte riktigt se mig själv slå och sparka. Dessutom tycker jag alltid att jag ser så fruktansvärt fjantig ut när jag slår i luften.

 

Men jag har nog hemliga aggressioner gömda i mej, för jag fann mig själv slå som aldrig förr ner mot marken som om jag skulle försöka slå sönder ansiktet på någon som låg på marken. Och som jag njöt.

 

Och jo, jag såg säkert fruktansvärt dum ut.

Efter närmare eftertanke så insåg jag att "snabu" egentligen är ett ganska mysigt ord.

 

 

 

 

 

Idag ringde Suss Åhman och sa att jag kan få betalt för att tala om sex.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På fredagkväll satt mamma och jag på oss läppstift, slängde våra Lumi-väskor över axeln och gick på 2 days in Paris på Kesäkino Engel.

 

På lördag var jag först och tittade på våra nya ettor och sedan så åkte jag genom regnet för att dricka lite vin hos en väninna.

 

Där talade vi om hur och vem av oss gamla som förändrats sedan förritiden. För visst har vi ju gjort det, alla på sitt sätt. En skrev nyss ett modigt inlägg om en svår sak. En annan uppfyller en dröm och lever i Berlin. Endel anar ett slut på sina studier, pratar om doktoreringar, andra vet väl inte riktigt ännu var de kommer att hamna och byter huvudämnen. Själv vet jag såpass att jag är tillräckligt ung för att ännu vara nyfiken på att lära känna ettorna, men tillräckligt vuxen för att känna mig bekväm i läppstift. Lagom ung för att orka med två kräftisar och en födisfest nästa veckoslut, men lagom vuxen för att vilja hinna se Sjerfbeck innan utställningen tar slut.

 

Not a girl, eller hur det nu var.