hon som

När man börjar gå hemåt då det är ljust igen.

När man passerar någon som sover på soffan täckt i papp där någon skrivit "Berusad tös" på vägen ut.

När man där hemma drar för gardinerna för att stänga ute ljuset så man får sova lite.

När ens syster säger att det känns som att gårdagen var en dröm.

När man blir alldeles varm inuti då man tänker på allt härjande man hann med och vem man fick härja med.

 

Då var det nog en bra fest.

 

Där i slutet satt jag och skrattade åt mig själv. För satt jag inte i en ring där gitarren gick från kille till kille och de spelade Wonderwall, Halleluja, Fattig bonddräng och Cecilia Lind. Det var så patetiskt stereotypiskt att jag äcklades. Och ändå gick jag inte hem. Förrän den sista låten kom för fjärde gången och några vettiga bröt upp.

 

Två hela veckor till nästa gång. Tålamod, vad är det?