hon som

Det känns lite tabubelagt att skriva om vikt och kroppsbyggnad. Men inom en vecka har det kommit så mycket tankar kring det från olika håll att jag inte kan låta bli.

 

Peppe rekommenderade Annes gamla text om att man ska vara nöjd med sin kropp så som den är nu. På grillen förra veckan var det tal om att det verkar som att studeranden på medi runt om i landet kan vara lite väl noggranna med kolhydrater och sånt och sporrar varandra att ta minst pasta till lunch (detta tyckte vi förstås alla att var helt sjukt löjligt och tryckte i oss lite extra bröd och förkunnade högt att JAG har minsann redan ätit tre brödskivor). Kristian Gidlund sommarpratar om sin kropp som ger efter för cancern. Idag skriver Monica Ålgars i HBL om hur hon trivs i sin kropp då hon gör saker och upplever med den.

 

Det verkar, om man ska tro texterna, som att det är oerhört ute med att inte vara nöjd med sig själv. Samtidigt får jag den känslan av att de som skriver och bloggar om det ofta lever ett relativt hälsosamt liv och tar hand om sina kroppar väl, gensom vegerarisk kost och motion. Tycker man sedan mer om en kropp man sätter ner kärlek och arbete på, eller tar man bättre hand om en kropp man tycker om, vet jag inte.

 

Att skriva om sin egen relation till sin kropp känns farligt. Speciellt om man inte skriver att man är så oerhört nöjd med den. Det bästa med min är att den funkar. Jag kan hålla med Monica att jag oftast bäst tycker om den i och med ett riktigt bra yoga-/träningspass. Men för att den skall kännas riktigt top notch så behöver jag nog känna mig lite smal också. Det uppmanas att man ska tycka om den som den är. Men HUR GÖR MAN liksom? Det verkar som att det bara skulle vara att bestämma sig för att den duger och är super. Men varför är det så svårt?