hon som

Mina appar vägrar sammarbeta.

 

När jag öppnar Instagram öppnar den alltid en av mina bilder från två veckor tillbaka som första sida.

Pinterest är såå långsamt och vägrar hålla mig inloggad så jag måste logga in pånytt varje gång jag öppnar den.

Foursquare berättar för mig alla gånger någon sitter på en ny buss eller har kommit till gymet, trots att jag bett den att hålla tyst om sånt.

 

Tur nog har jag vänner som jag kan träffa och gå på raivoterass och prata om riktiga problem och ickeproblem.

Och så vart jag hemma.

 

Husis kom idag igen.

Mad men finns på DVD.

Blommorna som skulle vattnas är döda, men orkidén blommar.

Jag åt morgonmål med pappa på Torre.

Jag överväger Unicafé-lunch.

Matlagningsmöjligheterna inspirerar.

Spinning förorsakar små-ångest.

Jag lämnade smutstvätt hos föräldrarna.

 

Ska bara försöka skapa en tillvaro som påminner om vardagen så lite som möjligt.

Det blev aldrig nåt Pori Jazz 2013 och ingen saxofonist (sexofonist?) för min del. Istället blev det gratis Hippicknick på Sandö. Vi bunkrade upp med rosé och öl, körsbär och vindruvor, ost och antipasti, tapenade och batong, tortillachips och hemgjord guocamole. Så satt vi oss i gräset under ett träd och frös en smula.

 

Generellt var sällskapet bättre än musiken, men Atlético Kumpula levererade. Så bra att Pohjalainen tyckte att vi var söta nog att pryda söndagspärmen.

 

Hur jag 10 senare satt med en kopp te hos en vän och pratade om det är egoistiskt att vilja ha barn och om lycka och fertilitet hör ihop är en annan historia.

Sista veckan satt igång. Det börjar vara dags att fylla i amanuensdagboken, fundera på vart alla nycklar ska lämnas tillbaka, vilket tåg jag ska ta hem och i vilken ordning jag ska tvätta och packa. Sen börjar det på allvar bli dags att fundera på vad jag skall göra nästa sommar och var jag skall göra det. Ska man tänka pengar och söka jobb i Seinäjoki (Östermyra) eller utmaning och söka sig till ett central/universitetssjukhus. Ska man tänka hemma med lägenhet och familj eller ska man tänka helt nya mänskor eller kanske nåt där emellan (i praktiken Vasa). Ska man göra en amanuens innan och bli lite bekväm eller ska man slänga in sig i jourlivet direkt.

 

Och ja, jag är medeveten om att det inte ens är augusti än.

Är hur vackert det är vid stranden.

 

Är hur man kan cykla hur som helst och alla aktar och ingen blir arg.

 

Är att här finns folk som vill göra saker på kvällarna och man lever ut sin sommar (ja, +13 grader igår) på annat sätt än om man var hemma. Typ åker på sommarteater, går på spontan jazzkonsert en torsdag, äter fin middag på Strampen och festar på ett helt annat sätt med helt andra mänskor än normalt.

 

Samtidigt börjar det kännas som att det kunde vara ganska skönt att komma hem snart igen. Hem till familjen och flickorna, till mitt eget kök och min egen säng, till unisport (oj unisport). Bara Vasa finns kvar om jag vill komma tillbaka en annan gång.

 

 

Den här veckan har varit så tusen gånger lättare att hantera. Inga svåra meddelanden åt patienter, inga försenade mottagningar, inget pappersarbete att följa med. Underbara sjukskötare, patientkontakt och handarbete hela veckan. Stickandet har till råga på allt gått bra.

 

Wasa sports club har levererat och jag har testat Les Mills utbud. Knät mitt stärvar, så har försökt att inte anstränga det så mycket, dock med varierande resultat.

 

På tisdag besökte några av oss Oravais sommarteater. Det ösregnade nästan hela första akten, men stället var helt fantastiskt. Jag har aldrig sett teater i finare miljlö. Och läktaren snurrade, så det blev liksom en 360 graders scen. I regnet var det stundvis svårt att tyda dialekten, men mot slutet gick det bättre. Och vet ni, till biljettpriset hörde kaffe och bulle. En stor bulle.

Ingen bloggar, ingen talar strunt på facebook, ingen heiar (var är mina jordgubbar för fan?).

 

Max en instagram då och då från en picknick eller en brygga. Buu.

Efter den tunga veckan var det skönt att på fredag sätta sig på bryggan i solnedgången och dela en flaska rosé med en vän. Och skönt att sen fortsätta en stund till till baren med scenen och dansa av sig. Så fick jag dessutom bästa möjliga början på lördag i form av riktigt kaffe.

 

Den här veckan blir det sämre väder, mindre svåra besked, mer praktiskt arbete, sommarteater och utnyttjande av Wasa sports clubs gratisvecka. Jag är redo.

Jag måste välja bort att skriva om jobbet gansla långt på grund av tystnadsplikten. Men just idag skulle jag ha så mycket att skriva och berätta om. Så mycket olika känslor.

 

Jag älskar verkligen mitt jobb redan nu.

Mitt kök här är inte speciellt inspirerande. Jag har med mig en kastrull och en stekpanna. Alltså är mina möjligheter begränsade. Dessutom lönar det sig inte för mig att för bara en månad införskaffa typ olivolja, socker, kryddor, risottoris, ketchup, sånt som jag ändå inte får med mig hem igen.

 

Därav har jag nu prövat på billig färdigmat. Färdigmat är inte min grej, jag tycker om att veta vad det är jag äter, men efter lite innehållsförteckningsreseach kan jag konstatera att färdiga tomatsåser för det mesta innehåller helt vanliga adekvata ingredienser. Hittills har jag prövat på Pirkkas med zucchini och aubergine och Lidls med basilika. Godkända båda två.

 

När pasta kommer ut genom öronen på mig ska jag övergå till fiskpinnar.

 

Där hemma väntar min senaste Glorian ruoka & viini.

Det känns lite tabubelagt att skriva om vikt och kroppsbyggnad. Men inom en vecka har det kommit så mycket tankar kring det från olika håll att jag inte kan låta bli.

 

Peppe rekommenderade Annes gamla text om att man ska vara nöjd med sin kropp så som den är nu. På grillen förra veckan var det tal om att det verkar som att studeranden på medi runt om i landet kan vara lite väl noggranna med kolhydrater och sånt och sporrar varandra att ta minst pasta till lunch (detta tyckte vi förstås alla att var helt sjukt löjligt och tryckte i oss lite extra bröd och förkunnade högt att JAG har minsann redan ätit tre brödskivor). Kristian Gidlund sommarpratar om sin kropp som ger efter för cancern. Idag skriver Monica Ålgars i HBL om hur hon trivs i sin kropp då hon gör saker och upplever med den.

 

Det verkar, om man ska tro texterna, som att det är oerhört ute med att inte vara nöjd med sig själv. Samtidigt får jag den känslan av att de som skriver och bloggar om det ofta lever ett relativt hälsosamt liv och tar hand om sina kroppar väl, gensom vegerarisk kost och motion. Tycker man sedan mer om en kropp man sätter ner kärlek och arbete på, eller tar man bättre hand om en kropp man tycker om, vet jag inte.

 

Att skriva om sin egen relation till sin kropp känns farligt. Speciellt om man inte skriver att man är så oerhört nöjd med den. Det bästa med min är att den funkar. Jag kan hålla med Monica att jag oftast bäst tycker om den i och med ett riktigt bra yoga-/träningspass. Men för att den skall kännas riktigt top notch så behöver jag nog känna mig lite smal också. Det uppmanas att man ska tycka om den som den är. Men HUR GÖR MAN liksom? Det verkar som att det bara skulle vara att bestämma sig för att den duger och är super. Men varför är det så svårt?

I min dröm hoppade jag fallskärm. Utan fallskärm. Länge länge länge föll jag. Kombinerat med luftballongen och alla gårdagens konfrontationer är det inte speciellt svårtolkat. Jag vet inte riktigt om jag nu faller huvudlöst eller bara svävar omkring i ingenting.

 

På basen av igår låg jag sömnlös igår kväll och funderade hur fan jag själv en dag skall klara av att komma med dåliga eller svåra nyheter nyheter åt en patient. Kanske går det lättare då det är inbokat i kalendern.

Inatt drömde jag att jag skulle ta en tatuering. En liten liten luftballong.

 

Snyggt.

Herredumilde! Jag läste just att Linn och jag ska hänga på samma ställe ikväll. Jag är lite nervös.

De finska jordgubbarna kostar här på torget ganska stadigt 4,80 €. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är lite mycket, då det ryktas så häftigt om att alla jordgubbar mognar nu explosionsartat och borde säljas bort.

 

Risken är att man blir utan, om man inte köper nu.

Hittills:

 

Att allt är så jävla tvåspråkigt. Påriktigt liksom. De i kassan, de i sjukhusets IT-helpdesk, de i restaurangerna, de som leder gympan. Man kan ALLTID börja på svenska och får också oftast fortsätta.

 

Att man är ifrån hemma och vardagen och således är mer spontan utan rena skräcken att inte hitta en enda kaveri här. Utbytte förövrigt det första telefonnumret idag, efter kettlebell-parkgympan.

 

 

Sommaren är så bra. Idag fick den mig att orka ut på länk efter första arbetsdagen (trots floppen senast) och sen genast efter det att ta mig ut på sociala äventyr i en segelbåt. Det blåste sådär passligt och jag fick styra mestadels och styrde in oss i hamnen utan motor som om jag aldrig gjort nåt annat. Dessutom provade vi spinakern.

 

Tihi.