hon som

På Korpo kom jag i fatt sommaren. Jag introducerade en ny man, liksom mina föräldrar åt honom. Avslappnat och fint. Trots nervositet, trötthelt och den eviga jämställdhetsdispyten påväg ut.

 

Sen, på tremis, gick vi till stranden, tog nya plåtbåten till skäret utanför, sommade och solade och åt smörgåsar. Hittade kantareller påväg tillbaka. Jag hängde upp hängmattan och var lyckligare än på länge. I en hängmatta under ekarna, med ett glas gott rosé ska jag leva. Så är det bara.

 

Vi åt en middag som smakade kolgrill, rabarberchutney, jordgubbar och guocamole. Bättre blir det inte. Förrän det serveras grisar till efterrätt.

 

Sen har det hunnit bli vardag igen. Men lade märke till att jag numera sällan tänker jobb mer på kvällarna. Jag behöver inte aktivt stänga av tänkeriet när jag ska gå och lägga mig. Det är så lite kvar nu. Jag kommer att klara det.