hon som

De började spela och sedan slutade jag inte le på en och en halv timme. Bo var ganska gubbig, men bekväm i det. Saxofonisten, oj herregud, saxofonisten. Han hade allt man kan önska sej. Saxofon, sjunga, vissla. Dessutom utseendet och kläderna.

Jag minns speciellt Utan dej. Och saknade Dansa på min grav. Annars var det en spektakulärt blandning av gammalt och nytt, lugnt och fiilis. Jag hade velat dansa dansa dansa, men det var bara 50+-tanterna som vågade det.

Jag vet inte om ja någonsin sett en så bra konsert.

 

Hon fyllde hela arenan med sin röst. Och sina mellanspeakar. En. så. sjukt. tuff. kvinna. Jag flöt in i någon sorts dvala/trans och stannade där till sista låten.