hon som

I morse steg jag upp klockan kvart över sju, och fick inte äta morgonmål eller dricka morgonkaffe.

För att delta i labben, måste man fasta i 12 timmar, och tydligen fick vi inte äta förrän vi hade klämt fram och mätt färdigt, klockan 12. Inse då att jag inte hade ätit något på 16 timmar, 8 vakna, och inte fått i mig morgonkaffe i vanlig ordning och att jag hade druckit ett stort glas laktoslösning på tom mage. Mums och nom och slurp och spy.

Blodet ploppade fram i helt okej droppar och värdena steg och sjönk som de skulle. Kanske lite väl högt och kanske lite väl lågt, men det får vara. Jag torde inte ha varken diabetes eller laktosintolerans. Bra.

Nästa gång ska vi få sticka varadra på riktigt, inte bara en droppe ut fingertoppen utan slangar och nålar i venerna. Hurra.

Igår storstädade jag hemma, köket, vardagsrummet, sovrummet och badrummet. Torkade ytor, rengjorde wessan och dammrög. Mycket bra.

Idag, efter spinningen, skall jag gå till butiken, köpa allt gått det finns och mysa. Helt överbra.

Om det nu blir nån spinning. Jag är ganska slut efter fastandet och all blodförlust (alla 10 droppar).

Årets BB har varit snäpper tristare än förra året tycker jag. Veckouppgifterna har tycker jag ändå varit bättre, och också själva produktionen har haft en skojigare inställning med små skojiga uppgifter och humoristiska inslag.

Årets favoriter: Hannu, Vilhelmiina, Niko N
Årets uttryck: Jebou, okke, smeknamnen Maaza, Maardis, Jeezba
Årets favoritviikkotehtävä: Jeboulandia med tassiga Jebou.
Årets kommentar: Nino: Mä oon vittu 31, mä oon nähny elämän.
Årets onödigaste: Eetu kissade i byxorna för att få en bil i användning i 3 månader.
Årets par: Elisabet och Petri

Vad skall jag nu titta på på kvällarna?

Veckoslutet gick snabbt förbi med jobb, flickkväll och en söndag som kom igång sent.

Det är inte ofta man set folk på stan släpandes på en dammsugare, men hade ni varit i stan igår hade ni kanske sett mig. Nu skall det bli julstädning.

Idag skall jag till YLE på läsning och det blir ohyggligt spännande.

Hört om en boende på jobbet: "Se on kai aina ollut sellainen perusilkeä."

Men det verkar okej. Riktigt okej.

Inatt drömde jag att jag fick ett elektroniskt videoblogginlägg, där han sa att allt var bra.

Ikväll, om jag lyckas hålla mig vaken, skall det bli tjattrande, ätande och drickande, med världens finaste flickor.

Idag skall jag på introduktion till nya jobbet. Det bästa med introduktion är att man behöver veta absolut ingenting och ingen kräver något av en. Hoppas att både avdelningen och min mentor är bra. Egentligen har jag inte tid med jobb, men utan det så äter jag kokt potatis fram till sommaren.

Imorgon är det glöggrunda i Åbo. Jag förmår mig inte att åka. Natten i Åbo för snart två år sedan då jag berättade hur jag kände är allt för närvarande. Dessutom är flirtfaktorn för stor, och jag skulle inte kunna hantera att se något jag inte vill se.

Jag går omkring och funderar på varför humöret plötsligt svängt om. Sedan måndagkväll har jag inte varit gråtfärdig en enda gång. Undrar om det beror på att jag undermedvetet går omkring och tänker på att det finns möjligheter jag inte riktigt påriktigt tänkte på innan mina underbara Pro-kärleken-vänner påpekade att de finns. Det svåra med undermedvetenhet är att man inte kan analysera den själv. I synnerhet inte på ett pålitligt sätt.

Och ja, det är jobbigt när det blåser snö i ansiktet på en, och ja det är halt och ja det är lungt att gå i alla snövallar, men jag kan inte låta bli att bli lika lycklig varje gång jag tittar ut och det är vitt.

I morse då jag vaknade och såg snöyran där ute, var det jättelätt att bestämma sig för att skippa morgonbibban och sova istället. Ångrar inte det en sekund.

Då jag kom till Biomedicum och internet så märkte jag att min syster undrar om vi kan ha en systerkväll. Hon är nog bra hon.

Märker ni hur bra dagen börjat?

Igår, stärkt av kaffe och en vän som är pro-kärlek, började jag koka lins- och grönsakssoppa klockan nio på kvällen. Det blev mycket och den blev lyckad.

Med:
Röda linser
Potatis
Morötter
Purjolök (älska purjo!)
Rödlök
Zuccini
Tomatkross
Vitlök
Luomugrönsaksbuliong
Smetana
Salt och peppar och chilipulver

Det första jag gjorde var att texta till mamma, för om någon skulle vara stolt över mej så var det hon.

Vem har desstuom sagt att grönsaker är dyrt? Hela soppar blev kring 5 euro, och det räckte till 6 ordentliga portioner.

Det är konstigt att man då man mår dåligt inte minns hur det är att må bra och tvärtom.

Igår fick jag utlopp för det mesta och idag fortsätter jag spy ut all osäkerhet åt stackare som ställer upp och kommer och träffar mig.

Lycka är att komma igenom en tent och sedan få berätta det åt någon.

Av någon anledning tror jag att den här breakupen kommer att gå annorlunda till. Jag tror att det blir mindre fitteri och proteströknig. Jag tror inte heller att jag någonsin kommer att inse att "han inte är den mänska jag trodde att han var", och "jag känner inte honom längre"-upplevelser, vilket jag upplevde förra gången och vilket verkar vara en megamilstolpe i de flesta andra jag-försöker-komma-över-dej-tider.

Man kan nog aldrig jämföra förhållanden eller tiden efteråt

MEN

jag kan just nu inte låta bli.

Tanken på att man faktiskt påriktigt gått igenom något liknande en gång tidigare känns pikulite betryggande. Att man klarat det som man aldrig trodde var möjligt, att man kommit över någon i den grad man inte trodde kunde ske dvs. helt och hållet. Men sen tog det ju sin tid. Och fan vet om mitt tålamod är det samma nu.

Då var allt ologiskt, det fanns ingen mening med det hela och man förstod ingenting. Hur kunde det bli såhär?

Nu fanns det i alla fall för mig en rationell förklaring, även om den för mig nu har sprungit och gömt sig.

Då var det inte upp till mig, nu känns det lite som det är det, vilket är något av det farligaste då man är sårbar.

Då visste jag att det skulle vara jobbigt, nu visste jag att det skulle vara jobbigt, men trodde inte att det skulle vara så jobbigt.

Hur det kändes då är nog delvis samma som jag känner nu, och man hade glömt precis allt. Hur förjävligt det påriktigt känns. Och jag går omkring och är avundsjuk på allt och alla som inte känner såhär. Särskilt på de som redan är gifta.

Tack och lov för vänner som ringer en och bara frågar hur allt är, om man lever, och vänner man kan ringa upp då allt är som värst och man inte klarar av sig själv mer. Och vänner som fortsätter banka vett i skallen på en och de som ibland förstår att sluta banka och bara låter en gråta, och inte säger att "det nog är bättre såhär".

Precis i enlighet med krissituationer-och-psykisk-förstahjälp-föreläsningen frågar jag mig själv just nu om jag faktiskt påriktigt kommer att överleva det här.

Att vara rationell i "dessa tider" är det svåraste som finns. Vilket tur att man har fiffiga vänner som försöker banka in saker och ting i en som man ens kan försöka lyssna på.

En olycklig sade för ca ett halvår sedan att det enda som får henne att somna på kvällarna är tanken på att allting kanske löser sig och de kan bli tillsammans igen. Lite sån känsla har jag också. Jag vet precis vad jag skulle göra om jag var den enda inblandade. Och jag vet precis vad jag skulle säga till en vän i samma situation. Och de stämmer inte precis överens.

Saker man kan tänka på, då överlevnadstankarna är jobbiga:
Det känns kanske bättre imorgon.
Jag har klarat det här en gång tidigare (fast det var annorlunda då).
Om det känns såhär dåligt ännu om x antal månader så kan jag alltid be (böna, gråta, hota, locka) honom ta mig tillbaka, bara det inte är försent.

Och sen blir det jobbigt, för tänk om det inte är bättre imorgon, eller att det faktiskt är en helt annan utgångspunkt nu, eller om det sen är för sent.

Söndagsångest har tidigare varit att man kanske inte fått något gjort den dagen, eller dålig fiilis över att måndagen är bara bakom hörnet. Eller att man snart måste vänta nästan en vecka på att träffa en Ekenäsbo igen.

Söndagsångest har nu fått en helt ny betydelse. För tillfället innebär söndagar att jag måste åka hem till ensamheten. Jag har ännu inte riktigt lärt mig att det är skönt att bo ensam. Igår var det allt annat än skönt.

Idag har jag också ångest. Vilken tur att det är måndag.

Efter söndagspromenaden steg jag av spårvagnen vid Stocka ocg gick längs med julgatan för insupa stämningen. Jag såg diverse tomtar, snögubbar, brandbilar och Julgubben.

Hört:
Två pojkar samt deras pappa.
Pojke 1: Onpas joulupukilla pitkä parta
Pappa: Se on kasvattanut sitä 200 vuotta.
Pojke 1: (funderar en stund) Kuoleeko Joulupukki?
Pojke 2: No ei tietenkään kuole.

Stämningen var annars bra. Jag önskar bara att jag också hade ett par starka axlar att sitta på.

Kvällens födisfest blev ganska långt som jag tänkt mig. Skönt att se folk, men feststämningen lyste nog med sin frånvaro från min sida. Jag klarar helt enkelt inte av att koppla bort allt, springa omkring och mingla och skämta och vara glad. För jag är inte glad. Jag ville ju bara vara med honom hela tiden. Följa honom dit han gick (eller ens lite krocka med varandra då och då, pussas och fråga "har du det roligt"), lyssna på vad han har att säga, ligga med huvudet mot hans axel då man blir lite trött och bara veta att man efteråt får åka hem tillsammans. Det att inte vara med honom är jobbigt, och inte bara för att man är van vid att man kan det, utan också för att han är trevlig. Jag tycker ju om honom. Men inget gråtet, hälften vunnet. Och det var bättre att vara där än ensam hemma.

Igår satt fem stycken blivande läkare på Fazers i Forum och pratade strunt, allvar och Om Mini-Pili. Det var underbart.

Just nu är jag lugn, vilket inte beror så mycket på att tenten är över som man skulle kunna tro. Jag passar på att njuta och andas, innan nästan känslovåg dränker en igen.

Och sen menar jag ju inte att det är fjantigt att citera sångtexter på bloggen, jag har bara aldrig varit en sån som gör sånt i vanliga fall.

Det råder mandarinboom på bibban. Det doftar gott och det ligger skal på vart och varannat bord.

Alltså jag är ju inte en sån som brukar citera sånger på bloggen, och jag dör lite för att det är så kornigt att jag gör det just nu, men jag försöker kanske mest hur det känns att höra den här nästa varje dag på radion.

"Waiting for the end to come

Ett telefon samtal som börjar med ett "Hej" från den man saknar mest, med en röst som spränger telefonlinjerna med vana och trygghet betyder att ringaren i fråga inte är särkilt arg.

Tydligen har han tagit min roll, eftersom jag tagit hans.

Att sitta på Biomedicums golv gömd bakom en roskis och snyfta i telefon medan maten kallnar, är inte att rekommendera. Folk tittar konstigt på en, och kompisar skrattar åt en då man efteråt berättar om det.

Kalla mig fånig, men ett kort SMS utan punkt betyder att sändaren är antingen oerhört ointresserad, eller arg.

Det är helt galet hur mycket bättre precis allt känns i sällskap av nån kiva, med choko i mun och stickor i hand med en socka på kommande. Allt känns nästan som normalt, och man kan prata om det, eller låta bli. Sen är det morgon igen och nya känslosvall sköljer över en.

Det är helt galet att det är meningen att jag nu skall sitta på bibban och läsa tentlitteratur i fyra timmar innan mikroskopin från 16-18. Hur kan universum fungera så, att jag måste, då jag inte har någon som helst möjlighet.

Det är helt galet hur svårt det är att medge det då folk frågar.

För att inte sitta hemma ensam (jag är för svag för att rädda mig själv från lockande och farliga frestelser) sitter jag på bibban och läser alla Bloggprisets nomineringar. Här tänker jag sitta ända tills spinningen klockan 17. Oberoende om jag orkar öppna boken elle inte.

Hur gör man för gå från att vara god vän till att vara jättegod vän till att vara en bästa vän till att vara en flickvän till att bli god vän igen?

Jag kommer aldrig någonsin mera kunna bli ihop med någon jag tycker om. Risken är för stor att det tar slut och man aldrig kan återgå till att vara vänner igen.

Igår gick på nåt sätt ändå förbi. Dagen började med att dricka kaffe i sängen med Hon som räddade mig. Idag verkar inte alls gå. Rädd för ikväll. En ensam lägenhet full av hans kläder kan inte vara hälsosam. Fredagkväll känns som ett helt liv sedan.

Jag vill inte vara singel. Jag har inte hittat någon annan. Jag är ingen skitstövel.

Och jag får vara ledsen, jag får gråta och jag får sakna honom.

Sen är det bara att lära sig leva på nytt.

Man trodde att djungeltrumman slår megasupersnabbt i svenskfinland och i vår bekantskapskrets, men sidu så var det tydligen inte? Plötsligt har någon legat på sjukhus i två dygn. Hon blir hoppeligen skött på det bästa sätt det går och så fort hon mår bättre skall hon överrösas av (försiktiga) kramar. Första reaktionen var att åka till skolan för att slå upp allt man kunde hitta, men insåg sedan i snö (!)stormen att läkarna på sjukhuset nog ändå hittills vet bäst.

Idag har jag räknat mina egna neutrofiler, bokat flygbiljetter och varit på bio för första gången på länge. Kvar av dagen är bara lite pump.

Imorgon skall jag på arbetsintervju och sen blir det blodtömning i nytt sällskap och så är ju veckan nästan slut.

Igår måndagsmös vi. Jag bakade bröd med lite framgång, halten rågmjöl var aningen för stor, men med massor av smör går allt. Till mysen hörde också glögg, huippis och despis.

Spinningen igår var lite för HC. Jag hatar spinning. Nästan en vecka till nästa gång.

Ikväll blir det impro på Thorax. Bäst att akta dig för dirigenten. Och imorgon blir det 0,2 studiepoängs bio.

Igår då jag kom hem till familjen kom pappa emot i tamburen och sade förvånat: "Hej. Länge sen sist." Sen kramade han mig. Under middagen fick jag reda på att alla andra vet mer än jag om mammas dubbla personlighet, eftersom jag inte bor hemma längre. Det känns konstigt.

Då saker och ting, livsförändrande beslut eller vardagliga besvär, hänger på bara en, är det svårt att ta steg. Detta leder naturligtvis till att man gång omkring och tänker på det man skjuter upp. Hela tiden. Dessutom har man tid att planera, vilket man ändå inte kan, för man vet ändå inte vad som händer. Och det kommer aldrig att vara rätt tidpunkt. "För att det skall kännas bättre, så måste det först kännas sämre". Men det där sämre är inget man går och ser fram emot precis.

Det jag däremot tagit tag i är:
Skaffandet av brandvarnare
Skaffandet av digibox (efter MÅNGA om och men och fan och jävlar)
Ringande till bilskolan, gällande andra skedet
Fixande av S-förmåns(?)kort.

Det blir obeskrivligt skönt att imorgon bara vara hemma hos m och p och äta middag med gäster. Då skall jag färga halare i vår tvättmaskin.

Idag vid lunchen konstaterade vi hur energikrävande det är att ha två föreläsningar på en dag. Två föreläsningar som i 4 x 45 min, som i 3 timmar sammanlagt. Speciellt då man har PBL från kl 8 och borde stanna och läsa i skolan efter 15. Och speciellt då det är tisdag och man inte sitter bredvid en fiskare på cancerföreläsningen. Och speciellt då man skall och spinna senare på kvällen.

Ingen lättsam dag precis.

Digiboxproblemet är ännu inte löst.

Om vi en gång
Släpper taget
Om vi blir som
Alla andra

Utan strid
Förlorar slaget
Somnar utan
Att ha rört varandra

Ska jag tala med en annan röst?
In i en nyfödd vinter om en gammal höst
I November
I November

Om vi börjar
Sluta drömma
Söker andra
Mellan grälen

Hittar ledtrådar
Att gömma
Om vi skjuter
Sönder skälen

Då ska jag tala med en annan röst
In i en nyfödd vinter om en gammal höst
I November
I November

Om du följer
Mig till slutet
Och det som nu är
Hemligheter

Är det innerligt förflutet
Eller små banaliteter?

Då ska vi tala med en annan röst
In i en nyfödd vinter om en gammal höst
I November
I November