hon som

Till mailen kom en enkät till de som gjort sin kand förra året eller börjat studera år 2010. I den frågade de mycket om hur man upplevt studerna (är det tungt, av vem får man stöd, gör man annat än studerar) och universitetet (har man någon gång funderat på att byta universitet osv). Medan jag fyllde i (för vad gör man annars en hypertoniföreläsning) gick det upp för mig, som jag nog insett redan den här hösten, hur tunga jag ibland kan uppleva mina studier vara.

 

Ibland kan de helt enkelt kännas övermäktiga. Då rasar självförtroendet och jag känner mig sämst (vilket jag de facto ÄR i den tenten, den gången). Stressen över hur jag ska hinna och orka med alla omtenter maler i huvudet samtidigt som jag inte vill tala med mina studiekamrater om det, då jag skäms så över att jag måste skriva ännu en omtent. Det känns som att få av mina övriga, riktiga, vänner har samma problem. Få av dem har någonsin skrivit en omtent (vad jag vet). Under de tunga perioderna hjälper det heller inte att tänka att jag är bra på andra saker. För de sakerna hjälper inte om man inte kommer igenom tenterna.

 

Problemet är kanske sedan inte det att man (jag) inte skulle få stödet om man skulle be om det, utan det att man (jag) skäms för att man (jag) är så dålig och helst inte vill att någon annan ska få veta och tycka det samma. Ingen tycker väl om att vara dålig på nåt, men jag är sämst gång på gång på gång.

 

Samtidigt kunde jag genom enkäten konstatera att jag aldrig någonsin tvivlat på mitt yrkesval och att jag är helt säker på att jag kommer att slutföra mina studier. Med vilket tidtabell återstår att se.