ett virtuellt vykort
Jag trodde inte att jag saknade snön så mycket, men när jag är här märker jag att jag njuter alldeles jättemycket av allt vitt. Jag märkte att jag nog hade förväntat mig den där vykortsbilden, vackert väder, snöklädda granar och höga fjäll, och det bästa är att jag inte har blivit besviken. Igår då jag var ute i spåret (ja, jag är stolt flataskidare, fast jag egentligen inte är så bra på det. Hade glömt hur hala skidor faktiskt är och nu har jag blåmärke på knät) med pappa och vi skidare uppåt så var jag tvungen att stanna upp en stund och bara låta mina ögon njuta. Jag upplevde ett regelrätt lyckorus (som Annika skulle uttrycka det). Det var eftermiddagssol och 6 minusgrader och vi gled med sakta fart förbi torrfurorna (kelohonka!!! Något har man väl lärt sig av sanasampon). Så skönt att komma bort ett tag från stan där det inte regnar annat än sand.
Annars gick gårdagen här lugnt. Jag steg upp lite före åtta, åt morgonmål med andra morgonpigga och läste sedan kemi en stund (kemmapreli på månda!!). Ut i spåret och efter det total avslappning i bastun och bubbelpoolen. Mat.
På kvällen uppträdde ingen annan än Elastinen på hotellet. Ni kan tänka er min reaktion då jag såg killen och hans band på flygplatsen och då det sedan kom fram att de skulle sitta ett par rader framför mig i flyget (som förövrigt var en timme försenat). En dag senare står jag ett par meter från dem och lyssnar på samma låtar som för ett par dagar sedan. Lite annan fiilis förstås då det i publiken fanns knappt hundra jämfört med de tusenfemhundra på båten, men han är ju inte mindre charmig för det! Man bli alldeles svag i kroppen då man ser hur mycket han njuter av att uppträda. *småkär a la 12-åring*.
Hade glömt hur jobbigt det är att inte ha eget rum. Pappa snarkade hela förra natten. Det skulle vara okej om det skulle vara regelbundna snarkningar, men då det är vart tredje till vart tionde andetag som är en snarkning ligger man där och väntar på nästa snarkning. Jobbigt.
I morse satt jag och studerade olika familjer (i brist på husis). Några bord från mig satt ett sällskap på tre familjer med sammanlagt sju barn i åldrarna ett par månader till kanske åtta. De såg alla sådär äckligt lyckliga ut och jag kunde tänka mig dem alla uppe i slalombacken tillsammans åkandes ner för fullt med sina blixtrande leenden och sportiga outfits. Tänk er KK om 20 år, hur vi sitter där 35 stycken alla tillammans och försöker få i våra barn lite gröt (igår hörde jag en 6-åring vägra äta något eftersom det inte fanns bacon). Sedan skulle diskussionen antagligen gå till på följande sätt:
Mitt barn: men mamma jag vill inte skida flata, jag vill åka slalom. Varför får jag inte följa med Linus och hans mamma till slalombacken?
Jag: sidu det är jättebra att kunna skida lite terräng också. Du kan få följa med Linus till backen efter att vi har ätit lunch sen.
Mitt barn: men jag VILL INT!
osv.
Jag hoppas att ni sedan tar med mina barn upp i backen! Hjälmen på bara så.
Jag måste säga att jag njuter för fullt för tillfället. Har skavsår på hälen men monona ska nog på ändå!
Senare:
Det visade sig ju sen att de nog inte var någon bra idé att åka ut i spåret. Min häl har sett bättre dagar. Det gjorde så ont att jag blev riktigt riktigt ledsen och irriterad. Smärta brukar ju oftast resultera i något bra; massage (hurra, mina knutar i nacken löser upp sig), muskelvärk (hurra, mina muskler har jobbar ja blir stark) eller mensvärk (hurra, jag är fertil), men skavsår leder inte till någon nytta över huvudtaget!! Jag lider i onödan. Jag skidade och tänkte på hur illa det var för mina stackars fötter. SÅ synd om mig!
Och jo, naturen var lika vacker som igår och solen sken, men det var mer sådär att satan den där solen kommer i mina ögon och jaha, torrfura kelohonka what else is new? Varför rinner näsan alltid då man motionerar?
Till råga på allt föll jag i en backe just när en lite för hurtig kvinna åker förbi. Jag låg där en stund och skrattade och grät om vartannat och kom inte upp. Hur i helvete skall man ta sig upp då man har sju meter långa pinnar fast i fötterna?!? Var var lyckoruset då?
Kan inte vara på rummet då pappa och bror sitter där och äter päron så att det står härliga till. Fattade inget av kemin jag läste just. Hur i helvete kan den ädlare metallen i ett galvaniskt element bli den positiva polen, då en ädel metall borde ha hög elektronegativitet och dra till sig elektroner???
Vadå bitter? Jag borde nog också äta nåt.
Annars gick gårdagen här lugnt. Jag steg upp lite före åtta, åt morgonmål med andra morgonpigga och läste sedan kemi en stund (kemmapreli på månda!!). Ut i spåret och efter det total avslappning i bastun och bubbelpoolen. Mat.
På kvällen uppträdde ingen annan än Elastinen på hotellet. Ni kan tänka er min reaktion då jag såg killen och hans band på flygplatsen och då det sedan kom fram att de skulle sitta ett par rader framför mig i flyget (som förövrigt var en timme försenat). En dag senare står jag ett par meter från dem och lyssnar på samma låtar som för ett par dagar sedan. Lite annan fiilis förstås då det i publiken fanns knappt hundra jämfört med de tusenfemhundra på båten, men han är ju inte mindre charmig för det! Man bli alldeles svag i kroppen då man ser hur mycket han njuter av att uppträda. *småkär a la 12-åring*.
Hade glömt hur jobbigt det är att inte ha eget rum. Pappa snarkade hela förra natten. Det skulle vara okej om det skulle vara regelbundna snarkningar, men då det är vart tredje till vart tionde andetag som är en snarkning ligger man där och väntar på nästa snarkning. Jobbigt.
I morse satt jag och studerade olika familjer (i brist på husis). Några bord från mig satt ett sällskap på tre familjer med sammanlagt sju barn i åldrarna ett par månader till kanske åtta. De såg alla sådär äckligt lyckliga ut och jag kunde tänka mig dem alla uppe i slalombacken tillsammans åkandes ner för fullt med sina blixtrande leenden och sportiga outfits. Tänk er KK om 20 år, hur vi sitter där 35 stycken alla tillammans och försöker få i våra barn lite gröt (igår hörde jag en 6-åring vägra äta något eftersom det inte fanns bacon). Sedan skulle diskussionen antagligen gå till på följande sätt:
Mitt barn: men mamma jag vill inte skida flata, jag vill åka slalom. Varför får jag inte följa med Linus och hans mamma till slalombacken?
Jag: sidu det är jättebra att kunna skida lite terräng också. Du kan få följa med Linus till backen efter att vi har ätit lunch sen.
Mitt barn: men jag VILL INT!
osv.
Jag hoppas att ni sedan tar med mina barn upp i backen! Hjälmen på bara så.
Jag måste säga att jag njuter för fullt för tillfället. Har skavsår på hälen men monona ska nog på ändå!
Senare:
Det visade sig ju sen att de nog inte var någon bra idé att åka ut i spåret. Min häl har sett bättre dagar. Det gjorde så ont att jag blev riktigt riktigt ledsen och irriterad. Smärta brukar ju oftast resultera i något bra; massage (hurra, mina knutar i nacken löser upp sig), muskelvärk (hurra, mina muskler har jobbar ja blir stark) eller mensvärk (hurra, jag är fertil), men skavsår leder inte till någon nytta över huvudtaget!! Jag lider i onödan. Jag skidade och tänkte på hur illa det var för mina stackars fötter. SÅ synd om mig!
Och jo, naturen var lika vacker som igår och solen sken, men det var mer sådär att satan den där solen kommer i mina ögon och jaha, torrfura kelohonka what else is new? Varför rinner näsan alltid då man motionerar?
Till råga på allt föll jag i en backe just när en lite för hurtig kvinna åker förbi. Jag låg där en stund och skrattade och grät om vartannat och kom inte upp. Hur i helvete skall man ta sig upp då man har sju meter långa pinnar fast i fötterna?!? Var var lyckoruset då?
Kan inte vara på rummet då pappa och bror sitter där och äter päron så att det står härliga till. Fattade inget av kemin jag läste just. Hur i helvete kan den ädlare metallen i ett galvaniskt element bli den positiva polen, då en ädel metall borde ha hög elektronegativitet och dra till sig elektroner???
Vadå bitter? Jag borde nog också äta nåt.
abiklass på kryys
En berättelse om en penkkisdag:
Det finns två dagar i mitt liv som jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av att börja dagen med ett glas riktig Champange. En av de två dagarna var igår. Dagen då jag i princip slutade skolan. (Den andra kommer då jag börjar mitt liv som pensionär).
Att möta sina vänner i närheten av skolan och skåla i bubbligt är det bästa jag gjort på länge. Att fortsätta dagen med ABI-spex som hyllades av lärare och springa omkring i skolan i halare är ännu bättre. Att sedan få stå på ett lastbildsflak med sina allra bästa vänner och göra småbarn glada med våra karkkin gjorde att jag nästan sprack av lycka. Lyckan är att stå på rekkaflaket och skrika och vinka och se glada människor vinka tillbaka! Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt att stå där uppe, men tji vad jag hade fel. Glatt överraskad! (Bild i Husis! Nöjd!) Stort tack till mamma som kom och tittade på mej.
Kryssningen började med en tupplur i hytten med flickorna. Sedan mat i buffén. Sjögången var så stor på vägen dit att jag inte fick ner särskilt mycket mat, för att inte tala om alkohol. Stannade sedan på absolutistlinjen resten av natten också, vilket min lever och plånbok tyckte om. Det var inget jag hade planerat men det blev bara så.
Har inget tidsbegrepp över huvudtaget då det gäller båtprogrammet. Elastinens keikka var helt otrolig men dansgolvet var för trångt. Diskodans (Umbrella, Piece of me, Boten Anna, Please don´t stop the music) på 10onde däck var också roligt en stund. Chill med en finsk granikille var inte heller helt fel. Mellan fyra och fem satt jag med Han som är längst i klassen och pratade (sånt som man nu pratar om en kryssning den tiden på natten) och det var så skönt då man kunde sitta i en soffa och vila sina ben i gott sällskap. Halv sex var alla flickor (som sen sist och slutligen sov där) samlade i hytten.
Dramatik på båten! Eller njah. Ett antal personer försvann med ett antal andra personer. Han som var min försvann med Hon som dubbade till ryska. Han var full som en fluga i ölflaskan (och mådde därav i morse), vilket ju i a för sig kanske inte påverkade hans "val", men han blir alltid så sällskapssjuk i situationer av berusning. Vet egentligen inte vad som hände, men sov tillsammans gjorde de väl. Jag försökte betsämma mig för att det inte skulle förstöra min kväll och att jag inte skulle bry mej, men lite svårt var det ju att strunta i det då de dansade inom synhåll. Antagligen var jag mest avundsjuk på att jag inte själv hade någon. Fast jag försökte kanske inte heller så att hitta någon, nykter som jag var. Hade nog ingen lust heller med något struleri (hah, som om det är en självklarhet att jag skulle ha fått någon ifall jag hade velat). Trots det så borde jag väl i det här skedet kunna stänga ute svartsjukan. Känns dock bättre redan idag. Jag vill ju inte ha honom tillbaka... (fast ändå inte vill släppa taget helt och hållet verkar det som).
Att vara på en kryssning med bara random finska skolor har sina sidor. Det att man inte åker med sina kompisar från Norsen och Brändö gör att man håller ihop inom skolan på ett helt annat sätt (fast jag vet att vissa av oss saknade vissa pojkvänner).
Konversationerna med finnarna:
Dom: Hei mä en tajuu tota Lärkan-juttuu.. Mist te ootte?
Vi: Ollaan ruotsinkielisestä lukiosta, Gymnasiet Lärkanista.
Dom: Ai puhuttekste ruotsii? Hei puhu sitä mulle! Jak förstår inte sfenska. Jak heter Pekka.
Vi: (skrattar, de 7 första gångerna..) Bra går det ju...
Ingen av oss blev hackade! Hurra! Och Lärkan fick beröm för de snygga hytterna!! Hurra för det med!
Nu var det sen slut med det... Hurra?
Det är väl meningen att penkkisdagen skall vara en av de bästa i ens liv. Man vill liksom inte medge att allt inte var helt perfekt hela tiden. Måst nog ändå säga att rekka-åkningen vägde upp för det mesta trötthetsstrulet på kryssningen och en dag så lång som den igår kan inte vara jee rakt igenom.
Svårt att förstå att jag inte har någon aning om när jag ser diverse lärkor igen.
Det finns två dagar i mitt liv som jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av att börja dagen med ett glas riktig Champange. En av de två dagarna var igår. Dagen då jag i princip slutade skolan. (Den andra kommer då jag börjar mitt liv som pensionär).
Att möta sina vänner i närheten av skolan och skåla i bubbligt är det bästa jag gjort på länge. Att fortsätta dagen med ABI-spex som hyllades av lärare och springa omkring i skolan i halare är ännu bättre. Att sedan få stå på ett lastbildsflak med sina allra bästa vänner och göra småbarn glada med våra karkkin gjorde att jag nästan sprack av lycka. Lyckan är att stå på rekkaflaket och skrika och vinka och se glada människor vinka tillbaka! Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt att stå där uppe, men tji vad jag hade fel. Glatt överraskad! (Bild i Husis! Nöjd!) Stort tack till mamma som kom och tittade på mej.
Kryssningen började med en tupplur i hytten med flickorna. Sedan mat i buffén. Sjögången var så stor på vägen dit att jag inte fick ner särskilt mycket mat, för att inte tala om alkohol. Stannade sedan på absolutistlinjen resten av natten också, vilket min lever och plånbok tyckte om. Det var inget jag hade planerat men det blev bara så.
Har inget tidsbegrepp över huvudtaget då det gäller båtprogrammet. Elastinens keikka var helt otrolig men dansgolvet var för trångt. Diskodans (Umbrella, Piece of me, Boten Anna, Please don´t stop the music) på 10onde däck var också roligt en stund. Chill med en finsk granikille var inte heller helt fel. Mellan fyra och fem satt jag med Han som är längst i klassen och pratade (sånt som man nu pratar om en kryssning den tiden på natten) och det var så skönt då man kunde sitta i en soffa och vila sina ben i gott sällskap. Halv sex var alla flickor (som sen sist och slutligen sov där) samlade i hytten.
Dramatik på båten! Eller njah. Ett antal personer försvann med ett antal andra personer. Han som var min försvann med Hon som dubbade till ryska. Han var full som en fluga i ölflaskan (och mådde därav i morse), vilket ju i a för sig kanske inte påverkade hans "val", men han blir alltid så sällskapssjuk i situationer av berusning. Vet egentligen inte vad som hände, men sov tillsammans gjorde de väl. Jag försökte betsämma mig för att det inte skulle förstöra min kväll och att jag inte skulle bry mej, men lite svårt var det ju att strunta i det då de dansade inom synhåll. Antagligen var jag mest avundsjuk på att jag inte själv hade någon. Fast jag försökte kanske inte heller så att hitta någon, nykter som jag var. Hade nog ingen lust heller med något struleri (hah, som om det är en självklarhet att jag skulle ha fått någon ifall jag hade velat). Trots det så borde jag väl i det här skedet kunna stänga ute svartsjukan. Känns dock bättre redan idag. Jag vill ju inte ha honom tillbaka... (fast ändå inte vill släppa taget helt och hållet verkar det som).
Att vara på en kryssning med bara random finska skolor har sina sidor. Det att man inte åker med sina kompisar från Norsen och Brändö gör att man håller ihop inom skolan på ett helt annat sätt (fast jag vet att vissa av oss saknade vissa pojkvänner).
Konversationerna med finnarna:
Dom: Hei mä en tajuu tota Lärkan-juttuu.. Mist te ootte?
Vi: Ollaan ruotsinkielisestä lukiosta, Gymnasiet Lärkanista.
Dom: Ai puhuttekste ruotsii? Hei puhu sitä mulle! Jak förstår inte sfenska. Jak heter Pekka.
Vi: (skrattar, de 7 första gångerna..) Bra går det ju...
Ingen av oss blev hackade! Hurra! Och Lärkan fick beröm för de snygga hytterna!! Hurra för det med!
Nu var det sen slut med det... Hurra?
Det är väl meningen att penkkisdagen skall vara en av de bästa i ens liv. Man vill liksom inte medge att allt inte var helt perfekt hela tiden. Måst nog ändå säga att rekka-åkningen vägde upp för det mesta trötthetsstrulet på kryssningen och en dag så lång som den igår kan inte vara jee rakt igenom.
Svårt att förstå att jag inte har någon aning om när jag ser diverse lärkor igen.
fyrastjärnig dag
Idag är et en så bra (eftermid)dag som de kan bli just nu. Åkte till Operan efter ABI-spexmöte för att böna och be om att få byta ut mina redan utlösta Törnrosabiljetter (fast det egentligen inte går att göra), och det gick! Kvinnan bakom disken torde göra (tehtänee..? Finahörf idag) liknande olagligheter ibland.
Ett latte på Bulevardin kahvisalonki med en damtidning gör gott. Att sitta i en länstol med uppdragna fötter (jag tog bort skorna) är vad man behöver efter en dag med hörf, kemiinlämningsuppgiftersgenomgång o biljettstress.
Gick efter Lillabror (först på fel dagis) och kom hem till Mellanbror och hans kompis. Storasyster kom hem lagom till mat (kamaroner, köttbullar och brockoli). Barnen var SNÄLLA och gjorde sina läor (de som hade). Vi tittade på BUU-klubben (det kom Yakari) och sedan läste jag och Lillebror (4 år) Herr och fru Slusk, medan de två äldre ritade på min ABI-halare. Det blev en blandning ab båtar uppochner samt karkk och solar och fiskar. L.b. ritade också en bår med eld på vattnet efter läsningen. Herr och fru slusk är en utomordentlig bok (Roald Dahl) som handlar om hämd! I den står det att alla som tänker elaka tankar blir fula. De som tänker goda tankar blir vackra. Sant!
Ett bord är recerverat på 3 Kruunua åt fyra stycken ungdomar. Kusinen Knasig har kommit hem från Kroatien och det firas med buller och bång en tisdag i Kronohagen med syster min, mig och halvkusinen Björne. Ser så fram emot att träffa min favoritkusin efter ett halvt år.
Läste just Helen Korpaks ledare i Ebl. Va fint hon skriver. Och ja tänk. På torsag (BRENKKUU JA HULINAA). Storasyster sa att hon kommer och tittar på mig. Mamma kommer också! Har svårt för att inte äta upp Dumlen som ligger i mitt rum.
Ett latte på Bulevardin kahvisalonki med en damtidning gör gott. Att sitta i en länstol med uppdragna fötter (jag tog bort skorna) är vad man behöver efter en dag med hörf, kemiinlämningsuppgiftersgenomgång o biljettstress.
Gick efter Lillabror (först på fel dagis) och kom hem till Mellanbror och hans kompis. Storasyster kom hem lagom till mat (kamaroner, köttbullar och brockoli). Barnen var SNÄLLA och gjorde sina läor (de som hade). Vi tittade på BUU-klubben (det kom Yakari) och sedan läste jag och Lillebror (4 år) Herr och fru Slusk, medan de två äldre ritade på min ABI-halare. Det blev en blandning ab båtar uppochner samt karkk och solar och fiskar. L.b. ritade också en bår med eld på vattnet efter läsningen. Herr och fru slusk är en utomordentlig bok (Roald Dahl) som handlar om hämd! I den står det att alla som tänker elaka tankar blir fula. De som tänker goda tankar blir vackra. Sant!
Ett bord är recerverat på 3 Kruunua åt fyra stycken ungdomar. Kusinen Knasig har kommit hem från Kroatien och det firas med buller och bång en tisdag i Kronohagen med syster min, mig och halvkusinen Björne. Ser så fram emot att träffa min favoritkusin efter ett halvt år.
Läste just Helen Korpaks ledare i Ebl. Va fint hon skriver. Och ja tänk. På torsag (BRENKKUU JA HULINAA). Storasyster sa att hon kommer och tittar på mig. Mamma kommer också! Har svårt för att inte äta upp Dumlen som ligger i mitt rum.
