hon som

I oktober har jag ätit mindre kött än vanligt. Det var kanske lite svårare än jag hade trött från början. Och nästa år gör jag nog det ordentligt, från början till slut. Men jag har vuxit som människa, absolut, och återfunnit mitt köttsug. Kött är lyxvara och väldigt gott. Ibland.

 

Månadens övriga ekotekon har varit repererandet av cykeln och TVn. För 200 euro har jag fått båda i prima skick. Nu är de som nya.

 

Igår chillade jag på jouren hela kvällen. En underlig plats den där jouren. Ett helt eget liv liksom. Jag tycker om det. Bara jag skulle bli lite (mycket) bättre först.

Plötsligt har det köpts en massa biljetter för att förgylla vintern. Inga till Marocko ännu dock.

 

I december går vi på operan och digga Puccini. I januari blir det Melissa Horn med hela familjen +. I februari Veronica Maggio.

Adoptionsdokumentären som sändts på YLE. Den kräver egentligen ett helt eget inlägg. FYFAN vad man kan bli arg på vuxna människor.

 

Musik vs film vs skrivandet. Vad man vill, vad man borde satsa på och balansen där emellan.

 

Den hemliga tequilaklubben.

 

Österbottningar.

 

Harry Potter.

 

Man klagar lite på bloggen och en och en halv timme senare börjar någon prata om Marocko.

 

Tänk om?

Idag är en sån där dag då jag går omkring och höjer på ögonbrynen så att ögonen ska hållas öppna.

 

Jag tror att jag är rätt stressad just nu. Lite för mycket på gång. Lite för lite att se fram emot. Försökte med pappas tänka-på-nåt-kiva för att somna igår, men det floppade, för att uttrycka det lindrigt.

 

Och jag VET att oförmågan att se och känna igen bra grejs blir obefintlig när jag är stressad, trött, sjuk eller hungrig. Sen är det uteslutningsmetoden som gäller.

Ja, och om ni ville veta, så blev det pasta med kantarellsås.

Under oktober har jag ätit kött färre gånger än fingrar på en hand. Jag vet inte vad det är, om det är hormonerna, tröttheten och saltsuget efter veckoslutet eller köttätarmonstret i mig, men idag är jag för första gången på tre veckor riktigt köttsugen. Jag vill ha pasta och köttfärssås. Älgbiffar och rostbiffssallad skulle också sitta bra.

 

Får se hur jag gör. Jag känner mig inte riktigt i toppskick och kan nog inte fatta de bästa besluten just nu.

Jag tycker att det kan räknas som att det snöade idag.

 

Och visste ni att glöggen har kommit till Alko. Årets blossa med hallon och nypon.

...gjorde jag i spåran påväg mot banken. Jag väckte en man som somnat och frågade vilken hans hållplats var. Man vill ju liksom inte åka förbi bara för att man råkat somna. Vi var då två hållplatser ifrån. Perfekt timeing, för då fick han sova längsta

...gjorde jag i spåran påväg mot banken. Jag väckte en man som somnat och frågade vilken hans hållplats var. Man vill ju liksom inte åka förbi bara för att man råkat somna. Vi var då två hållplatser ifrån. Perfekt timeing, för då fick han sova längsta möjlga tid.

Ananas-kokos-banan-blandningen blev superbitter under natten. Kanske var det ananasen och kvargen som bråkade, jag vet inte. Men gott var det inte. Dåligt tips.

 

Blomkålssoppan blev däremot förträfflig och cykeln likaså. Stolt som en tupp stod jag utanför Ecobike och fick beröm för hur jag hade bytt däck så fint. Värt alla pengar. Nu kan den funka felfritt några år igen.

Mixade precis ihop en halv färsk ananas, en liten (rättvisemärkt) banan, en burk kvarg och 2 dl kokosmjölk. Det blev helt gott.

 

Såhär i retrospekt skulle jag ha slängt i en banan till, kanske lite mindre kokosmjölk och lite något sött. Men vafan, hur kritisk får man vara.

 

Ikväll blir det blomkålssoppa.

Jag får fel i huvu och akut hjärnblödning när saker och ting inte fungerar. Samtidigt blir jag glad ända in i bukfettet när något bara funkar. Som när jag förde cykeln på service (igen) idag.

 

När jag kom till Ecobike (reklam, rekommenderas, just bra) stod cykelfixargubben utanför och såg direkt vad som var fel på min cykel. Och visste varför. Och lovade göra en grundlig genomgång, spänna grejer och rätta till och så. Så min Hanna kommer att vara som ny. Redan imorgon. 24 timmar, inte en vecka senare.

 

Bara jag fick TVn förd (och hoppeligen lagad) skulle mitt liv vara perfekt.

Mitt senaste podcastfynd är Ligga med P3. Sex och sånt, fast trendigare, svenskare, roligare, intressantare och fyndigare. Mindre frågor, mera diskussion. Ibland kan jag sitta i bussen och fnissa åt vad som skulle hända om mina medpassagerare visste vad det var jag lyssnade på. Speciellt i morse, då skolfärden förgylldes av en erotisk novell.

När jag åker spårvagn längs med Mannerheimvägen brukar jag sitta och titta upp på folks lampor de har i taket. Idag såg jag säsongens första fönsterstjärna.

På fredag samlades styrelsen -12 runt ett bord med tända ljus. Med maten kom också telefonerna fram och jag har aldrig sett så maffiga tallrikslösningar. Min vegetariska burgare var utsökt, pannacottan inte riktigt lika. Jag hade saknat gruppen så, och det var ljuvligt att sätta sig ner och äta god mat tillsammans.

 

Natten fortsatte ut i Berghäll. Vi myglade Luciabal, var årsfesten -14 kommer att firas, de nya ettorna, att vi skulle ställa upp vid valmötet som en package deal. Det obligatoriska hen-pratet ("sori att jag alltid tar upp det här mej dej när jag är full, men du är den jag känner som vet mest om det") och "Ska vi gå till Nylle". Så långt kom vi aldrig.

Inte ens i snägärekön klockan 01.30 bröt jag vegetarian-trenden. Nu var jag allt duktig.

Ja, jag tog mig till Galna dagar och ja, nu sitter jag här och småäter godis. Trots att jag borde ha åkt hem och läst istället. Trots att det inte är så billigt som man vill inbilla sig. Och trots att det inte är godisdag.

 

Imorgon däremot. Då är det Godisdag. Och Dricka vin och äta god (vege)mat med den efterlängtade styrelsen dag.

 

 

Talade lite köttfri oktober med en kaveri och fick akut dåligt samvete. Inget mer kött den här veckan. Basta.

 

(Fast om jag inte har annat hemma än fiskpinnarna på torsdag får jag äta upp dem. Jag har två euro på kontot)

Den här veckan har varit en bra vecka på många sätt.

 

1. Min bästis hade födis och vi firade och alla var där

2. Jag har fått väcka en tröttis ett par morgnar genom att bombardera hen med whatsapp-meddelanden. Som jag bormarderat. Och lyckats!

3. En kurskamrat har blivit pappa!!!!

4. Mamma och pappa har köpt ett nytt sommarhus

5. Jag har köpt ny mössa och ny halsduk och jobbar på ett par riktigt snygga vantar

6. Vi har fått metall- och glasroskisar till gården

 

Chef.

 

Jag tänkte köra lite lihaton lokakuu. Sådär light version. Att jag äter kött bara om jag inte klarar av att äta vegeversionen på luncherna. Och nog äter fisk.

 

Det började sådär. En broilerhamburgare och köttlasagne senare kan jag lugnt säga att jag ätit veckans köttranson. Tur att det är en ny dag imorgon. Med falafel till lunch.

Till mailen kom en enkät till de som gjort sin kand förra året eller börjat studera år 2010. I den frågade de mycket om hur man upplevt studerna (är det tungt, av vem får man stöd, gör man annat än studerar) och universitetet (har man någon gång funderat på att byta universitet osv). Medan jag fyllde i (för vad gör man annars en hypertoniföreläsning) gick det upp för mig, som jag nog insett redan den här hösten, hur tunga jag ibland kan uppleva mina studier vara.

 

Ibland kan de helt enkelt kännas övermäktiga. Då rasar självförtroendet och jag känner mig sämst (vilket jag de facto ÄR i den tenten, den gången). Stressen över hur jag ska hinna och orka med alla omtenter maler i huvudet samtidigt som jag inte vill tala med mina studiekamrater om det, då jag skäms så över att jag måste skriva ännu en omtent. Det känns som att få av mina övriga, riktiga, vänner har samma problem. Få av dem har någonsin skrivit en omtent (vad jag vet). Under de tunga perioderna hjälper det heller inte att tänka att jag är bra på andra saker. För de sakerna hjälper inte om man inte kommer igenom tenterna.

 

Problemet är kanske sedan inte det att man (jag) inte skulle få stödet om man skulle be om det, utan det att man (jag) skäms för att man (jag) är så dålig och helst inte vill att någon annan ska få veta och tycka det samma. Ingen tycker väl om att vara dålig på nåt, men jag är sämst gång på gång på gång.

 

Samtidigt kunde jag genom enkäten konstatera att jag aldrig någonsin tvivlat på mitt yrkesval och att jag är helt säker på att jag kommer att slutföra mina studier. Med vilket tidtabell återstår att se.