hon som

Jag lyckades idag trotsa huvudvärken, sömnigheten, illamåendet, de torra ögonen, den värkande ryggen och koncentrationssvårigheterna och satt på bibban i fyra timmar och läste (låter hälsosamt eller hur!). Detta efter att prepkursen börjat klockan åtta (eller sju, enligt min inre klocka) och hållit på i fyra timmar. På något sätt så har jag hittat ny inspiration efter dagens föreläsning som jag alldeles bra kunde följa med på, och av tanken på att det nu bara är två månader kvar. Tufft blir det, men det skall banne mig göras ordentligt den här gången.

Veckoslutet gick ganska snabbt förbi, mest på grund av att jag sov bort största delen av söndagen. Fredag fylldes av  lite onödig mattarepetition på förmiddagen och sedan kaffe hos Hon som bor på vägen hem. Slumdog millionaire på eftermiddag med Kasper minus en. Feel good så att det förslår. Vi gick båda ut ur salen med världens största leende på läpparna. Slutet av kvällen gick med stapeltorn och slutet av nyaste James Bond.

Lördag vaknade vi, åkte på tur till Sommaröarna i snöstormen och så åt vi middag med hela hans familj samlad. Vi flickor fyllde tillsammans i en lottokupong. Sedan dålig Arska-film, och via hem till Begravningen i stan. Vi kom bra in, men jag gav upp efter någon timme och förflyttade mig med de som inte kommit in och någon till, till lugnare ställe. Där satte jag sedan hela kvällen och lyssnade och klagade och funderade, med pojkvän dansande på borden med sina milifaijor på annat håll. Den sista shottin var nog onödig, det blev en lite blöt hemväg.

Söndag gick som sagt åt till att sova, jag skäms så mycket för hur sent vi faktiskt steg upp att jag inte tänker erkänna det. Jag blev ombädd att laga mat, och slutet av kvällen gick till att titta på Tanssii tähtien kanssa. Glad för att Bettina inte ännu föll ut.

Jag känner mig alltid lite duktig då jag äter gröt till lunch. Egentligen kanske därför att jag inte tycker så mycket om gröt, men äter det ändå och det är relativt nyttigt (nyttigare än pasta med pesto i alla fall), och jag antagligen ändå kommer att bli tvungen att äta det oftare då jag flyttat hemifrån.

Helt slut efter dagens koncentrationsmängd och yogan. Nu hinner jag titta på TV en stund och ringa ett par samtal innan det är läggdags.

Fortfarande ganska degig på grund av förkylningen. Skönt att få den ur vägen innan prepkursen, och det ser ut som om det inte skulle bli värre nu mera och jag slipper feber.

Något är fel då man kollar febertermometern stup i kvaretn och lite i smyg hoppas på stegring så man fick en orsak att krypa ner i sängen igen, och ringa och inhibera all barnvaktning. Jag älskar de där snoriga ungarna, men just nu (eller vadå, sedan nyår) kommer de sär "sku du kunna"-samtalen för ofta.

Hushållskassan är för tillfället 0 €, så dagens uppgift är att vara kreativ och koka ihop något av det som finns hemma i skåpen. Det kommer att bli en gryta baserad på röda linser och curry. Så får ja slänga i lite potatis och morötter och lök. Nam till bulgur.

Har läst i mina gamla dagböcker från 9:an och 1:an. På nian var allt dramatiskt värre. Lite sådär Ajoo han-fiilis. Och det är så pinsamt då jag förstår precis hur jag tänkt, och ändå har jag skrivit något annat, för att verka lite cool. Det blev riktigt nostalgiskt igår då jag läste om början av ettan och någo gamla mail som vi skickat till varandra för länge länge sedan. Allt var så mycket intensivare då och det är både lite bittert och fint att läsa om hur jag kunde skriva om hur jag haft alldeles perfekta dagar och hur jag varit alldeles genuint jättelycklig. Skulle vilja analysera lite noggrannare, då vs nu, vad som ändrats och varför och ifall det är bra eller dåligt.

Klarade just av en pH-uppgift! SEGER!

Spelkvällen blev allt jag behövde. Då Pictionary satte igång, och det faktiskt visade sig att vi flickor kunde tolka varandras skruttiga bilder bättre än pojkarna och alla bara satt och skrek och härjade, var jag så glad för att de alla var där och för att de är mina vänner. Rappakalja var också roligt (detaljer på bifogad blogg). Smått genant att jag faktiskt förlorade det första partiet Twister, efter att jag skrutit som en abborre om hur bra jag är på det. Lyckligt vis vann jag revansch-matchen.

Då vi kom hem var gästerna ännu här och jag satt och lyssnade på berättalser från Afrika, medan han gick och lade sig. Då jag också kom isäng låg vi längde och pratade. Bra.

I morse ("morse") körde jag tillbaka gästernas bil och det gick ganska bra, speciellt nöjd med parkeringen som gick galant på grund av samarbetet.

Jag tror att jag vill ha en ny flickkväll. Behöver någon som lugnar ner mig lite. Och vill höra uppdateringar. Vissa förändringar är så plötsliga.

Är täppt i näsan. Kära kropp, ge inte upp nu!

Precis som förra året, är jag alldeles för snäll då det kommer till barnvaktning. Jag är inte för snäll med barnen, men nog med föräldrar som ringer kvällen innan och säger att barnet blivit sjuk och frågar om jag kan tillbringa hela min dag med sjuklingen. Ifall jag inte har planerat program till dagen i fråga så tar jag emot jobbet. Trots att jag kanske hellre skulle ta en barnfri dag eller läsa. För jag vill ju hjälpa till. För mycket har det ändå blivit. Min räddning kommer i och med prepkursen, som ger mig skäl att säga i förväg att jag inte mer är ledig på dagarna.

Har i två dagar nu känt mig lite krasslig och nere. Två nätter med för lite sömn och för mycket barn med diverse snuvor. Inatt sov jag länge, men tydligen så var det inte tillräckligt. Känner mig väldigt instabil.
Är hungrig, men vill inte äta.
Är trött, men somnar inte.
Har tråkigt, men har ingen ork att göra något.
Saknar, men vill vara ensam.

Är ganska säker på att spelandet ikväll kommer att göra allt bättre, men eftersom jag är en dålig förlorare kan det också förstöra allt. Men ett dåligt humör är i så fall en följd av fel inställning, så det gäller att ha rätt inställning istället.

Jag säger bara haha år lillasystern. Hon skäms och det är det enda jag kräver. Och så är jag nyfiken på vem som ringde mig med privat nummer, två gånger, mitt i natten.

Drömde mardrömmar hela natten. Drömde att jag skulle på intervju och att jag just innan jag skulle ta spåran märkte att jag fortfarande var iklädd morgonrock och pyamas. Då jag gått tillbaka hem för att klä på mig och tillbaka till spåran (nu ganska bråttom) märkte jag att jag glömt min CV och mina referenser (som jag kämpade med igår) hemma. Jättejättebråttom med taxi till intervjuadressen, och sen blev drömmen bara konstig.

Mitt livs första arbetsintervju gick bra, trots, mardröm, kökkig finska och inga egentliga fiffiga svar på de få frågor jag fick. Såpass bra tydligen ändå att hon sa att jag nog antagligen kommer att få sommarjobb. Hihi. Nu hoppas jag bara på att jag får de två månader jag vill ha.

Imorgon får jag lön från YLE och (det möjliga) sommarjobbet gör att jag farligt nog tillåter mig själv att gå och köpa lite grejer. Skulle ha gått och tittat på telefoner ifall butiken skulle ha varit öppen och nu kommer inget mer att kunna hålla mig från kusinens klädbutik i Rödberga.

Jättenöjd med köttbullarna och potatismosen jag lagade igår, allt utom lingonsylten från scratch. Jättegott, och det var värt den tid det tog. Kände mig husmoderlig.

Idag kom jag på att de där undomssidorna i Husis inte finns mer. När och varför slutade de med det? Inte för att jag saknar dem.

Helt löjligt fint väder. Hoppas på att barnvagnspromenaden blir av.

Fick igår kväll ett samtal från en som fått feber, vilket betyder att också jag nu har en massa bobbor i mig. Jag ber till gudarna att mina vita blodkroppar (leukocyter, neutrofiler, eusinofiler, basofiler, hur fan klassades de, jag borde veta det här!) skall klara av att förinta alla feber-kräk, så att jag hålls frisk. Jag hinner inte bli sjuk. Inte nu, en vecka innan prepkursen börjar, en massa barn som skall vaktas och kompisar som skall träffas. Lite skrämmande tanke då jag vet att jag blivit smittad (definitionen på smitta?), men inte har någon aning om jag kommer att bli sjuk eller inte. Ännu mår jag ganska bra (trä trä, fort!).

Fick köra både till och från Grani igår, tillbaka via Iittala-shopen (två muminmuggar rikare, filofjonk- och polis-). Körandet gick väl okej, lite klumpigt, men blev lite bättre mot slutet. Roligt att köra igen. Och roligt att sitta i ett kök och prata medan kläder tvättades och torktumlades.

Idag skall det skrivas CV och träffas familjebekantsväninna. Också mat skall lagas. Något C-vitaminrikt skulle kanske vara bra. I kampen mot flunssan skall alla tänkbara vapen användas.

Varför i helvete skall Husis envisas med att skriva ett reportage om prepkurser och publicera en massa deprimerande statistik om hur få som kommer in på Medi (oftast ca 10 från prepkursen där det går 60 stycken)? Varför just nu då jag inte läser så mycket jag känner att jag borde? Varför över huvudtaget? Jag blir bara ledsen. Jag vet ju att man inte kan räkna med statistiken, och ifall man skulle kunna så borde det inte påverka mitt läsande, men det är så svårt att kämpa på de här dagarna då allt är lite mer hopplöst än vanligt.

Idag kommer nog trots allt att bli mycket bättre, och det ganska snart, för jag får åka och titta på förra veckans Grey-avsnitt och mata katt med väninnan med bil. Och imorgon är det ingen körvaktning (nog för att det är barn på både torsdag och fredag) så det blir kompisdate och matdag istället.

Fick igår efter eftisvikarietet gå på Juoruja på Stadsteatern. Hade aldrig varit där förut så det var riktigt spännande. Tyckte om stora scenen. Och om pjäsen, fast den ju kanske inte var så rolig som jag hoppats.

Förstår mig inte på mammas nagelsax. Den är sådär böjd och alldeles för slö, så den bara river loss naglarna och klipper inte av dem ordentligt.

Familjens flickor drog sig undan det här veckoslutet för att jobba på skrivarprojekt. De tog in på hotell, stängde av sina mobiltelefoner (fast inte lillasystern förstås) och idéade. Först lite för teinigt för att jag skulle kunna relatera till det, men det blev bättre då vi lite ändrade på åldrar och förhållanden mellan karaktärerna. Projektet kommer att bli färdigt först om något år, men jag tror att vi har en bra början.

Allt är bättre på fredagar kunde jag konstatera också i förrgår, jättebra humör från början till slut. Presspremiär på Så som i himmelen på kvällen. Bra analys av den i HBL.

Fick sommarjobbs-arbetsintervju. Spännande!

Nu väntar jag på information om lördagskvällsfesten och årsfestandet och en trögis som tar god tid på sig att komma hit, som alltid.

Varför är det ingen annan än jag som skriver blogginlägg den här veckan? Vakna, mina vänner.

HIttade igår på församlingen de gamla skriba-stugdagböckerna. Också den från min skriba. Ännu kanske lite för nära för att jag skall kunna skratta åt teini-Aina, så jag säger bara UJ. Och HA. Och hihi. Kommentarer som "OSTIS E HELT BÄST" och "Ja älskar er alla, helt påråktit" och lillgamla (jättepinsamma) försöker-vara-cool-och-smart-kommentarer med min handstil. En kommentar från min skriba-förälskelse där han skrev något om en hemlig skriba-kärlek fick mig fortfarande att rodna. Barnvaktpojken blev lite arg på att jag inte gav honom tillräkligt uppmärksamhet.

Annars är det så roligt med honom då han börjat tala så bra. Man kan alldeles bra sitta och prata. T.ex. ifall roskisbilen och spårvagnen är kompisar (nej), och varför inte i så fall (för roskisbilen är rädd, för spårvagnen är farlig). Eller vad björnen och musen gör tillsammans hemma hos sig (tittar på mullvarden). Och om Jesus-gubben är snäll, och hur snäll (lika snäll som Budha).

Missade gårdagens Grey. Vad hände?

1. en promenad
2. muminplåster
3. nya ELLE
4. den löljigt hälsosamma mellanmåls-smoothien jag gjorde här hemma med lingon, svarta vinbär, hallon, jordgubbar, ett par mandlar (vet inte varför mandlar, men det kändes hälsosamt) och luomuyugge. 
5. vikarielönen som kom (dock inte hela, men det betyder bara att det kommer mera någon annan gång, ju!), dessutom med lite bättre timlön än jag väntat mig.
6. att det kommit en ny muminmugg, men den låter jag vara oköpt tills nästa dåliga dag då jag behöver något trevligt program.
7. att min lillebror skall klippa håret imorgon.

Kanske ganska mycket bättre. Kanske man skulle orka läsa lite till?

Jag klarar helt enkelt inte av en viss sorts människor. Tänk er situationen:

Jag är och barnvaktar en sjuk flicka, så att pappa skall få gå på viktiga möten. Överenskommet är att han skall gå på morgonmötet och att jag skall meddela honom då flickan somnat, så att han kan komma hem tills hon vaknar. Flickan somnar och pappan ringer: överraskningsmöte, kan jag stanna tills hans möte tar slut klockan 16? Fine, men jag har bio klockan 19 och före det skall jag via butiken hem för att laga mat åt familjen. Kanske jag kan få ta bortresta mammans bil så går hemresan snabbare? Han skall kolla, vi ses senare.

Klockan blir 16, nu borde pappa snart komma hem. Klockan blir kvart över och tjugo över och halv och till sist 17. Försöker ringa, pappan i telefon med någon annan. 17.07 dyker han upp. Pappans föreningsorsak: hans bil hade blivit inlåst i en parkeringshall och var tvungen att vänta till klockan 17 då vaktmästaren slutat jobba och kunde öppna. Ingens fel, men varför i HELVETE kunde han inte ringa och meddela att han kommer iväg först efter fem??? Samtal efter mamman om billån, onödigt säätände och till sist skjuts i överhastighet till tåget. Som är 10 minuter försenat. Då tåget väl kommer är klockan 17.32 och jag inser att jag varken hinner gå till butiken eller laga någon mat. Stress och irriterande familjemedlemmar som måste göra det här istället för mig, trots att jag lovat.

Hungrig och rasande halvspringer jag genom snöslasket (med våta buntar, uuj) för att ta ut biljetter. Får skrika ut det mesta av min irritation och sedan har mamma lagat mat då vi kommer hem, lycka. Med mat i magen och frustrationen bortskrikt (och dessutom lite smygplanering/dagdrömmerier av Kaspers Londonresa) gick vi på bio.

Milk

Det här med att komma jättemycket för sent signalerar grym orespekt för den andras tidtabell. Jag hade ställt upp och hjälpt till och så kan han inte ordna det så för sig att jag hinner hem i tid. Såklart så är det delvis också mitt eget fel, att jag inte sade ifrån genast från början och att jag måste vara hemma klockan 16, men jag förstår eller accepterar inte fortfarande det att han kommer en timme för sent och inte meddelar att han gör det. I något skede märker man ju att man inte är i tid och då är det bara rätt att meddela den stackars barnvakten som sitter och blir mer och mer arg då hon inte alls har någon aning om varför det dröjer och hur länge hon ännu skall orka sitta där och klä på och av en docka och när hon kommer iväg hemåt. Alltid kan man inte vara i tid, sådans händer, men man kan göra sitt yttersta för att försöka göra det bästa av situationen.

På tal om respekt så satt jag igår under filmen och myste med en påse karkki och gott sällskap, så man skrattade glatt och kommenterade något smått ett par gånger. Ungefär i mitten av filmen och under ett av mina skratt så lutade sig kvinnan bredvid mig mot mig och sade "Anteeks, voisitko olla vähän hiljempaa". Blev förvånad och pangröd i ansiktet, inte hade jag väl uppfört mig dåligt, bara skrattat, och verkligen inte suttit och pratat högt, förutom kanske under reklamerna före. Tror att man sedan kunde sitta och skratta under resten av filmen.

Jag vet precis hur det är att sitta bredvid någon som stör en otroligt under en filmföreställning, och hur det kan förstöra hela upplevelsen, men aldrig att jag skulle säga något åt den här personen. Och jag upplever påriktigt inte att jag gjorde något fel, många andra skrattade ju också och precis lika högt. På det här sättet förstörde hon ju lite min upplevelse då jag sedan inte kunde sitta och tänka på annat än att vara tyst. Vem är oartigare, den som uppför sig oartigt eller den som påpekar att någon uppför sig oartigt? Filmen var oberoende alldeles fantastisk.

Idag har jag en dag som jag känner igen som en av dem man inte ens borde försöka räkna, för man sitter bara där  och stirrar och blir arg, men då jag inte i praktiken läst något alls den här veckan, och torsdag och fredan också blir avbrutna i mitten, så känner jag att jag lite måste. Har redan skickat ett perus BLÄÄÄ-sms till föreläsningen, och överväger starkt att ändå ta matdagen idag så jag slipper kämpa på hemskt mycket längre.

Och den här veckan som började så bra. :(

Fredag blev plötsligt vikariedag på det obekanta eftiset, men denna gång med en av de ordinära tanterna, så det gick hur bra som helst. Som helt random vikarie är man inte till så jättestor hjälp, men det var jättetrevligt att stå i köket och prata med den unga mamman som visade sig vara mina kusiners gamla klasskamrat. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om henne, hur trevlig, ungdomlig och snygg hon var, om hur hon blivit mamma som 20-åring och aldrig någonsin studerat. Om hur hon fick mig att inse att en graviditet nu nog skulle innebära mer än jag egentligen insett tidigare (ännu en gång).

Chillkväll i Grani på gammalt vis med bastu och samtal, lite öl och vin och vänner man inte träffat på länge. Kvällens missnöjdaste då jag lyckades hälla rödvin på min fina kritvita Svea-blus. Håller för tillfället på att försöka få bort fläcken, och tänker inte ännu ge upp på länge, för den blusen är fin, fast jag också väldigt gärna bara skulle vilja tråtta blusen i frysen eller något och bara glömma bort eländet. Till min förvåning har jag ändå faktiskt kommit en bra bit på vägen och av bara farten så satte jag igång en maskin vitt, så nu blir mamma glad.

Slutet på kvällen blev lite abrupt då sista tåget gick, och jag var i just sådant skick att jag inte riktigt insåg hur stressad man borde vara för att vi skulle hinna till tåget (som vi hann till med ganska 10 sekunders marginal), men kanske skönare på det här sättet. Vi marscherade i militakt hela vägen och det gick ganska lätt då benen liksom gick i takt utan ansträngning.

Påväg från tåget så mötte vi en ex-enkkulärare, av lite gladare sort. Han berättade att det hade varit bileet på skolan. Jag ville genast gå och kolla ifall dörrarna skulle råka vara öppna (vilket de inte var) för då skulle man ha kunnat gå och hälsa på. Diskomusik hördes, men ingen syntes till i korridoren.

Lördag och söndag bodde jag i princip där, med ett avbrott då jag gick för att fira min farmor. Mycket fick vi inte gjort, men kanske destu bättre det. På lördag tittade vi på Melodifestivalen och på Final cut och igår städade han och jag låg och slöade.

Blir så arg på mig själv då jag insåg att jag blivit just sådan som jag inte ville bli. Att jag inte insåg det. Skärpning nu.

Nu planeras en NYC-resa. Världens sämsta tidpunkt, men oj så lockande.

Idag har jag inte alls bråttom att sätta igång med läsandet. Sitter i vardagsrummet och lyssnar på Födelsedagskalas hos Madicken på cd istället och det är alldeles grymt bra.

Länge trodde jag att den enda person jag skulle kunna bo med då jag flyttar hemifrån var min syster, eftersom vi kommer från samma hushåll och jag inte är rädd för att börja gräla med henne. Men på senare tid har jag förstått hur otroligt omöjligt det skulle vara. Som exempel: Igår var hennes matdag. Innan hon går till butiken kollar hon inte kylskåpet, vilket leder till att hon köper varken mjölk (eftersom hon själv inte dricker mjölk så varför skulle hon då köpa någon) eller bröd. Detta i sin tur leder till att det nu inte finns någon mjölk kvar till min andra kopp kaffe, som skulle göra mig mycket gott. Och så kokar hon inte tillräkligt med spagetti, så ingen får så mycket som han/hon skulle vilja ha. Otillräkliga mängder mat stressar mig. För att knyta ihop med början, så är problemet alltså inte det att hon inte köper mjölk (för då skulle vi säker ha olika mathyllor e.dyl.) men det att hon inte fattar att bry sig om ifall mjölken är slut.  Detta p.g.a. att hon är en lillasyster. Om jag skall ha en kämppis (vilket jag nog tvivlar på att jag någonsin kommer att ha) så måste det vara en storasyster eller en funktionell storasyster.

---

Man vet inte riktigt om man skall skratta eller gråta om man hör om vissa personers läsmängd. Tänk att det påriktigt finns personer som stiger upp så att de är på bibban klockan åtta och sedan inte går därifrån förrän klockan fem. Första tanken är "det kan ju bara inte vara hälsosamt!", men om hon hittills har klarat av det utan ett nervöst sammanbrått, så kan hon ju inte må jättedåligt av det. Kanske är det bara att konstatera att personen i fråga klarar av mera läsning än jag, att hon inte mår dåligt av det och att hon säkert kommer att komma in i Medi. Suck.

---

Jag insåg igår hur tantig jag blivit. Hittade Marimekko-lakan på erbjudande, och nu är jag fullständigt redo att spendera 80 € på två set. De kommer antagligen att hålla i evigheter, och jag kommer aldrig att ha råd med dylika då jag sedan verkligen flyttat, så varför inte köpa nu. Största orsaken är väl att jag nog inte egentligen har råd nu heller, och vem köper lakan för 80 €? Men jag tänker köpa dem ändå och det gör mig lycklig. Vuxenpoäng!

---

Vi fick Glorian Ruoka & viini. Hurra!!! (Mera vuxenpoäng?)

Jaja, inget nytt att komma med egentligen.

Vikarierade måndag, barnen var ännu lite förvirrade efter sportlovet och lite uppkäftiga, men det var helt okej. På kvällen var det dansföreställning på Operan som jag njöt riktigt mycket av, särskilt de tre killarna med biltvättsborstbyxorna och bara överkroppar.

Igår var jag trött, så det blev mest att sitta framför TV:n (efter några timmars läsning), men det var alldeles skönt och uppfriskande på något vis. Och så stekte jag spenatplättar, som blev goda.

Idag inhiberades eftermiddagskaffet, men det blir ändå barnvaktning ikväll på församlingen. Oinspirarande kapitel att läsa, men jag kämpar på så länge det går, tack vare mitt humör. Lättare att göra sitt bästa då man inte är sur.

Resten av veckan går i barnens tecken, kvällarna tillbringas med småkusiner.

Och så kommer han lyckligtvis ut på permission på fredag. Efter förra veckoslutet är det ganska nödvändigt att det inte  blev en nästan fyra veckors paus. Och jag behöver inte tävla med hans familj den här gången, så jag är väldigt glad och nöjd.