hon som

I Tenala sjöng vi. Sjöng sjöng sjöng. Dirikidiriki, rikidikidiidii, dindikidindiki. Beatboxade. Jycklade. Tvycklade. Tittade på Medici (bra spex!). Hade brottning och krig i snön. Åt, drack, bastade och grisade. Kramades, masserades och irriterades. Hade efterfest i flickornas rum och sjöng alla stämmar igen och igen, just så bra som man gör halv fem på morgonen. Sov för lite, uppträdde för varandra och tittade på den filmade första akten. Använde orgasmotronen på varandra och oss själva. Fnissade. Skrattade. Och sjöng igen.

 

När vi kom hem igen var backdroppen nästan klar och vi fick sjunga finalfinalen inför kulissare. Korr gjordes i takt till bandsågen.

 

Om jag känner såhär efter bara ett veckoslut med spexgruppen, hur ska jag då inte känna efter Göteborg och den sista föreställningen?

 

Va, är det vardag imorgon?