hon som

Det slog mig att jag de två sista veckorna innan premiären var på dåligt humör varje dag. Det blev för mycket med premiärpress och tentstress och för lite sömn och noll träning och flunssa. Jag var SÅ redo för premiär.

 

Och den kom. Och vi klarade det bra. Och folk skrattade. Och jag hade roligare på scen än jag någonsin haft tidigare.

 

Dagens första antiklimax kom då någon hade stulit vår välgömda champagne som vi skulle duscha i efter föreställningen. Tur att vi hade vänner som gett oss premiärgåvor. Vi hade ovanligt mycket tid och jag fick mitt hår fixat och vi kom fram till Bank i precis rätt tid.

 

Jag fick ett pris som betyder allt och satt med någon som höll om mig hårt efteråt.

 

Dagens andra antiklimax var efter middagen, då tempot var för långsamt och fötterna värkte. Tack och lov för Thorax och verkkare och skinkfrälstelse. Jag hade precis kommit igång lite igen då jag beslöt mig för att det var mera värt att få sova ett par timmar. Så är det när katatonfyllor går om varandra.

 

Sillisen öppnades på McDonald's och skumpa vid hoppborgen. Sen bar det utför. Fram tills jag inte kunde hålla mig mer och halvsprang hem för att hinna ut igen, med lite mindre ölluktande skjorta, innan solen gick ner. Vi tog en promenad vid havet i blåsten och jag strålade i kapp med kvällsvårsolen.

 

Inte en chans att jag skulle ha postpremiärdepression idag. Inte med det här vårvädret och ledigheten och det facto att jag hinner gå och träna idag och träffa min favoritmänska. Hon som blivit åsidosatt jag inte träffat på typ en månad.

 

Okej våren, bring it.