hon som

Sagt och gjort.

 

På tisdag, efter rekordlång övning med den bästa av coachar, promenerade scengymmeriet genom skogen. På gymet var det fullt fast klockan var nio. Vi hann med lite allt möjligt och så var klockan plötsligt tio och jag fick veta att onsdagsseminariet börjar 8.15 istället för 9. Då blev det bråttom hem.

 

Sen låg jag med spring i benen i mörkret och räknade får.

 

Idag var jag tröttast. Men Werner gör mig glad. Liksom Huberta. Och till och med acapellan gick bättre än sämst.

 

Imorgon blir det tentläsning från morgon till kväll. Som Asta säger: Whooppidoo.

Efter dödsångestkvällen bokade jag in en brunch. Moko levererade. Bäst av allt var pannkakan.

 

Eftermiddag på Svenskis och så chill och snacks i Tölö. Efterfest på klubben där det fanns en massa Randoms och inte allt för många timmars sömn. En riktigt viktig diskussion och ett par onödiga öl.

 

Söndagens sångövning började lite sent om sider då hälften var sena på grund av krabbis. Särskilt bra sjöng vi inte heller.

 

Imorgon ska scengångeriet gå på gym efter övningarna. Det är nåt fel då jag känner att detta blir en prestation och att jag måste vara både snygg och duktig. Prestationer har jag tillräckligt av utanför gymet.

Igår efter en turboövning med acapella, hög alt, lösenord som inte löser sig och mitt i veckan-hopplöshetströttheten låg jag hemma och hade stängt av datorn enligt överenskommelse klockan 21. Romanen jag läser blev utan förvarning så galet sorlig.

 

Så sen låg jag med sådan dödsångest att jag inte vågade röra min telefonladdare då jag tänkte att den kunde döda mej.

 

Om en dryg vecka lättar det. Och det är för fan nog inte en dag för tidigt.

Spexövningarna har börjat. Lite försiktigt men ändå.

 

Det är om möjligt ännu roligare än förra året. Jag vågar prova mer, kan det där med att stå stilla och tala med tillräcklig volym. Det är härligt att se regissören in action och gruppen är fin.

 

Jag hade glömt det där med att jag faktiskt älskar att gå till övningarna de dagar vi har dem. Och hur lite motivation en har för annat än spex.

För en vecka sen var det födelsedag 2.0, festen.

 

Jag höll nerverna i styr genom ett bra träningspass och sedan middag med flickorna. De fina fina som alla kunde komma för att fira med mig. Gåvor fick jag också. Och cake pops.

 

På Korjaamo började gäster rulla in genast lite över 19. 23-tiden kom de två sista. Om jag bortser från att bålen tog slut efter ett par timmar och att stället stängde en timme innan beräknat så att jag kände mig ansvarig att skyffla folk vidare till nåt bra ställe, kunde det inte ha gått bättre. Jag fick kaka och champagne, lotter som kunde ha varit värda 10 000, tallrikar och gåvor ända från Kenya. Och bäst av allt var såklart gästerna.

 

Temat No angst var oundvikligt svårt att uppfylla. Är en mitt i en ålderskris så är en. Men efter att ha identifierat en kris känns den mer hanterbar. Liksom tidigare kriser tar jag mig ur den här också tids nog med äran i behåll.

 

Då jag kommenterade min första enkät som kvinna 25-29 år på Facebook skrev en vis kvinna såhär. "Kan dock trösta dig med att livet blir helt sjukt mkt bättre efter 30. Seriöst alltså. You just wait". Jag ryser varje gång jag läser det. Sådär på ett bra sätt. Känner på mig att jag kommer vara i mitt esse som 30 +. Då blir det genast lite lättare att vara Aina 25. 

För att fortsätta på irritations-spåret och växa in i rollen som ganska gammal så måste jag kommentera Geo Stenius kolumn i dagens HBL. Ett praktexempel på konservativt gubbtänkande (där gubbe är en stereotyp Stenius för tillfället representerar i min värld).

 

Stenius börjar med att definiera sex ("the game") som något som sker mellan två personer av motsatt kön som finner farandra attraktiva. Han använder det aktuella ämnet prostitution som någon form av åsnebrygga till att kommentera jämställdhetsdebatten.

 

Så, bääm, kommer det klassiska: "Beträffande lön och karriär har jämställdhetsideologerna (vem är det liksom?? Feministlesbianerna?) framgångsrikt arbetat för att kvinnor skall nå samma nivåer som männen. Men i dagens läge förefaller jämställdhetsarbetet i hög grad gå ut på att män och kvinnor skall vara så lika varandra som möjligt. Männen skall komma tillrätta med sin störande manlighet".

 

Jag blir så trött.

 

Han forsätter "Jämställdhet är lika lön, lika sociala rättigheter och mycket annat. Men det är också det att könen respekterar och njuter av olikheterna. Män och kvinnor vill vara tillsammans för att de är olika."

 

För det första är den sista meningen bullshit. Ren kakka. Och så har han som så många andra missförstått (åtminstone min uppfattning om) idén med (köns)jämställdheten. En kuk eller fitta definierar inte ens personlighet. Jämställdhet utesluter inte att någon ska för uttrycka sitt kön som just hen vill.

 

Stenius nämner i sin kolumn det o så klassiska exemplet om att kvinnor ju är biologiskt inprogrammerade att vilja ta hand om sina barn. Och att "jämställdhetsideologerna" nu vill tvinga män att vara hemma mot sin vilja och att kvinnan tvingar ut i arbetslivet bara för jämställdhetens skull.

 

Problemet ligger ju så mycket djupare än så. Idealet och målet är såklart att alla ska få välja precis som de vill, hen som stannar hemma stannar hemma och hen som vill jobba ska få jobba. Men så länge majoriteten utgår från att det automatiskt är kvinnan (i ett heteroförhållande) som stannar hemma med barn så kan det bl.a. vara svårare för dem att få jobb eller lika lön som deras manliga kollegor. Eller svårare för båda två att bryta normen och fördomarna. Jag tror att man först måste bryta alla normer, blanda om ordentligt och shakea upp systemen så att ingen kan vara säker på nåt när det kommer till kön och könsroller. Sen är det bara att börja bygga upp kombinationer så det står härliga till.

 

Så skall alla leva lyckliga i alla sina dagar och få välja själva hur en vill leva sitt liv. Stenius får gärna vara hetero för mig och leva som heterosexuell gubbe. Men fan ta honom om han med sina fördomar utgår från att jag vill leva mitt som heterosexuell kvinna som stannar hemma med barnen bara för att jag har vagina.

 

Jag är alldelels för trött och utmattad efter sångövningen för att ge rätt åt festen igår. Jag får återkomma.

 

Under tiden måste jag lova mig själv att inte festa kvällen innan sångövningen. Idag påmindes jag om fittiga, otåliga, avundsjuka noll-självförtroende Aina som dyker upp just under harmoniövningarna och jag inte förstår ett dyft av vad som händer.

 

Sen hörde jag den vackraste sångrösten på länge. Instaförälskelse.

Att fylla 24 var inte speciellt roligt, så jag hade stora förhoppningar för den här.

 

Jag började dagen med ett brakmorgonmål innehållande avokado, getost, eko turkyoghurt, honungsmelon, färsta blåbär, juice (jag har aldrig juice) och kaffe. Jag tänkte till och med ett ljus för mig själv.

 

Sedanmera har jag skämt bort mig med spontanshopping, gott kaffe och romanläsning på café, stretching och sedan middag hos mamma och pappa. Jag hade önskat mig sushi och sallad med granatäpple. Jag fick båda. Dessutom Linnunlaulu- och Klippanostarna. Och glass. Och presenter.

 

Väl så.

 

Nu ser jag fram emot min fest. Men spänning. Och nervositet. Jättemycket av allt.

 

Hur fin födelsedagen än var så var det nog helt ärligt inte så roligt med själva åldern. Det är inte så lätt att fylla 25 som jag hade hoppats att det skulle vara. Nu får jag bara lita på att också det här går över.

Igår var det tuparen. En kväll jag trodde att skulle sluta efter ett par glas vin och kallprat blev en helkväll. Serveringen var fantastisk och det var skönt att träffa folk jag inte hade träffat på länge. Vår present var mitt i prick. På puben fick vi skratta åt Antons tafatta flirtförsök "oooh exceltabeller är sååååh intressantaa stirr stirr stirr". Och Tomis, Tomppis, Tomas? som först bjöd på drinkar (tänder) med vigselringen på och sedan satt och talade med flickor med ringen spårlöst försvunnen.

 

På vägen hem erkände jag skammen som inte är min skam. Det var skönt.

 

Nu blir det snart manusgenomläsning. Så galet sjukt spännande.

Fast utan foton.

 

Kvällen innan januari satt favoriterna och jag och gjorde det bästa av att vara 4 av 6. Jag minns kvällen som så galet roligt. Och att kvällen slutade som jag ville. Och att jag inte straffades för det. Alls. Tydligen sjöng vi Finlandia också. Det hade jag glömt. Jag läste till kanditenten alla jullovets vardagar och det var fittigt. Spexövningara började och det var så sjukt svårt där i början. Jag firade min antagligen sämsta födelsedag hittills och skrev kanditent två dagar senare. Sen vände det. Spexövningarna blev bättre, kliniken kickade igång och så blev jag också ettutre med.kand.

 

Februari: Jag spexade. Och sjöng. Och utvecklades. Tänkte, drömde, andades spex. Och hade inte tid för något annat. Och så var jag dessutom fattig. Men ganska lycklig.

 

I mars var det premiär. Sen var det kanske inte så mycket mer. Tillbaka till vardag. Jobb och skola och sånt. Njaah. Jag tror jag var ganska trött och ledsen.

 

April förde med sig Ylonz. Som levererade. Och jag fick hångla. En tid framöver.

 

Maj kom och vi körde spexet de sista gångerna. Vi åkte på HVC-vecka till Korsholm. Vi besökte Götrix. Jag sprang damtian med E. Och sommarlovet närmade sig.

 

Sommaren var lång men ändå inte. Så mycket gick åt till ingenting. Syvären och saftkokning. Det är det jag minns från juni. Och så Lenholmen förstås. Med fiskeriet. Och så midsommaren som blev extra lång. Där jag tillbringade kvalitetstid och bröt ihop. Amanuenssen var bra och Vasa var fantastiskt. Augusti minns jag inte.

 

September och oktober var ganska gråa och jobbiga. Min motivation fanns inte. Någonstans. Jag körde lihaton lite på halv effekt och var mycket på klubben. Många sena roliga kvällar. Ett hopp som sköts ner. Sen på jouren hittade jag tillbaka till motivationen. Och fick en trea i tenten.

 

Det började dra ihop sig till val av scengångare. Det var nervöst. Men det gick vägen. Jag fick en kämppis för en vecka i en avlägsen stad och lyckades med astrupar. Vi kom iväg till Sverige efter mycket hot om strejk. Och vi kurskamrater träffades mycket. Min dator gick sönder. Och pendlade av och an till Hyvinge.

 

Jahapp. 2013 var definitivt bättre än 2012. Alla gånger. Spexet var min livboj och hjälpte mig att hitta ett samhang. Studierna blev intressantare och jag kom närmare ett förhållande än jag kommit på länge. Jag har vuxit in i det som någon dag kommer att bli min läkarroll. Och jag har inte behövat stressa så. Å andra sidan har jag på grund av spex och pengalöshet inte kunnat resa förutom till Sverige ett par gånger. Och det har jag verkligen saknat.

 

Inför mandelns år ser jag väl fram emot ännu mer spex. Massor av spex. Faktiskt jättemycket. Och så sommaren med alla nya utmaningar. Och äntligen lite mindre fattigdom. Och kanske lite mera resa.

 

 

 

 

Med en ny laptop i famnen finns det så mycket att skriva om.

 

Jag börjar med det senaste och nyåret.

 

Mandelns år.

 

Länge och väl var jag planlös och tvekade mellan tre patetiska alternativ. Vad är nu sen det minst patetiska? Att efter jobbet åka och träna, sedan åka hem och gå och lägga sig kl 22? Att tvångsgästa någon fest och tvångsfesta utan ens närmaste? Eller att helt enkelt bli på jobbet så sent man bara orkar bland intoxikationer och raketskador?

 

Valet blev hemskt mycket lättare när en nära erbjöd sig en tillställning där jag inte skulle känna mig allt för utanför och objuden. Blev bjuden på gästvänlighet och en god coucoussallad. Själva årsskiftet gick vi över ett övergångsställe, poetiskt nog. Sen skålade vi, några minuter över 00.