hon som

Jag är väldigt medveten om att jag nuförtiden klagar alldeles förskräckligt mycket här på bloggen. Detta beror helt enkelt på att jag är på generellt sämre humör och allt oftare numera.

Jag upplevs ofta som en glad person, och bland människor är jag oftast glad. Trots att jag har en dålig dag så skrattar och ler jag då jag pratar med någon annan. Och skratt leder till en lite gladare jag. Följden av ensamheten är alltså att jag sitter hemma med mitt dåliga humör och varken blir distraherad av en konversation eller får utlopp för min frustration och till sist bara simmar jag i skiten och exploderar på bloggen eller på en familjemedlem. Jag minns t.ex. gymnasietiden som så bra, eftersom det inte var så farligt att vara sur i skolan, eftersom där alltid fanns folk att prata med. Det är tusen gången värre att vara sur hemma, alldeles ensam.

Konstaterat: Människor tar fram de goda och glada sidorna inom mig.

Ändå anser jag mig själv fortfarande som en positiv person, nog vet jag då min irritation beror på att jag är hungrig eller trötthet. Mindre irriterad blir man ju inte för det, men då allt ordnar sig (man får mat eller tidtabellen håller eller man går ut på en promenad) så känns allt snabbt väldigt mycket bättre och jag har jättelätt för att njuta igen.

Och visst ordnade sig ju allting igår igen. Jag hann läsa relativt bra, jag städade duktigt upp i köket och lagade makaronilåda och fick sedan höra om systerns lyxresa (lyxhotell, massage el.dyl. varje dag och ridturer på elefanter) och blev riktigt avundsjuk, och så pratade vi om lande-framtiden. Barnvaktningen gick okej, och så kom jag hem och lade mig i tid. Ikväll blir det nog bio, efter yogan och pranayaman. Så det ser ut att bli en bra dag, då jag har sovit gott och tillräkligt länge, hinner ta eftermiddagsläsningen på Uni-bibban och har eget kvällsprogram.

Man skulle inte tro att man kunde bli stressad av det liv jag lever just nu. Jag har hela dagarna på mig att läsa, och stiger upp tidigt så att dagen verkligen går igång. Men just nu är jag det ändå. På måndag och tisdag gick dagarna till att läsa fysik (lite i alla fall) och sedan ta sig till skolan för att skriva proven. Idag har jag förutom matdag dessutom två timmars barnvaktning på kvällen. Det går otroligt mycket tid till att gå till butiken och laga maten, och att ta sig till och från vaktningen tar också tid. Om jag startar 17.30 är jag framme i tid, då måste maten vara klar före fem, och jag måste börja laga den där efter 16 någon gång, och då måste jag ha gått till butiken efter 15.30 (eller som jag planerat nu på min lunchpaus, och då kommer min paus att dra ut på tiden till minst en och en halv timme för jag måste hinna laga och äta lunch och detta leder till att jag kanske börjar läsa igen där efter 13 nån gång och hinner läsa bara ett par timmar till). Dessutom vill jag verkligen gå på bio nu och se alla utomordentliga filmer och träffa kompisar jag inte träffat på alldeles för länge. Sedan hjälper det ju inte att jag är riktigt riktigt trött idag och jag supersvårt att fokusera på boken. Jag blir så ledsen då jag påriktigt går och lägger mig där strax efter 22, har varit trött hela dagen och så ÄNDÅ inte somnar förrän tolv-tiden. Och då har jag gått isäng med tron att "nå nu somnar jag säkert snabbt, oj vad det skall bli skönt" och inte attityden "hur kommer det nu att gå, kommer jag att kunna somna, paniiiik", och inte har jag legat där i sängen och vridit mig och panikerat trots att klockan har gått. Och dygnsrutmen torde vara återställd till det normala efter veckoslutet vid det här laget.

Om jag går på bio ikväll klockan 20.45 (för tidigare hinner jag inte) så är jag klar där först 24-tiden och det kommer ju att leda till att jag är trött imorgon också och inte får ordentligt läst då heller. Men imorgon skall jag på yoga (för jag KAN inte, och vill nog inte heller skippa yogan), och då börjar jag 17.30 och är igen klar först antingen 19 eller 20. Så samma problem då också. Och jag vill inte skjuta upp biogåendet, för då blir det aldrig av och det finns så mycket filmer jag vill se. På fredagen tänker jag inte läsa så det är inte så farligt om jag kommer hem sent på torsdag, men det är ju flickkväll och det är bara trist om jag blir trött klockan halv tio och går och lägger mig.

För att tala om något trevligare så tittade jag på Oscar-galsrepriset igår, och det var ju hur bra som helst. Blev riktigt lycklig av all glamour och de fantastiska programnumren och av att alla skådespelare + crew blev så glada då de vann.

Vibratorfunktionen på mobilen fungerar igen efter att telefonen slängts i golvet. Hurra!

Perus måndag-klagomål:

Har Aftis-fyssaprov idag och imorgon. Lite eget fel, eftersom jag inte skrev dem för två veckor sedan utan åkte till Kuopio.

Man blir nog bortskämd under ett mellanår, då jag insåg att jag antagligen skulle vara tvungen att läsa på en söndag kändes allt väldigt hemskt och nästan oöverkomligt. Så mycket läsande blev det ju inte, destu mera att göra idag och imorgon. Under provveckan kunde man ju ha fyra prov efter varandra och att läsa läxor på söndag gick ganska rutinerat (dock ofta motvilligt), men nu är det plötsligt väldigt väldigt svårt. Skönt då man egentligen inte behöver bry sej om att ens komma igenom proven, men man får så mycket mer ut av kurserna om man ens försöker lära sig.

Ganska trött a la måndag, espresson hjälpte lite, men inte tillräkligt. Mekanik är ointressant i kubik, till och med Galenos lockar mer just nu. Det tristaste är just kanske det att jag måste läsa, jag kan inte ta halvdags-läsning. Oj så soffan och hela förra veckans bandade TV-program lockar.

Nåja, värre har det absolut varit, är inte på särskilt dåligt humör, bara uttråkad.

Luokka (Entre les murs)
Alldeles grymt bra, alla lärare, dagistanter, assistenter och högstadie-elever borde se den. Blev grymt provoserad då gamla högstadieminnen kom upp till ytan.

Kielletty heldelmä

Jag ljög om Oscar-galan, den kommer först om en vecka, så jag hinner ju se en massa filmer före det, bara jag kämpar lite. Fast mesta tiden den här veckan tillbringar jag på lande, så det blir lite bråttom sedan på veckoslutet då jag kommer hem. Fick ingen bil lånad (dock inte på grund av bristande körningskunskaper som vissa kanske skulle kunna tro), så det blir buss och sak-konkande, men vad gör man.

Kom just hem från Stocka där mamma och jag hamstrat mat till lande och annars bara, med februari-rabattsedlarna. Riktigt absurt att köpa mat för så mycket pengar. En hel det choko också för att orka läsa. Roligt.

Utforskade min närmiljö idag och läste några timmar på Universitetsbiblioteket här i grannskapet. Riktigt bra, fast stolarna var lite obekväma och salen lite kall. Men mycket mindre folk än på Rikhardsgatan (särskilt nu när läslovet börjat så kommer där att bli smockfullt), dessutom närmare och med ett Unicafé som man inte orkar laga mat hemma.

På Facebook har var och varannan människa statusen ABIABIABI hejhejhej, och påväg till yogan såg jag spåren av karkkipapper i snön. Min lillebrors svar då jag frågade honom om ABI:rna såg glada ut då da stod på flaken var: "Nå, man titta ju mer på karkkina. Nu va di väl helt...". Jaja, glad var man ju nog, så glad att små dumungar som min lillebror som kommer bara för karkkinas skull inte ens irriterade en. Det känns lite konstigt att det nu är 90-ornas tur. Som om det liksom inte riktigt är påiktigt för dem, utan bara var det då för oss för ett år sen. Vadå egocentrisk?

Hade världens skönaste tågresa hem. Satt i fyra och en halv timme och läste ELLE och lyssnade på YleX. Både tidningen och radioprogrammet överraskade mig positivt.

Min mobil har fått världens mest irriterande fel! Den vibrerar inte mer då den ringer. Bara ett ynkligt litet vibratorljud ger den ifrån sig. Buu, jag är nästan berädd att köpa en ny, fast den annars fungerar fint.

Visst låter det vuxet att säga att man varit på arbetsresa i Stockholm. Och visst kändes det vuxet att bara kunna säga åt föräldrarna att "på lördag åker jag sen av och an till Stockholm", ta sig ensam till flygplatsen och till gaten och sedan väl framme, till hotellet på en mini-gata med hjälp av en dålig karta.

Själva arbetet var ju inte så vuxet, samma lilla flicka i barnvagnen som här hemma i Helsingfors, men lite längre den här gången med lite vaken-lära-känna-time också. Jag var trött då fredag-lördag-natten blivit kort och staden var så dimmig så man knappt såg 200 meter framför sig, så tre-timmars-promenaden blev långtråkig. Vilo- och matpausen på hotellrummet blev till sist skrikig så vi gick ut i regnet igen. Lyckligtvis höll mamman vad hon lovat och vi fick gå till resuaurangen relativt tidigt, jag fick mat och ett glas rött och så kunde jag gå och lägga mig på rummet redan lite efter åtta på kvällen. Myste med Melodifestival och tax-freegodis innan jag somnade.

Söndag var ledig dag, men eftersom utcheckningen var 12 och flyget hem gick 20, så blev det kanske lite väl många timmars omkring-gående. Spännande att bara gå omkring utan att kolla på kartan, utan bara se vart man kommer. Dagens absolut onödigaste köp var den enorma fastlagsbullen (heter det fastlagssöndag där också..? För inte kan det väl heta semlesöndag!) på ett café. Jag brukar kunna briljera med att äta upp en hela bulle, och må därefter, men nu måste jag fuska och skrapa bort hälften av grädden och ändå må alldeles skit efteråt. De andra köpen var lyckade. Hittade världens sötaste sommarklänning på Åhlèns, men lämnade kvar den i butiken då jag sist och slutligen inte hittade på en enda tillställning att använda den på. Den gjorde mig lite lycklig, och ibland är det den enda orsaken som behövs, men priset vann dock över lyckan och jag spenderade pengarna på en söt och lite mer användbar kjol med fickor.

Jag blev så smickrad då mamman till flickan/väninnan (hon är ändå bara 15 år äldre, och vi uppför oss nog mer som väninnor än som äldre och yngre) jag var där med sade till sina kollegor, att jag är världens bästa barnvakt och att hon litar fullständigt på mig med sina barn. Det värmde mitt erfarna barnkära hjärta. Och hon sa att hon hade haft roligt, och det var huvudsaken med resan.

Nu börjar igen en ny veckan, men väldigt långsamt och försiktigt för min del. Ikväll åker jag till mormor och morfar i Kuopio för att byta miljö, träffa dem och köra bil. Resan var uppfriskande, men jag behöver mer för att klara av läsandet. Hem kommer jag antingen på orsdag eller torsdag.

Vem kan vara på dåligt humör efter ett lyckat träningspass, med en lyckad  och lång springmattslänk, tillsammans med en väninna, sushi-lunch, take-away-kaffe och en liten bit Fazers blå efteråt. Inte jag i alla fall. För att inte förstöra dagen har jag suttit och tittat på veckans bandade In Treatment. Totalt fascinerad av konceptet. Nu borde jag ordna inför morgonsdagens resa, packa, kolla adresser och printa ut flygbiljett. Och kolla kvällens vaktadress på YTV (vad skulle man göra utan YTV?). Insåg idag att jag lite räknat med att kvällen skall bli katastrofal med skrik och gråt, men vem vet, bara för att jag inte har lust att gå så kanske det blir okej då jag en gång är där.

Är underbart trött och alldeles mosig efter träningen och yogan igår. Tankarna vilar och det är det skönaste av allt. Och så är det så underbart att märka att man saknar. Och inte bara sådär kompis-saknar.

Det är världens skönaste att den här skitveckan nu är slut. Jag är lite stolt över att jag klarade den och läste så mycket det någonsin var möjligt, vilket ju såklart inte egentligen var särskilt mycket. Dåliga dagar kommer och går, men man vänjer sig nog aldrig vid hur äckligt det är då en pågår. Hoppeligen lika lite som man vänjer sig vid bra och lyckliga dagar.

Idag är inte fullt så hemsk som igår och förrgår, men hittills tillräkligt hopplöst trist för att jag skall vilja klagar en gnutta. Verkligt frustrerande igår att starta dagen med positiv attityd och förväntningar om en bättre tisdag än måndag, men sedan märka att man blir riktigt rasande då man läser och räknar. Och att vara jättetrött trots en till god 8-9 timmar natts sömn och två koppar morgonkaffe. Men jag försökte. Och kan man inte så kan man inte, så jag slutade läsa och ringde ett par sommarjobbssamtal istället. Talade med en snäll tant i någon sorts växel, vilket ledde till lite bättre humör.

Så hjälper det ju inte att jag den här veckan har barn fyra dagar av fem. Eget fel att jag tagit emot dem, men vill man hjälpa så vill man, och det fjärde kom i sista stund på grund av sjuk kusin. Eget fel eller inte så blev slutresultatet en vecka som alla andra, utan egen tid på kvällarna. Jag är i desperat behov av omväxling, och ett veckoslut i Stockholm räcker nog inte riktigt till. Överväger nu starkt att åka österut till mormor och morfar och läsa där några dagar. Då känns nästa vecka redan mycket lättare att handskas med.

Sista Aftis idag. Yeah.

Ne-e, två måndagar i rad gick ganska bra, men idag gick det inte mera. Motivationen finns någonstans uppe på mitt loft under täcket och dit vågar jag inte gå för att leta, för då somnar jag. Trista och obegripliga räkneuppgifter och teori. Massor med barnvaktning, fyra keikkor på fem dagar. Aftis två dagar. Och då hjälper det inte så mycket att man haft ett trevligt veckoslut. BLÄÄÄÄ.

Jag har idag gått omkring med min ABI-huppare. Oj så mycket hellre jag skulle strutta omkring i skolan med detta trista humör och den lite för lilla hupparen. Har bara lust att ge upp, men förra veckans minimala läskvot hindrar mig. Borde egentligen ha något sött att motivera mig med. Eller en skön ledig eftermiddag. Men sidu det kommer jag inte att få förrän på torsdag. BLÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ.

I fyssakompendiet hittade jag sångtexten till Jungfru skär.
...tio för de stora och fem för de små, skynda på skynda på nu ska karusellen gå...
Den sjöng vi ett par dagar i streck.

Började en superkur för huden. Serum och ögonkräm är det som gäller från och med nu. Eller tills krämerna är slut och jag inte har råd att köpa nytt.

Nåja,

nu har jag i alla fall talat med föräldrarna och ändrat på Facebook. Mer ut kan man nog inte komma i det här skedet. Vi hade en underbart slö dag hos dem med Frasier, middag, kaffe och familjemedlemmar. Nu får det vila i två veckor, vissa åker ju på arbetsresa till Stockholm nästa veckoslut. Det kommer och gå hur bra som helst, men det är mycket roligare att sakna.