hon som

Fast utan foton.

 

Kvällen innan januari satt favoriterna och jag och gjorde det bästa av att vara 4 av 6. Jag minns kvällen som så galet roligt. Och att kvällen slutade som jag ville. Och att jag inte straffades för det. Alls. Tydligen sjöng vi Finlandia också. Det hade jag glömt. Jag läste till kanditenten alla jullovets vardagar och det var fittigt. Spexövningara började och det var så sjukt svårt där i början. Jag firade min antagligen sämsta födelsedag hittills och skrev kanditent två dagar senare. Sen vände det. Spexövningarna blev bättre, kliniken kickade igång och så blev jag också ettutre med.kand.

 

Februari: Jag spexade. Och sjöng. Och utvecklades. Tänkte, drömde, andades spex. Och hade inte tid för något annat. Och så var jag dessutom fattig. Men ganska lycklig.

 

I mars var det premiär. Sen var det kanske inte så mycket mer. Tillbaka till vardag. Jobb och skola och sånt. Njaah. Jag tror jag var ganska trött och ledsen.

 

April förde med sig Ylonz. Som levererade. Och jag fick hångla. En tid framöver.

 

Maj kom och vi körde spexet de sista gångerna. Vi åkte på HVC-vecka till Korsholm. Vi besökte Götrix. Jag sprang damtian med E. Och sommarlovet närmade sig.

 

Sommaren var lång men ändå inte. Så mycket gick åt till ingenting. Syvären och saftkokning. Det är det jag minns från juni. Och så Lenholmen förstås. Med fiskeriet. Och så midsommaren som blev extra lång. Där jag tillbringade kvalitetstid och bröt ihop. Amanuenssen var bra och Vasa var fantastiskt. Augusti minns jag inte.

 

September och oktober var ganska gråa och jobbiga. Min motivation fanns inte. Någonstans. Jag körde lihaton lite på halv effekt och var mycket på klubben. Många sena roliga kvällar. Ett hopp som sköts ner. Sen på jouren hittade jag tillbaka till motivationen. Och fick en trea i tenten.

 

Det började dra ihop sig till val av scengångare. Det var nervöst. Men det gick vägen. Jag fick en kämppis för en vecka i en avlägsen stad och lyckades med astrupar. Vi kom iväg till Sverige efter mycket hot om strejk. Och vi kurskamrater träffades mycket. Min dator gick sönder. Och pendlade av och an till Hyvinge.

 

Jahapp. 2013 var definitivt bättre än 2012. Alla gånger. Spexet var min livboj och hjälpte mig att hitta ett samhang. Studierna blev intressantare och jag kom närmare ett förhållande än jag kommit på länge. Jag har vuxit in i det som någon dag kommer att bli min läkarroll. Och jag har inte behövat stressa så. Å andra sidan har jag på grund av spex och pengalöshet inte kunnat resa förutom till Sverige ett par gånger. Och det har jag verkligen saknat.

 

Inför mandelns år ser jag väl fram emot ännu mer spex. Massor av spex. Faktiskt jättemycket. Och så sommaren med alla nya utmaningar. Och äntligen lite mindre fattigdom. Och kanske lite mera resa.