hon som

Min åsikt är allt annat än objektiv, jag har ingen aning om artisternas musikalitet.

I år tyckte jag att standarden var ovanligt hög, det var mindre skräp-bidrag a la Pirater och silverfärgade gubbgummor (dock nog en enorm aprikoskärna i Armeniens bidrag). Alla höll sig påklädda och inte en enda bytte klänning mitt under numret.

I finalen var mina favoritbidrag

Tyskland (världens sötaste)

Frankrike (Jo-o, ja har sjungit på låten konstant sedan jag hörde den, allez allez allez)

Belgien (söt)

Turkiet (fräsch)

Ryssland (bra humor, bra låt)

Dessutom tyckte jag inte att Spaniens bidrag var så hopplöst. Random tomte gav lite mer spänning.

Jag sade inte tillräckligt i mitt tidigare inlägg. Jag berättade inte hur mycket jag faktiskt uppskattat allas fina stödande ord nu inför provet, jag har inte glömt ett enda. Fast man är alldeles ensam med vad man upplever och allt det jobbiga, så skulle det ha känts sjuttonmiljoner gånger värre om det inte varit för er. Tack för att ni bryr er och hoppas på att jag skall lyckas.

Jag skall försöka beskriva hur det känns.

Först känns det smånervöst då man vaknar och förstår varför man skall stiga upp just den dagen.

Sedan blir man så lycklig då man sett att mamma dukat upp med jordgubbar och nötter och croissanter.

Sedan blir man lite sur då man märker att det finns bara två jordgubbar kvar efter pappa och bror.

Sedan kommer man på att det ju faktiskt är ens pappas födelsedag just idag och att det antagligen är därför det är uppdukat och det blir lite nolot.

Så känner man sig så lycklig då man får lyckosparkar av mamma och syster och textmeddelanden med lyckönskningar och man tänker på den drös mänskor som faktiskt tänker på en och hoppas att det skall gå bra och man bara känner hur den goda energin flödar om en.

På vägen till provplatsen blir man nervös.

Då man ser andra nervösa känner man sig lite mindre nervös.

Då man börjar skriva känner man inte särskilt mycket.

Efteråt känner man sig tom, lite fittig, att man nu bara vill glömma och inte tänka på det.

Sedan så småningom då man får chilla normalt med sina underbara vänner börjar allt kännas som normalt.

Då man dessutom inte behöver tillbringa kvällen ensam känns allt ganska okej.

Då man ser andras kommentarer på Facebook om hur det varit det lättaste provet någonsin, blir man ganska ledsen.

Nu känns det som om man inte orkar prata om provet och berätta om hur det gått. För man vet inte. Och det har alla i min omgivning respekterat och jag älskar dem för det.

Det skulle kunna kännas så mycket mer, men jag vågar inte känna efter. Bäst att bara förtränga, börjar läsa på nästa inträdesprov och så småningom varva ner och börja fundera på New York och Stockholm.

Jag har sällan vari en sån som citerar lyriker, jag är inte så bra på att lyssna på texter, och jag hittar sällan något riktigt träffande. Men nu har jag också fastnat i Lars Winnerbäck-träsket.

Och Tidvis. I all sin enkelhet.

Jag sitter hemma en lördag kväll.

Jag sitter och tittar på Sex and the city. Jag har nyss ätit ett halvt paket brownieglass och sitter nu och dricker att glas rött vin och äter laku tills jag så småningom spricker.

Och jag vet inte om det här är patetiskt eller bara skönt!?

...för nu är det inte ens en vecka kvar.

Jag har i princip allt under kontroll, jag ligger bra till i läsningstidtabellen och kommer att hinna med allt som jag tänkt. Problemet är det att jag är inte för bra i tid. Jag skulle kunna få allt gjort innan måndag. Och vad skall jag då göra måndag som borde vara råläsningsdag? Tisdag är bara varva-ner-dag då man skall stiga upp tidigt, träna, äta gott, läsa bara någon timme, packa väskan, vara glad och positiv och inte låta något slå ner en och gå och lägga sig tidigt. Så tisdagen är covered.

Jag stressar alltså, men för helt fel saker, och det känns inte alls bättre för det.

För tänk om jag låser mig? Tänk om jag inte kan? Tänk om fem månaders läsande inte leder någon vart?

...och det blir otroligt jobbigt en dag som denna. Dels så skulle jag behöva snygga sådana med styrka (DYRT!) och dels sådana som jag kan använda med kontaktlinserna. Men få glasögon passar med verkkare. Och jag har så svårt att välja form, jag vet aldrig vad som egentligen ser snyggt ut. Fast på det här sättet får jag inte glasögonsränder i ansiktet ifall jag skulle råka bli lite brun.

Jag har ganska länge gått och funderat på en sak. Nämligen över att jag inte har någon stil. Stil som i att man klär sig nätt och snyggt och stiligt, inte stil som i att klä sig i en viss sorts kläder, typ 50-tal eller punk eller jeans och söta toppar.

Min mamma har stil, och min syster har stil. Min pappa har stil för att han klär sig i kragskjortor nästan varje dag (som mest är köpta av mamma). Min lillebror har definitivt inte riktigt en stil (den är sådär kavaj och hatt blandat med söndriga urtvättade haj-T-skjortot ärvda av vår kusin).

Jag har endel snygga kläder (som mest är köpta av mamma), men i och med att jag suttit och läst i snart tre vårar och jobbat med barn där emellan och bara studerat pyttelite, så har jag mest gått omkring i verkkare och huppare (dock hemskt hemskt fina Svea!). Och det är hemskt hemskt svårt att klä sig i något annat just nu, ens när man går ut på stan eller när man går på bio eller när man skall trädda kompisar. Och tänk om det inte går om, då man skall börja gå ordentligt i skola igen? Tänk om jag förblir Hon som alltid går i verkkare.

Mina småkusiner är världens finaste. En av 4-åringarna sade inför morsdagen vad meningen med livet är:

"Nå det är att få gå på stigar, trycka på hissknappar och trösta sina barn"

Och hur rätt har inte han?

På den senaste flickkvällen var det tal om bl.a. barn. Nu har 5/6 av oss jobbat på dagis/eftis, och den 6e av oss är rutinerad faster och moster, så hon vet ett och annat hon också.

I något skede av kvällen talade vi om alkoholpolitiken i våra familjer. Det kom fram att alla nog kommer att ha ungefär samma alkoholpolitik med sina egna barn (ifall man skaffar sig sådana) som man hade hemma. Jag är den enda som inte druckit vin hemma innan jag fyllde 18. Och trots att jag då jag var 17,5 tyckte att det var otroligt irriterande, så accepterade jag det alltid. För något princip måste man ju ha, särskilt om man är flera barn i familjen. Sedan kan gränsen vara konfirmationen, eller 16 eller 18. Mamma och pappa gick efter lag-principen.

Enligt statistiken så dricker barn som inte fått dricka hemma som omyndiga mindre. Statistiken visar inget om en massa revoltbarn som velat trotsa. I praktiken så dricker nog jag varken mer eller mindre än mina flickvänner som druckit hemma sedan de var 15.

Uppfostran är en svår sak. Och man vill ju göra allt för att skydda sina barn så mycket som man bara kan. Jag tror att det blir ett och annat telefonsamtal till mamma och pappa då jag har egna barn och behöver uppfostringstips.

---

Igår efter mina sjukligt tidiga timmar på bibban åkte jag på utflykt till IKEA. Jag älskar IKEA. Och jag älskar det facto att jag så småningom kan gå runt där och plocka åt mig klädhängare och blomvaser och glödlampor och rivjärn och få användning för dem genast. Gårdagens saldo blev askar/boxar a la Tupperware, som jag kan frysa ner alla mina otroliga pastasåser i. Och tallrikar och ett kit med stekspade, pastagaffel, tång och slevar. Flyttflyttflytt... Fast inte ännu.

Sedan träffade jag pappa och idéade fram en morsdagsmiddag och lagade den på tumis. Det blev fiskbord med sushi, gravad fisk, stekt sik, rom och räkröra.

Dunderläsandet leder till att jag måste skippa Magnus och Petski ikväll, och blir utan pojkvän hela veckoslutet (mitt läsande den här gången). Men jag hinner med lite flickor, lite IKEA, lite morsdagsfirande och lita bernvaktning mellan sidorna. Så jag tror jag klarar mig.

Idag fick jag en famppuflicka i parken. Det tyckte jag om.

Jag kom hem och såg att min lillebror satt och gjorde mattaläxan med datorn påslagen med diverse fönster uppslagna. Då sa jag: "Nehe, nu måste storasyster få kolla lite saker, när du ändå int använder den." Sedan läste jag bloggar.

Igår gick min syster och jag på bio. Vi såg Fares Farsan i brist på biljetter till andra föreställningar. Men den var så mycket bättre än jag trott. Jag säger bara macho-sallad <3 och DEATH!

Då man efter allt kommit hem och tagit av sig studentmössan, känns det både lite sorgligt och lite skönt. Sorgligt för att det nu är så fruktansvärt länge man får använda den igen, skönt för att den trots allt spände lite vid ponisvansen där bak.