hon som

Vilken tokig dag. En på avdelningen dog, en fick en hjärtattack, en satt och grät i sin säng för att hon hade så tråkigt och allt kändes så onödigt och en skötare flippade i korridoren och påstod att en annan skötare tagit i henne för hårt och misshandlat henne. Sprang omkring och städade som en galning. Dessutom hade jag inte med mig tillräkligt mat och morgonturströttheten har nu kommit i fatt mig såpass mycket att jag är riktigt på bristningsgränsen.

Nu yoga. Allt blir antingen bättre eller sämre. Sen blir det nog läggdags redan klockan åtta för att jag skall orka med de sista två jobbdagarna.

Om jobb:

Morgontur 0700-1500
Fixa morgonmål
Hjälpa till med matandet
Samla in tallrikar etc.
Diska och sätt i ordning köket/städa patienternas rum
Fixa lunch
Hjälpa till med matandet
Samla tallrikat etc.
Diska, ställ i ordning köket och ställ fram eftermiddagskaffet/fortsätt städa

Kvällstur 1230-2030
Städa korridoren, sköljrummet och korridorens wessor
Fixa middagen
Hjälpa till med matandet
Samla in tallrikar etc.
Diska
Städa samlingsrummet
Samla in roskisar och kolla att alla rum är i skick

Det är lite svårt att förklara hur det är på jobbet. Jag trivs så bra som man nu gör några veckor in i ett jobb som nu är ungefär likadant, dag ut och dag in, då det är fint väder ute och de flesta vänner rör sig mellan lande och stan. Man kommer inte ifrån känslan av att man hela tiden har jobb, att man inte ser något slut, ingen semester så långt ögat kan nå. Men vantrivs gör jag inte. Alls. Särskilt trevligt då lönen kommer imorgon.

Sen är patienterna en helt annan historia. Jag jobbar inte med dem, jag jobbar för dem, och har egentligen inte så mycket med de flesta av dem att göra, annat än vad jag ser av dem i deras sängar eller sällskapsrummet då jag städar. Första dagen visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till så gamla människor, som ligger på sjukhus som sitt sista hem, och som i många fall bokstavligen ser ut som döden själv, med insjunkna ögon och konstant öppna munnar. Det går inte att förklara. Men jag har lärt mig hur man skall förhålla sig till dem. Eller vant mig. Nu behandlar jag de flesta av dem som om de vore barn, och kommer på mig själv då jag talar om dem som sådana och berättar om de tokiga saker de gör eller säger.

Många av dem är så dementa att de varken pratar eller förstår hemskt mycket. Om det är något jag har insett är det det att jag nog aldrig vill ha långvårdsavdelningen som sista station. Det är helt enkelt (hur hemskt det än låter) lite onödigt att de ligger där och lever, då de inte har några som helst möjligheter att göra något med den tid de har kvar. Vad säger man då någon av dem säger "Allt är slut"? "Nåmen, nu finns här ju ännu tid. Och snart är det ju lunch!"? Det värsta är kanske ändå att se de anhöriga, patienternas fruar och män, som sitter vid sängen och inte får någon som helst respons av den de kommit och hälsar på. Där kan de sitta i timtal och hålla sin fru i handen, och försöka orka med tillvaron, utan den person de levt ett helt liv med.  

Har fastnat för den dam som jag brukar mata. Hon är världens sötaste, tackar alltid hemskt mycket efteråt och sover mest hela tiden då man inte väcker henne vid matdags. Det att hon förstår tilltal och kan svara på frågor underlättar, det att hon är ganska råddig och inte kommer ihåg på så mycket är inte särskilt viktigt. Hon har inte riktigt förstått det fina i att svälja sin medicin, vilket kan vara småjobbigt, men tror att jag nu har hittat en ganska bra lösning till problemet. Lite tokigt att man blivit så fäst vid något som man egentligen int har så mycket utbyte med. Men ändå blir jag så glad de gånger hon är lite pigg och på friskt humör och hon blir glad av att jag tar hennes hand eller frågar henne någon fråga om hennes liv som får henne att minnas något trevligt. 

Tror att jag är relativt omtyckt bland personal och patienter, eller så omtyckt en lite råddig sommarvikarie kan bli på två veckor. En halvfinlandsvensk gubbe kom ihåg mitt namn idag, för första gången, och har blivit tillfrågad om jag vill gå och köpa bröd med en av gummorna. Fast jag sade att det inte gick just då, för jag måste jobba.

Det här med morgontur är inte riktigt min grej. Eller ska vi säga som så att det här med att åka hemifrån 06.30 inte riktigt är min grej. Å andra sidan så leder kvällstur till att man inte får något gjort den dagen, förutom jobba.

Mina händer mår inte så bra av att tvättas hela tiden. Och mina stressfinna har övergått till jag-springer-okring-och-svettas-finnar.

Om studier:

Studieplatsen säkrades idag. Om inte annat, blir det matta (eller njaa) på Uni. Hurra för det!

Om fadeande:

Det blir nog lande istället för regatta. Bättre för alla såhär. Inte minst för mig. Födelsedag får firas sedan en annan gång.

Något om Michael Jacksons död:

Förvånad över hur påverkad jag blev då jag hörde nyheten. Minns då jag första gången kom i kontakt med musiken. Det var på vardagsrumsgolvet hos Hon som jag lekte mycket med då jag var liten, och jag fick se fodralet på CD:n (något sorts samlar-CD) och jag var hemskt osäker på om det var en man eller en kvinna som sjöng och var på bilden. Otroligt bra musik. Det räcker för mig.

Farlig midsommar 2009 (ids int dö!!!)

Och hur i hela fridens namn skall man kunna återge den här helt löjligt ljuvliga midsommaren?

Kom på torsdag, efter jobb, megashoppande i matbutiken (chips, kött, grillgrönsaker och cokis), köande i färjkön och första båtturen för i sommar. Det blev läggdags semitidigt. Så skönt att så många var där. Lite oroliga för att det skulle regna hela helgen var vi, eftersom det började regna på natten.

Fredag var fixar-dag. Midsommarstång skulle lagas (den finaste hittills som jag får säga det själv, med flaskblommor hängandes och gräsflätor runtomkring), bastun skulle på, flaggan skulle hissas, potatis skrubbas, det skulle dukas och lite städas upp. Efter lite om och men, vadslagning om vem av pojkarna som sist och slutligen skulle skrubba fem kilo potis och trängsel kring grillen, sitzade vi. Och vilken sats-sitz! Sånghäften med favoritsångerna, snapsar och anekdoter (snabbaree, roligaree). Alla skulle i tur och ordning upp på bordet. Till och med efterrtt fick vi!

Det blev en alldeles perfekt fylla (gud, jag är bra på att sitza!) och en underbar kväll som slutade med att alla plötsligt bara gick och lade sig och jag gick omkring på gården och så småningom insåg att ingen fanns kvar att sitta och prata med. Så här i efterskott minns jag inte riktigt med vad jag gjorde under kvällen, men roligt hade jag. Mycket kläder hade jag på mig i alla fall. Busstrecket blev ogjort, kanske nästa år. Somnade i en varm famn.

Lördag var vi-gör-inte-ett-piss-och-njuter-till-100%-av-det-dag. Det var fint väder redan på morgonen. Min solkräm gick åt som smör till nypotatis, då jag tvångssmörjde melanomkandidaterna en efter en, mer eller mindre frivilliga. Morgonmål i solsken ute på gården med ens bästa vänner är något av det bästa som finns (förutsatt att det finns kaffe och man inte mår dåligt, och man inte behöver tömma wessan). Det som jag egentligen åstadkom den dagen var 27 stycken plättar (som visserligen tog två timmar att steka), gick i bastun, låg på trampolinen, skickade bidrag till det traditionella midsommarfotot till mamma och lagade mat.

Efter maten blev det allsång kring de som spelade girarr (eftersom boomblasterns och högtalarens batterier var slut). En lite sämre natt som slutade med att tre flickor satt på bryggan och lyssnade på ett antal killar som skrev iskelmä-sång. Satt mest och skrattade åt det hela, dels åt klagandet och dels på de helt eländiga sången och pojkarnas entusiasm. Såluppgången kom, solen steg snabbt då den äntligen steg över molnen vid horisonten, och det blev så ljust och fint. Höll på att somna i fel säng, men somnade sedan trots allt till slut med rätt människa i rätt sinnestämning.

Städandet på söndag gick överraskande smärtfritt, snabbt och smidigt, med nakkin flygande från alla håll och kanter.  Räknandet av vem som egentligen var skyldig vem vad tog tid, med det var värt det. Bara nu alla betalar så borde det bli rättvist. Lite svårt att slita sig från midsommarlugnet senare, men det blev en skön biltur med full bil, och sedan film och karkki hemma hos honom.

Jag kunde inte ha bett om mera. Vänner, kärlek, grillmat, öl, tillräckligt fint väder och tillräckligt med varma kläder (läs: lånade milikläder och snusk-fleece), tillräckligt många dagar och prat om allt och inget. Det räcket mer än väl.

Årets sång: Jari Sillanpää - Bum bum bum/Lilly Allen - Fuck you/Pojkarna - Mökkihöperi/Mumin
Årets bästa koreografi: Till Enrique Iglesias' Hero
Årets dricka: Öl och sprit

Bäst beskriver nog bilderna som snart börjar ploppa upp på Facebooken.

***

Nu börjar jobbet på allvar, mera om det i något annat inlägg. Ingen yoga idag till mitt förträt, så jag får satsa på att lagat mycket och god mat istället. Imorgon kommer systern hem, så det blir mindre ensamt.

Jag är en flicka som tror på helheter. Särskilt då det kommer till hälsa. Jag tror varken på ensidiga dieter eller på för ensidig träning.

Här tror jag att förklaringen till min passion för yoga finns. Yogan skiljer sig från vilken annan jumppa som helst i och med att man alltid koncentrerar sig på motkraften, "vastavoiman", i alla ställningar, och inte bara tänjer åt ett håll. En helhet, där allting strävar åt olika håll och resultatet blir stabilt och starkt. Dessutom finns där skillnaden mellan det fysiska och det andliga, lugnet och den enorma kraftansträngningen.

Jag tror på att leva hälsosamt. Och då tror jag att det är jättehälsosamt att vara ohälsosam ibland. Balans. En (eller kanske fler) karkkipåse då och då, en sovmorgon och en dag av total sysslolöshet och fethet, bara det balanseras med aktiva dagar, pyttelite stress, träningspass och fullkorn.

Det hälsomsammaste som finns måste vara att må bra. Om jag mår bra av att dricka kaffe på moronen, så tror jag att de e jättehälsosamt för mig. Trots att det kanske kunde vara hälsosammare ifall jag mådde bra också utan kaffe.

En sund kropp, ett sunt förnuft och en sund inställning. Lagom. Så att det jämnar ut sig.

Var på sjukhusen idag på "perehdytyspäivä". Fick lära mig sånt som jag hinner glömma innan måndag, men som jag kommer att få lära mig sedan då det riktiga jobbet börjar. Mest hur ofta man faktiskt måste decificera händerna, att det finns olika sorters rosk och roskisar och att det finns mycket fler ytor man rör vid och måste putsa än man tror. Och insåg att jag  är riktigt skit på att moppa. Gånger jag hittills moppat i mitt liv är lätträknade (vilket får mig att låta som vilket bortskämd prinsessa som helst), räknar med att jag efter sommaren kommer att vara proffs. Roligt då man såg att så gott som alla sommarvikarier är i min ålder.

Glatt överraskad över att vår siivouspäällikkö kom ihåg vad jag heter, trots att jag bara träffat henne en gång och inte börjar jobba än.

Tror nog att allt skall gå bra. Bara jag lär mig moppa.

Äter tvivelaktig lunch-middag. Såsen har stått i kylskåpet i ett par dagar, och före det gjord på tomatkross från öppnad burk.

Ikväll: ett par glas för att fira inträdesprovens slut, jeejee. Tycker om sommarlov!

På måndag tog jag mig nästan i kragen och gick ut i det nästan varma vädret och slog en signal åt systern som låg och solade i park. Det blev ett par timmars uppdatering och prat om pojkvänner & sånt. Satt och lyssnade då hon talade i telefon med trollet och insåg än en gång hur dumt de bråkade, hur jag förstod precis hur hon tänkte och frustrerade mig över att hon inte kunde/ville uttrycka det klart och tydligt. Då blir hon ju bara ännu argare för att han inte förstår varför man är arg. Ett problem som väl mer eller mindre alla tyvärr känner igen.

Yoga på eftermiddagen, super timme. Systern och jag gick ut och åt efteråt, sedan öl med pojkvän och hans syster. Allt blev bra till slut. Inte för att jag tvivlade hemskt mycket på det. Lite skraj där i något skede.

Igår tillbringade jag morgonen och dagen tillsammans med Harry Potter och njöt av att pulsen steg riktigt ordentligt alltid emellanåt. Jag får mycket mindre dåligt samvete om jag läser, jämfört med om jag sitter framför TV:n.

Den kritiska cykelutflykten i ostadigt väder var rolig. Några tiotal cyklister (mer än jag vågat hoppas) tog över två körfiler och åkte runt i stan och plingade på ringklockorna och log åt alla frustrerade bilister och busschaufförer som inte kom fram. Kände mig lite sådär smårebellisk då man åkte på körbanan bakom poliserna, men massor av olika sorters människor. Dessutom lite utflykt, motion och prat med Hon som ko med. Om en månad pånytt!

Kvällen slutade lyckligt på bio med cykelväninnan och Hon som nyligen blivit student.

Nöjd över att mina lovdagar den här veckan inte har känts onödiga.

Jag har svårt med utrycket "Du sover på soffan inatt!" och allt vad det innebär. Om någondera partner i ett förhållande gjort något som den andra inte gillar, typ kommit hem full från lillajulsfesten, så förstår jag inte varför den senare ändå skulle ha rätt att beröva den stackars (?) fulla en sovplats i sängen. Om man inte vill sova bredvid sin egna fyllis, så kan man väl själv sova i soffan. Det är väl lika mycket bådans säng. (Annan sak om man bor separat, och man blir irriterad på att ens partner kommer hem till en i fyllan. Då tycker jag att man helt enkelt kan låta bli att släppa in kräket, ifall risken för våltäckt/mord/ihjälfrysning inte är överhängande.)

Dessutom tycker jag inte att någonting blir bättre av att man sover på skilda håll efter bråk. Jag är för det där med att försöka reda ut allt direkt, och att inte somna som ovänner. Jag är inte en sån som surar i all evighet, men jag hatar då saker blir ouppklarade. Det leder bara till att de lagras och sedan kommer fram i något alldeles annat sammanhang (läs: bråk). 

Åt personerna i TV-serier vill jag bara skrika: men SÄG något då! Om det är dålig fiilis så märker nog båda det.

Verkligheter kom och hälsade på i Hangö. Ösregn torsdag-fredag, under 10 grader varmt hela tiden, pjäser med svåra teman, dålig fiilis med meningsskiljaktigheter, kommunikationsmurar och för lite tid att reda ut allt sammans. Det förlängda veckoslutet var inte katastrofalt, men jobbigare än jag förväntat mig och hoppats på, och det kan kännas dubbelt så svårt.

Förödelsedagsbarnet och Nedstörtad ängel var mina absoluta favoriter. Onödiga människor och Drabbad var också bra. Lite irriterad att jag missade Anatomia Lear, eftersom den sedan fick Antonia-priset. Free flow var trevlig, Eko-trippen lika så. Det, en katastrof.

Döden, utanförskap, sinnessjuka, familjevåld. Jag var alldeles utmattad då jag kom hem igår natt. Sov till halv två i morse och försenade mig gravt till den planerade träffen.

Konstigt att gå igenom halvmörka Helsingfors och inte känna igen varannan människa som kommer emot.

I väntan på att makaronilådan skall bli klar.

Imorgon måste jag göra något kul. Idag har varit skön, men livrädd för att det skall bli för mycket av det goda. Att slösa bort sommarlovet på att ha tråkigt är bara något av det onödigare som finns.

På Facebook har midsommar-plan-diskussionen satt igång. Mysigt, så länge folk inte blir irriterade.

Fick en lapp på cykeln där den stod låst utanför Tennispalatset att man skall komma och protestcykla runt i stan där det inte finns cykelvägar. Varför inte? Motion och program. Någon som vill komma med nästa tisdag?

Melanom-varning från universitetssjukhusen idag. Mänskor, använd solkräm. ALLA gånger man inte bränner sig är plus. ALLA gånger man gör det höjs risken för cancer. Någon tänker: men jag bränner mig bara en gång per sommar, sedan blir jag brun. En gång är den gången för mycket. Ju yngre folk som bränner sig, destu farligare. Solkräm med solskyddsfaktor under 20 har INGEN ordentlig effekt såhär i början av sommaren, då huden är ovan och solen stark. Moraltant-Aina. Men grejen är den att det här ju inte är någon tävling. Då någon man känner fått hudcancer så kan man inte ens vara skadeglad och säga att "Ja ja, så går det sen, jag saaa ju, haha jag har minsann inte någon cancer för jag har gått blek i hela mitt liv." För melanom är ingen att leka med. Se bara på Grey!

Eller är jag bara bitter över att jag inte själv blir brun..?

Satan, lådan blev bränd.

Första ordentliga vardagen utan läsande firar jag med
sovmorgon,
att gå på bio (The boat that rocked),
fylla på mitt solkrämsförråd,
luncha på stan,
sitta på Domkyrkans trappor och njuta av utsikten (mer eller mindre halvnakna män som bygger något på Senatstorget),
skratta åt alla som bränt sig rejält,
förhandsrösta,
besöka optikern,
och strutta omkring i kjol (och senare en stulen grönis-T-skjorta).

Det skulle kunna vara värre. Mycket värre.

Lördagens studentkaffen blev alla pikavisiter, drypande av svett sprang jag från ställe till ställe och drack mineralvatten för att hålla vätskebalansen. Njöt gjorde jag först i Vihtis. Det var det enda ställe jag hann sätta mig ner i mer än 15 minuter. Roligt att se alla nybakta studenter och Hon som är teeveestä tuttu. Nöjd över mina ljusröda nejlikor som jag delade ut.

Börjar jobba om två veckor, innan dess blir det lata dagar som gäller.