hon som

Jag har kommit fram till att jag börjar vara i den åldern att jag borde äga ett läppstift. Det känns nervöst.

I dag innan jobbet borde jag ha skrivit mötesprotokoll. Istället åkta jag på gympa, lagade tomatsoppa och planterade chili. Morgonen fick godkänt ändå.

 

 

 

 

 

Egentligen är jag nog för ung för att tänka i de här banorna. Men.

 

Jag måste sluta definiera mig utgående från det jag alltid föreställt mig att jag ska bli när jag blir stor. Jag måste sluta utgå ifrån drömmen mamma pappa barn. För att aldrig behöva bli besviken på livet. Eller panikgifta mej när jag är 28 och passa på att skaffa barn bara för att man är 29. Det är olika saker att vilja bli mamma och att tycka att livet blir ofullständigt utan.

 

Jag kom bara att tänka på det här om dagen då jag läste ett gammalt inlägg där jag behandlade framtiden och hur mycket jag såg fram emot den i och med att jag kommit in på medi. För jag vill ha tillbaka den inställningen, då jag inte kunde vänta på att få se vart livet för en. Inte vara orolig över att livet inte för en dit man tänkt sig.

Den här saakelis bra dagen slutade med att jg fick paniksug efter choko. Sån panik att jag övervägde att gå till butiken i pyamasbyxor för att komma iväg snabbare.

 

De värsta abstinensbesvären gick om med en magnum infinity. Nu ska jag ta fram chokoplattan och titta på film.

Lönedagar är härliga dagar. Lönedagar som är lediga är ännu bättre. Dagar då man blir bjuden på frukost på Torre av pappa är de bästa dagarna.  Sen gick jag omkring på stan och var glad. I och med att min Lumi-väska inte fanns i rätt storlek och färg så sparar jag inköpet till hösten och kände att jag sparade en massa pengar. Så jag shoppade lite rea-gejs. Och en kalender. Hihi.

 

Fyi så är nya Kafkas, Thalias, vanliga filterkaffe kaffe inget att ha, jämfört med det som såldes innan renoveringen. Synd. För det var riktigt gott filterkaffe.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För några veckor sedan smög en väninna in ett hen i diskussionen som om det vorde världens mest naturliga sak. Jag blev alldeles begaistrad. Jag tror stenhårt på hen. Hen henom hens. Fast det blir svårt att vänja sig vid att använda det, då det alltid blir en sån himla diskussion så fort man använder det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I bilen påväg från Skåldö var det tal om dealbreakers.

 

Ikväll på promenaden var det tal om varför man egentligen vill ha en partner. Jag förvånade mig själv med att inte kunna svara på frågan. Jag tror jag måste ta mig en funderare.

 

Vileken tur att vi ses på fredag igen så jag kan fortsätta analysera varför jag egentligen ska bli ihop med någon och hurdan denna någon i så fall absolut inte ska vara.

 

 

 

 

 

En appelsidubara i form av en midsommaravokado uppenbarade sig i kylskåpet och jag blev glad. Sen visade den sig vara oätlig. Det kändes som en förlust.

Myggbett på fotsulan: Det kliirar. Jag skraapar. Nej! Det kittlar! Men det kliiiiiar. Jag skrapar bara lite. Hujj vad det kittlar! Jo. Nej! JO. ÄÄÄÄH.

 

Sen satt jag hydrokortison.

 

 

 

 

 

Eller GT-midsommar, rökfri midsommar, penismidsommar, onepiecemidsommar, kommittémidsommar och matavundsjuksmidsommar.

 

Kvar efteråt har jag myggbetten, ganska mycket mat, sömnbrist och foton som får mig att skratta ungefär lika mycket som jag gjorde medan jag fotade.

 

På fredag brände både den ena och den andra sig trots solkrämen. Jag blev chef över potatiskommittén och skrubbade potis och (raivo)saltade vattnet. Vi simmade i havet och tog bastupaus på bryggan där jag tog en mental bild av de vackra flickorna på bänken. Vi sjöng Den blomstertid. Vi skålade till mormors födelsedag. Ålandsvitsen blev interaktiv och så mycket bättre. Några av oss ville se soluppgången. Vi trottade en mun full av juustosnäcks, försökte få tyst på en som fick draget i rumpan, gjorde solhälsningen och flafa fläbäde. Någon snusade. Och skrattade. Och sen steg solen.

 

Nästa dag regnade det precis hela dagen, så vi åkte aldrig iväg på den planerade midsommardansen med Odeos (Odeås? Ådeås? Ådeos?). Istället underhöll vi oss med klapplek och plättstek och bastubad. Till och med midsommarstången blev färdig. Vi sjöng ovanliga snaps- och andra visor till middagen. Och höstvisan i en underlig tonart. På kvällen berättades det (sanna) spökhistorier, vi grillade marshmallows över stearinljus och jammade en smula. Talade allvar och gammalt, nytt och lekte en tankelek i 11 sekunder.

 

Voi saakeli vad det var en bra midsommar. Tack vare konceptet. Värdinnan. Vännerna. Äkel kan man få av mycket, men midsommaräkel tror jag inte på.

Jag har aldrig varit så oförberedd som inför tenten imorgon. All köpt motivation i världen hjälper inte efter en nio timmars morgontur. För tillfället känns allt mest hopplöst och onödigt. Det pågår en kamp inom mig där jag tvekar mellan att klä mig i pyamas, knäppa på TVn och somna och att kämpa mig igenom en sida påståenden till. Och sedan en till. Och en till.

Det som förstås är mest skrämmande är min reaktion imorgon när tenten ligger där och jag inte kan skriva ner en enda vettig mening. För tänk om jag blir jätteledsen? Och jättebesviken. Och jättearg på mig själv för att jag inte kan nånting. Då är det skönt att veta att efteråt finns en midsommar att fira med folk, som, om möjligt, vet ännu mindre om (måst jag tillägga mänsko-?) medicin än jag. Fast det hjälper ungefär lika lite som karkkin just nu.

Det föregående inlägget skrev jag medan jag tittade på Confessions of a shopaholic. Det går riktigt dåligt för den flickan i filmen.

Den här är mitt senaste MÅST ha. Måste. Jättemycket. Jag köpte just nästan också den här. Den är så fin. Och på rea. Och SÅ fin. Men jag höll mig. Ska försöka se den irl först. Sen vill jag ha den. Båda. Den trettonde juli får jag lön.

Igår i buss 650
Jag: Jag är påväg till Vanda på junt-fest
Pappa: Är det junt-fest för att det är i Vanda?

Mycket crocs, strumpor i sandaler, lippisar och byxor som var liite för korta, eller alldeles för högt uppdragna.

Jag åkte hem ganska tidigt för att idag stiga upp och gå på länk innan jobbet.

Idag regnar det. Men har man lovat så har man.

Jag har en stor påse m&ms som står på bordet och tittar på mej. Jag är sjukt sugen. Jag har inte bestämt mig om ja tar mina lediga dagar som veckoslut (karkkidagar) eller om jag håller mig till riktiga veckoslutet. Eller om ja tar två valfria dagar i veckan som fettodagar.

Jag tror inte att jag kan hålla mej idag. m&m är jättegott.

Jag fick svårt att vara då jag såg hur mycket alla tränat medan jag varit borta så jag bokade in fyra timmar den här veckan. Nu sitter jag och myser och önskar att det vore torsdag.

Måndag: Intervall 55
Tisdag: Intervall/Core
Onsdag: Funktionaalinen
Torsdag: Pump

Jag märkte en sak under resan. Efter tre dagar av köt/fisk till både lunch och middag märkte jag att jag var riktigt riktigt trött på kött. Jag hade inte insett hur avvänjd jag blivit från kött. Hur mycket fräschare och lättare jag känner mej om jag äter vege.

Världsräddaren i mig hurrar.

Den här resan var resan som pojkarna planerade och möjliggjorde från början till slut. Jag har inte behövt göra annat än betala. Jag blev till och med incheckad i förväg av någon annan. Total lyx och helt tvärtemot vad jag är van vid.

Dag 1: Ösregn i Helsingfors. Förväntansfulla medresenärer. Moln ända fram till Split. Turkost vatten. Klädbyte och solkrämsinsmorningssession på flygfältets wessa. Palmer. En halvskum skjuts till marinen från flyget. Lunch vid hamnen; pizza och öl. Skopoderm bakom örat. Proviantering och båtkoll. Vid 18tiden kom vi iväg. Lämplig blåst i seglen, båten på sned, flytare på, laungemusik i högtalarna -> total lycka, äventyrskänsla och pirr i magen. Känslan av att vi är i de tryggaste av händer med pojkarna bakom rodret.

Dag 2: Vårt första gemensamma morgonmål på båten. Bra blåst. Övernattning vid brygga på St Clement, mitokondrieön. Iskall dusch. Monkfish på restaurang. Aloe veraväxter stora som små körsbärsträd.

Dag 3: Väderleksprognos med hård vind, regn och åska. Plan på att segla vidare mot kvällen då vinden mojnat något. Taxtbåt till Hvar. Vi hyrde mopon. Vi åkte omkring på små serpentinvägar i solskenet. Vallmo växte på vägkanten. Vi stannade och simmare. Proviantering i Konzum. Glass. Tillbaka till mitokondrien. Hissade seglen. Stora dyningar. Revade storseglet. In i en vik som enligt prognosen skulle vara fullt skyddad från blåsten.  Ankrade med två ankare och fäste båsen i en sten på land. Regn och åska. Middag inne. Sällskapsspel. Avslöjanden. Lite vin. Åska. Sjögång.

"Ska vi röka". Vinden hade vänt. Precis motsatt till prognosen. Båda ankarna hade släppt. Vi var fem meter från land och klippa. Snabbt som fan kom flytvästarna på, motorn igång, ankaren upp, kniven fram och repet som förtöjde oss på land skars av. Rop. Skrik. Panik. Vi flickor som mest var i vägen satt inne och höll varann i handen. Bäckmörkt. Men vi kom ut ur viken, ut på säkrare vatten. Pojkarna kom en och en in och förklarade var vi var, vart vi var påväg, varför, vad som hänt och att faran var över och att allt ordnar sig. Jag överraskades av instingten att helst sitta i en stor, trygg mans famn. Någon som viskar åt en att allt blir bra och att han skyddar en. Sen satt vi alla ute med våra rockar och flytvästar och sovsäckar i bäckmörkret. Tillbaka till andra sidan ön. Ingen chans att ta i land. In i Hvars vik där det var vindstilla. Jag gick och lade mig klockan fyra. Pojkarna vakade tills det ljusnade och vi kunde åka till nästa ö. Jag steg upp efter 45 minuters sömn. Vi var påväg till Vis. En efter en kom de andra upp med sina sovsäckar. Vi satt sen allihop tillsammans, ganska tysta och trötta och önskade att motorn skulle ta oss framåt lite snabbare. Jag var tacksam över mitt illamåendeplåster. I hemlighet njöt jag lite av eländet, då det väl slutat åska och jag inte var så rädd längre. "Det här kommer jag nog inte att berätta för mamma och pappa innan jag kommit hem". Fram kom vi klockan sju och då sov vi en stund allihop.

Dag 4: Alla var överens om att vi inte orkar ta oss någonstans samma dag efter nattens äventyr. Vi hyrde mopon igen och åkte runt ön. Vingårdar, otroliga vyer. Ett tips om en lagun. Det visade sig att lagunen krävde att man klättrade ner för en liten, brant, stenig stig. Det tog 25 minuter för oss att ta oss ner och höjdrädda jag höll på att ge upp flera gånger. Men det var värt det. Jag har aldrig sett något så vackert. Vägarna vi körde var ännu vackrare än Hvar. Vi konstaterade att det inte ens var värt att fota vyerna, för fotona blir ändå aldrig lika vackra som det såg ut i verkligheten. Man måste bara försöka titta så intensivt att man skulle komma ihåg.

Dag 5: Vi åkte till andra sidan Vis, till Komiza. Vi stannade med jämna mellanrum och simmade. Jag har seriöst aldrig sett så klart och turkost vatten. Låg på däck och solade. Läste. Drack en öl. Smörjde på sig det fjärde lagret solkräm. Efter fyra dagars matlagande och -planerande gav vi flickor full ansvardfrihet åt pojkarna som fick planera middagen nästa dag.

Dag 6: Vi såg Grottan. Det går inte att beskriva. Man åkte in i gummijollen. Sen gapade man mest. Solljuset reflekterades in via vattnet så hela grottan var turkos. Det var magiskt. Såna där ställen finns inte påriktigt.

Vi ankrade i en vik vid Brac och pojkarna stängde in sig. Vi flickor fick sitta ute och njuta av kvällssolen. Vi fick fördrink. Vi klädde upp oss för pojkarna. Efter någon timme öppnades luckan ut och pojkarna kom ut på rad, alla iklädda kragskjortor, och serverade förrätten. Toast skagen med gamberi. I brisk på sallad fick vi en multitabs var. Kött och ugnsgrönsaker. Choko. Vi drog en minisits med stämmor så gott vi kunde och njöt. Pojkarna diskade. Vi kände oss som prinsessor. Det var den perfekta sista kvällen ute på havet.

Dag 7: Tillbaka mot Split. Vi var alla ganska vemodiga. Ville inte att det skulle ta slut. Pinta kireellä. En sista ordentlig segling med bra vind, 8 knop. Sen var det slut.

En dusch. En promenad in till Split centrum. En middag. Lite drinks på ett Summer party med exotic dancers och en duktig trummis, en patry-on-bartender, en rökmaskin med så tät rök att man tappade bort varandra och lite dansande. Dansandet hjälpte. Man blir nog alltid lite gladare av dans.

Dag 8: Vi åkte hem. 10 timmars resande. 13 grader och regn i Finland. Fy fan.

Resans biisi: Aisha (Naisha) och Hän (Hen)
Resans godaste: Pasta pomodoron i Komiza och GTna på båten
Resans samtalsämne: Magfunktioner
Resans konstigaste bränna: Hornhinnan
Resans besättning: Kaptenen/Bää, Reseledaren/Hjälten/"Fota mej när jag hoppar"/Kapten 3 eller 4, Första styrman/Sugardaddy/Herr positiva dagen/Samuel, Dagens faktaruta/Kapten tre eller fyra, Sångfågeln/Magen och Pandan/Konsistenskritikern. Och jag.

Jag är hemma, dödstrött, lite brunare än innan jag åkte, sorgsen, tjock, fattig men rik på upplevelser och alldeles förbannat lycklig över vad jag fått vara med om.