hon som

Så tog sommarlovet slut.

Igår sprang jag på stan och fixade bankkonto och resekort. Inga problem alls. Bara jag får min post. Måste hitta postlådan.

Idag har jag blivit omkringguidad på jobben av en finlandsvensk äldre dam. Stället är mycket större än jag tänkt mig, och fungerar på annat sätt, men det skall nog gå bra, fast det just nu känns som om man inte någonsin kommer att lära sig hur man skall hitta och allt som skall göras.

Roligt att också få sina jobbturer så man lite vet hur veckorna kommer att se ut. Det verkar inte bli några resor med Nordjobb, vilket är synd, men så länge jag är ledig då flickorna kommer så är jag nöjd. Veckosluten får man nog att gå i den här staden. Då man dessutom lokaliserat det närmaste Systembolaget. Fast jag egentligen inte har råd med vin.

Har lite lärt känna pojkar som jobbar på Pågen idag framför TV:n. Man skall känna rätt mänskor i det här huset, för då får man gratis muffins.

I morse då jag stod i duschen kom jag på att jag räknat fel en timme. Jag insåg att jag egentligen borde sitta i taxin påväg till flyget. Jag blev klar på mindre än 20 minuter och var på flygplatsen drygt en timme innan flyget gick, alltså var det ingen större panik.

Men hejdået blev lite kort förstås.

Nu har jag klarat av de första prövningarna och sitter på mitt rum där allt är på sin plats (jag tyckte om att sätta upp alla mina badrumsgrejer på olika hyllor i badrummet, typ behöver-varje-dag-hyllan, hårhyllan, medicinhyllan osv).

Jag bor på en folkhögskola lite utanför centrum. Man har ett eget rum, vilket är skönt, och gemensamma duschar, kök och TV-rum, vilket är trevligt. Har inte ännu riktigt träffat någon här ordentligt, men folk skall väl dyka upp då arbetena slutar.

Var i ICAn vid tunnelbanestationen. En superbutik med stort urval och mycket eko. Köpte bland annat:

Ekomyssli

Ekomjölk

Mörk pasta

Tvättmedel (var det dåligt att köpa för vittvätt? Kan jag tvätta färgade kläder med det, eller kommer de att blekna?)

Tonfisk (för det är nog bra att ha i skåpet)

Knäckebröd (för det är ännu bättre att ha i skåpet)

Två äpplen (för man måste äta lite frukt om dagen)

Popkorn (för här finns mikro)

Dessutom köpte jag ett svenskt simkort på pressbyrån. Imorgon skall jag skaffa resekort. Och bankkonto. Och gå på tisdagsträff. Och förbereda mig för första arbetsdagen på onsdag.

Jag är antagligen ev av de minst myggbitna, men det var sannerligen en mygg(mid)sommar noll tie.

Högtiden präglades av dem som fattades, av dem som var där, av vädret (regn och strålande solsken), glädje och sorg, fiskeri, bastufilosofi ("Tystnaden efter en myggas död" - En viss päronpaj) och bastukvistar, hostan, kattallergier (Frippe var ovän med mig i början, men sen blev vi kompisar igen. Egentligen tycker jag inte om djur, men Frippe är nog ganska kiva), Pleppo, listor och siffror (16), men mest av allt av resan imorgon.

Många favoritstunder, men det var jätteskönt att sitta på bryggan och prata då solen gått ner med två väninnor.

Det slog mig först två dagar före resan. Paniken och sorgen som är en följd av spänningen. Och bättre så. Hela lördagkvällen var en kamp mot att gå och lägga sig och säga hejdå och gråten. Morgonen idag var likaså en kamp för att hållas vaken och inte försöka tänka på vem som blir på bryggan och holmen.

Nu återstår att se hur det skall gå att skiljas från familjen.

Har laddat väskan med serier och filmer om det blir tufft de första dagarna.

Nu sitter jag alldeles förvirrad och jetlaggad och ofantligt trött och omotiverad till vidare packning och organisering av något slag. Har just suttit och tittat på Prinsessbröllopet i stället (Alltså jag är en sån tant, tårarna bara rinner under Daniels tal till Victoria, youtuba om du missat!).

Så är frågan hur jag borde återge resten av resan.

Vi har helt enkelt gjort det turister gör i New York. Central Park-dagen var underbar. Det sågs sköldpaddor och åts hotdogar. Varmt som bara den, men cykelturen runt parken var uppiggande och skuggsidan på väg till Bloomingdales gjorde vädret drägligt. Jag hittade äntligen skor, jättefina riktiga ballerinor.

Dagen därpå var nästan ännu bättre, pappa och jag åkte till Chinatown som var jättecharmigt, och satt sedan ganska länge i skuggan på en uteservering i Little Italy och delade cheese cake. Det skojigaste var att gå omkring och gissa vad allt var i de olika lådorna som fanns placerade utanför de kinesiska matbutikerna.

Skönast den dagen vara att besöka fontenen vid Washington-vad-det-nu-var där man kunde svalka sig och titta på barn och fyllon som sprang omkring i vattnet och skrek av glädje. Vi satt och läste och blötte oss tills Kråkan märkte att han bränt sig och gick hem. Jag är den enda som inte brände sig ett dugg under resan. Alla andra var röda om axlarna. Haha.

Den kvällen, det blir måndag, var vi på Comedy cellar och lyssnade på stand-up, av riktigt stora namn från Late night, Saturday night live och Conan.

Tisdag var lite restdag då vi gick ganska mycket omkring och bara tittade på Meatpackning district och Chelsea. På kvällen gick vi på Promises Promises med Sean "Jack från Will and Grace" Hayes i huvudrollen och det var hur roligt som helst.

Sista dagen, onsdag, gick vi på MoMa för att fördriva resten av tiden innan nattens hemresa började.

Ifall jag stannat i staden ännu några dagar hade jag kanske gått och tittat på Friends huset, som låg bara fyra kvarter från var vi bodde. Och kanske ätit lite mer Frozen yoghurt. Men annars tror jag inte att jag skulle ha fått ut så mycket mer av semestern. Därför känns det ganska okej att komma hem.

Nu har man upplevt det. Semester-New-York. Stekheta taxir i rusningstid, den hårda volymen i metrotunneln då tågen åker förbi, glädjen av AC, de strikta strikta reglerna hur man skall uppföra sig och var man får fota i butiker etc, och rädslan av att hamna i vattnet då man landar och lyster från JFK.

Nu väntar nya äventyr. Men först blir det kort kort avkoppling a la Midsommar.

Imorgon åker jag. En intressant gruppdynamik, men jag tror att det kommer att gå hur bra som helst. Nu börjar liksom sommaräventyret!

Eftersom det nu är över en vecka sedan dimmissionen så publicerar jag bara de anteckningar jag snabbt skrev ihop dagen efter, så jag skulle minnas vad jag skulle skriva om.

- Jag var så stolt då jag satt i skolans festsal och tittade på systern som fick mössan. Pappa frågade mig i förväg om jag var avundsjuk, men jag kunde ärligt säga att jag bara såg fram emot dagen.

- På mottagningen hann jag under de två första timmarna inte prata ordentligt eller äta något. Men sedan blev det ätet och drucket endel då man hann prata med endel gäster.

- Vi fick massor massor av härliga rosor.

- Kalasets partypinglor var utan tvekan två sockerfulla 2-3-åringar
- Efter kalaset blev det husesyn på nya lägenheten. Grymt fin. 
- Eter någon timme blev det Anna Puu på Tavastia. Hon är så fin så fin. (Hörde hennes låt på en gympa timme så här efteråt och mycket av hennes charm var borta på skivan. Hon verkade trivas på scen och det var så skönt att bara lyssna och inte behöva oroa sig för att sångrösten skulle brista, för det var bara klart och vackert hela vägen. 
- Kvällen avslutades på Svenska puben. Massor av folk. En kväll på klubben som det nu brukar vara. 

Man tänker: jag får sova länge imorgon, så farligt är det inte om man är lite trött, och tänk så mysigt. Då man sedan ligger där, bredvid en snarkande kråka, och inte kan ha benen så som man vill, och inte kan somna, och vaknar en gång i kvarten och önskar att klockan vore sex så han skulle stiga upp så minns man varför man skall sätta upp extrasängen. Nu måste jag tackla dagens träning, halsont och sociala evenemang med fyra timmar ordentlig sömn bakom mig.

Ajoo. Så köpte jag en dator. En finfinfin Mac. Nu är jag glad. Och pank så satan.

Det blev ett veckoslut av mamma, mommo, barn. Och tur det. Det skulle ha varit 30090 gånger svårare att inte bryta ihop om man skulle ha varit tvungen att hålla koll på matlagande och disk också. Nu gick det ganska bra. Men barn som vaknar före klockan sex på morgonen och som kommer till en mitt i natten och måste gå på pottan räcker mer än väl för att man skall vara dödstrött efter två nätter. Innan jag har barn måste jag lära mig att somna om ordentligt. Nu har jag jättesvårt för det om jag är rädd för att jag skall bli väckt igen.

Dessutom kommer jag att börja duscha varje dag, för det är de enda 15 minuterna man får ledigt. Det och då barnen leker kurragömma med mommo. Eller då man helt enkelt bara låter bli att stiga upp och låta mommo sköta den första halvtimmen av vaknandet.

Och så skall barnen framför allt ha en mommo, som kan leka kurragömma med dem medan mamma är på teaterträff.

Jag skall ännu återkomma till studentdagen, för den vill jag ha dokumenterad, men det blir nog inte ännu, för det här veckoslutet skall jag leka ensamförsörjare och ha två okända 3-åringar på mitt ansvar. Jag är livrädd och har en stressklump att bära på ända till söndag-dag.

Idag har jag gjort grejer som kan anses flickiga, om man tror på något så banalt som könsroller.

Vi gick på bio med flickorna och såg på fyra flickor som inte var särskilt singla mera. Sedan gick jag på IntervallStep som är flickenergi på sitt bästa. Nu sitter jag hemma med systern och tittar på både Australiens och Finlands blivande top models.

En flicka fattas dock i mitt liv just nu, och jag saknar henne så otroligt mycket. Hon gör flickgrisarna till mammagrisar.

Min kråka har antagligen som motvikt varit världens manligaste då han började flyttfirmajobbet.

Hela studentrumban måste behandlas i ett senare inlägg.

Det som hände före lördag:

Hela slutet av våren har varit fyllt av mer eller mindre gnäll om att motivationen tryter såhär inför de sista tenterna. Själv hade jag inte riktigt tid att tappa motivationen och orkade läsa ordentligt ända fram till Inträdesprovet. Sedan tänkte jag att jag skulle orka läsa den resterande veckan på inträdesprovet. Kanske inte 8 timmar per dag, men ordentliga dagar ändå, för allt är lättare än att läsa Galenos.

Jag trodde påriktigt att jag skulle orka, att jag inte skulle bli en av de där som bara struntar i att läsa för att man inte orkar. Nå...

Jag läste nog något varje dag. Men mer än ett par timmar blev det inte. Och sista dagen så var kämparglädjen borta. Förvånad och kanske lite besviken på mig själv satt jag hemma och hade en dålig dag.

Men det sista provet kom ju också, och sedan blev det sommarlov och jag åkte hem och strök borddukar och städade.

På kvällen var det grillpartaj. Kvällens kreativaste var då vi lekte assassin (teeveestä tuttu, Gossip girl-fanatikerna vet vad det handlar om). Det som från början bara skulle bli en lek där man kanske med flit skulle förlora för att sedan få sitta och titta på de sndra som sprang som dårar blev tillslut nästan blodigt allvar och en tävling. Kvällens kanske lugnaste var att sitta under bron på Esbos sida och titta på bastubåten som åkte förbi.

Igår såg jag en av Lady Gagas Telephone-videor. Hon skuttade omkring mellan fängelseceller i bh och stringtrosor. Och det var inte bara en gång hon snurrade runt så man såg hennes schejkande rumpa. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. För särskilt chockerande var det inte. Men när blev det liksom okej att visa rumpan i en musikvideo, så att man inte ens försöker täcka in den i någon kjol som täcker halva skinkan. Om Brittan skulle göra en video i string skulle folk skrika. För att inte tala om t.ex. Lindsey. Hur skulle det vara om Rihanna försökte? Eller Madonna? Är det Gagas annars ganska fiffiga appearence som förhindrar tillbakaryggningen? Jag kan inte bestämma mig för ifall det är okej!

På onsdagar samlas familjen framför TV:n och tittar på Lilla Onsdag. Det känns bra att göra något alla tillsammans. Mest skrattar vi åt inslagen med folkdans till moderna hits. Och åt Baby Lo. Igår i Husis var avsnittets beskrivning: "Kvällens gäst är författaren Monika Fagerholm och det märks på ett bra sätt." Vad i hela fridens namn har människan som skrivit det tänk på?

Något annat som får det att kännas som att vi är en bra familj är då vi alla går och tittar på pappas Flamenco-föreställningar. För det är så man gör då en familjemedlem har en hobby. Det är fint att föräldrar har hobbyn. Särskilt då det är något som familjemedlemmen i fråga inte är särskilt bra på, men som han ändå fortsätter med för att det är bra för honom.