hon som

Den här veckan ska jag klara av:

 

1. Tre morgonturer på jobbet

2. Att aga mat för hela veckan

3. En spinning, en bodypump och en bodycombat

4. Fyra spexövningar, inklusive 10 h sångövning och 2 h dansövning

5. En extra SYK-övning och ett genrep

6. Att föra årsfestkjolen till kemtvätten

7. Att tvätta vanligt byk

 

Hoppsansa, det blev visst inte så mycket tid över för föreläsningsvecka. Oh well. En morgontur, en spinningtimme och en vegelasagne down.

 

När jag överlevt allt det här ska jag belöna mig med yoga och föreläsningar nästa måndag. Och en hel massa karkki på veckoslutet.

Idag kom den: Den Stora Vårlängtan.

 

Och med den kom längtan efter doften av asfalt, blommorna, köra bil, påsken (visst är det något magiskt över påsken ändå), ljusa kvällar, varma kvällar. De där kvällarna gå man går längs med stranden och äter glass i vårrocken och inte fryser.

För mina kaveris har flax och solen skiner och kaffet blev extra gott just den här morgonen.

 

 

1. Alkohol. Cider för 4 euro, nä, det går liksom inte. Och äcklig cider flr 2 vägrar jag dricka.

2. Godis. Jag får vänta tills jag orkar steka plättar. Det är billigt.

3. Koriander. Voi vitsi vad jag hade lust med koriander. Har fortfarande. Äsch.

Usch, jag har blivit en av de där som

1. Bara pratar om spexet

2. Ber om hjälp med repliker men sedan inte hinner träffa någon som erbjuder den

3. Inte orkar engagera mig i mina vänners liv och vars första reaktion när någon försöker föreslå något är att jag varken orkar vara social eller har pengar till socialt liv.

 

117 minuspoäng åt mig.

...man vaknar mitt i natten av att huvudet är sprängfyllt av stämmor och sångtexter och man inte somnar om då allt bara snurrar runt runt och om och om igen.

 

Idag pausade jag från spexet i 90 minuter och yogade. Det var skönt.

"Nu kommer de, nu kommer de" IIIIIIIIiiiiiiiiii.

 

Först fick pojkarna delta i Guldfesten. Det var Det glider in, finnjuntar (jag, de andra var mesta snygga), öl, hotdogar och så fick de lämä mjukisdjur i mål. I stora salen spelades Mertarantas Taivas varjele mitä sieltä tulee. Som plötligt blev till något helt annat. The Thorax saga. Om inte annat, så hade vi flickor roligare än på länge.

 

I lilla salen var det efterfest. Med Candylandtema. Polkagris, ljusrött, popcornsgirlanger, sockervadd, marshmallows, pusshörna, karkki... Varje gång vi flickor kom in i salen kunde vi inte låta bli att sucka och säga ooooooh vad här är fint.

 

Vi hade roligast och pojkarna verkade också trivas. De orkade sitsa i ungefär en och en halv timme och det var ganska lämpligt för oss också tror jag. Treorna bröt en tradition, vilket jag är mycket stolt över. Med tanke på nästa dags sångövningar tog ölen lämpligt slut och jag gick hem innan tre.

När hen som drar gympatimmen skriker en fråga mot slutet av timmen och man är för trött och fittig för att svara och hen tar det som att man inte är med och säger "okej, int då, vi slutar väl då" och sedan tvingar oss att skrika svar på frågan. Låt oss träna och tvinga oss inte bry oss om nåt annat. För fan.

 

När någon säger att man inte är tillräckligt bra, nej dålig, när man kämpat med något riktigt länge och tycker att det blir bättre hela tiden och inte alls håller med om att det är en bomb. Då vill en del av mej säga fuckyousatansskit och inte vara med längre.

 

Sen lugnar jag ner mig efter en tid. Lite i alla fall. Så idag har jag lyssnat och lyssnat och sjungit och sjungit. Och mindtränat när jag varit bland folk. Och lagat en moussaka som var för ful för Instagram.

I Tenala sjöng vi. Sjöng sjöng sjöng. Dirikidiriki, rikidikidiidii, dindikidindiki. Beatboxade. Jycklade. Tvycklade. Tittade på Medici (bra spex!). Hade brottning och krig i snön. Åt, drack, bastade och grisade. Kramades, masserades och irriterades. Hade efterfest i flickornas rum och sjöng alla stämmar igen och igen, just så bra som man gör halv fem på morgonen. Sov för lite, uppträdde för varandra och tittade på den filmade första akten. Använde orgasmotronen på varandra och oss själva. Fnissade. Skrattade. Och sjöng igen.

 

När vi kom hem igen var backdroppen nästan klar och vi fick sjunga finalfinalen inför kulissare. Korr gjordes i takt till bandsågen.

 

Om jag känner såhär efter bara ett veckoslut med spexgruppen, hur ska jag då inte känna efter Göteborg och den sista föreställningen?

 

Va, är det vardag imorgon?

"Tänker du komma ut ur din spexbubbla alls före 9.3?" frågade hon. På dagen som spex-putkin började. Från och med igår blir det spex nio dagar av tio.

 

Hälften av repetitionstiden över och hälften kvar. Och jag vill nog inte att det ska ta slut. Det är fortfarande roligt att gå till övningen (det är alltid roligt att komma...). Sen kan ju själva övningen vara helt hemsk ibland.

 

Så nej. Jag bubblar vidare. Men det hindrade oss inte från att köra en bästisdate i simhallen i morse.

 

Nuförtiden är det få saker, nej inget, som får mig att bli så arg, irriterad, otålig, gråtfärdig och uppgiven som sångövningar som går dåligt. Eller sämre än jag vill. Jag har noll tålamod och uppför mig som de där löjliga ynkliga tjocka mänskorna på TV som börjar träna med en PT och gråter att de inte KAN längre efter 35 minuter på gräsmattan. Jag svär och skriker, blir tyst och vägrar fortsätta och sen blir jag till sist jättejättearg på mig själv för att jag dels inte kan och dels blir så upprörd.

 

Om jag fick önska skulle jag önska mig en songcoach att ha i fickan.

Tänk att det nuförtiden är alldeles naturligt och självklart för mig att säga "jag måste åka hem via efter mina noter".