hon som

När jag hör att någon sett honom och talat med honom knyter det sig i magen på mig. Jag försöker vara stadig på rösten då jag säger "aijaa, hur var det?" men oberörd är jag aldrig.

Jag har de senaste dagarna försökt fundera på vad knuten egentligen beror på.

Den beror inte på ilska, inte på hopp om en gemensam framtid, och det väller ingen enorm våg av saknad över mig varje gång jag tänker på honom.

Om jag bara skulle minnas hur länge knuten följer med en.

Jag börjar så småningom förstå varför folk pratar om att det kanske inte är det optimala att aldrig se sitt ex igen. Kanske är det bra att, efter en viss tid (hur lång tid?), se honom igen och lära sig att, igen, bara vara vänner (är det då man egentligen helt och hållet ärligt kan säga att man är över någon annan?). Och linte låta minnena förskönas för mycket.

"Päämäärän tunteille on enää avaruus". - Mikael Gabriel

Veckoslutets saldo:

Två halvor marmorblock som kan falla isär.
En månskenspromenadsmåne som kan tas ut ur en väska.
Några dåliga idéer till hur man får träd av fanér att stå upp.

En hemmakväll.
En kväll med barndomsvänner.
En kort kväll med familjen.

En kulissöl.
Några glas vin.
Ganska mycket godis och dålighetsmat.

Det känns nu, för första gången på flera år, som att allt kommer att ordna sig. Och jag blir lika lycklig varje gång jag säger det högt.

Och sen måst jag tillåta mig själv att ha lite sämre dagar, när jag får dålig fiilis av sånt jag egentligen inte borde få dålig fiilis av. Alla konkreta påminnelser om att han finns får magen att knyta sig lite, samtidigt som jag är så förvånad över hur bra jag mår och hur lite jag funderar och framförallt saknar.

Jag har officiellt det finaste sängöverkastet i hela världen.

Man kommer in i lägenheten, går genom dörren från tamburen, och PAM där fastrar ögonen på lägenhetens egna privata äng och oas.

Fast lyriken är helt hopplös så kan jag lyssna på Bruno Mars' Grenade om och om och om igen.

Idag har jag limmat, tejpat, spikat, tejpat lite till för att ge mera stöd, chillat och fått till stånd två halvor av ett marmorblock. Ytterst ostabilt och det här med att få det att falla i sär 10 gånger utan att gå sönder helt är ännu ett osäkerhetsmoment.

Jag känner mig lite lite som en mommo när jag klipper ut en seriestrip ur Husis. Men dagens Nemi var lite för underbar för att bara slängas bort.

Imorgon blir det privat fest här hos mig.

Efter att jag jobbat på med kulisseriet skall jag köpa och lagat nåt riktigt smarrigt (typ skaldjurspasta) och sitta och pimpla vin och äta ost hela kvällen lång. Och bara njuta av att må bra och trivas.

Medan andra har Kalle Anka, FRIDA, biltidningar och Clas Ohlsons katalog som toalettlitteratur jag har en hög med läkartidningar som Duodecim, Nuori lääkäri och Lääkärilehti.

Vissa tillbringar förmiddagen hemma läsandes om G-proteiner och histoner, innan studiebesöket till Kårkulla.

Jag tillbringar den genom att snooza i en timme, stiga upp klockan 9 (tänk att det känns som att man stiger upp sent!) och sedan städa upp lite, äta energimorgonmål, dricka två koppar kaffe i lugn och ro och läsa Husis och bloggar.

Läsa hinner man på eftermiddagen, ju.

Ikväll kommer min syster hit. Hon vill att jag färgar hennes hår inför morgondagens modeshow. Tänk att hon åker genom hela centrum för att få det färgat. Jag måste vara världens bästa hårfärgare.

Det börjar kännas i hövu då man inte kommit hem förrän 21-tiden nu på tre dagar. Imorgon blir det liite liite bättre, hemma redan 20. Och inte blir det bättre under veckoslutet som tillbringas på Thorax.

Inte är det annars så jobbigt, men jag orkar varken städa eller diska, och disk från måndag börjar bli lite snude.

Jag har just blivit av med min Centralparkspromenad-då-man-inte-blir-tvingad-på-jumppan-oskuld.

Och det var härligt. Härligt att få vara lite ute och gå, utan att behöva konkka på en jumppakass och härligt att få ventilera och analysera.

Att jag missar spinningen idag är inte så farligt, att dra två 2-3-åriga tvillingflickor i pulka från dagiset hem var motion nog för idag (fast så sjuuukt mycket lättare än ifall det hade varit dubbelvagnen).

Just nu tittar vi på Pettson medan Aina jobbar (bloggar), snart skall jag börja laga mat, så hinner vi precis äta innan BUU-klubben. Att vara en stimulerande, lekande barnvakt orkar jag inte riktigt den här veckan med två barn x 2 och vanlig jobbtur imorgon och alla de där sidorna att läsa mellan varven.

Här på fakulteten tycker de om att skoja med oss lite. Först har man 130 sidor att läsa på 2,5 dagar. Sen har man 25 sidor att läsa på 5 dagar, för att sen igen ha 1,5 dagar på sig att läsa 100 sidor. Det är så roligt att jag nästan skrattar ihjäl mig.

Ett bärande tema på våra familjemiddagar just nu är kärlek och break-ups.

Min syster och jag har svårt att ta våra föräldrars råd på allvar och kallar dem smug married people, som inte vet något om att vara ung och inte veta hur det kommer att gå till slut.

Men Every story has a happy ending. If it's not happy, it's not the end.

Det är så lätt att tankarna börjar skena iväg, och ens framtid finns plötsligt färdigmålad i ditt huvud, med jobb, barn, svärmödrar och hela faderullan.

Och det är så himla tokigt att det skall vara så jobbigt då just den drömmen går i kras, fast man hela tiden vetat att det här just nu inte kan bli till något, och att det är alldeles jättebra att det gick just såhär den här gången. Det var ju just så som det skulle gå. Sen hoppas man att man nån sjunga Bless the broken road på ens bröllop.

Jag har sökt efter ett bra myssli i hela stan (eller i alla fall i hela Brunakärrsområdet och på Stocka), men utan framgång. Själv tycker jag inte att mina krav är för stora. Det skall vara helt utan russin och andra torkade frukter, inte innehålla en massa socker och salt och inte kosta 10 euro kilo. Det närmaste man kommer är ekomyssli i 200 gramsförpackningar, men de är allt för dyra och innehåller ofta de också 10 gram socker per 100 gram myssli.

Mitt sista hopp var vår (as in vår familjs) K-butik. Och där hittade jag det vi haft hemma (och som ingen äter upp nu då jag inte äter vardagsfrukost här längre). Köpte två paket och hoppas att de räcker en tid framöver.

Nästa gång jag åker till Sverige skall jag inte hamstra öl på båten utan ekomyssli i någon bra ICA. 16 kronor för ett paket utomordentligt gott och nyttigt morgonmål. Månne det går att köpa det via nätet?

Ett bärande tema igår var det här med att vara eller inte vara värd 4 månaders väntan.

Just nu så är det kanske mer ett svepskäl, för som konstaterat så stoppar det nog inte en om man vet vad man vill. Fast igår så behövdes det inte ens ett svepskäl, det fanns alldeles riktiga skäl till att kvällen slutade som den slutade.

En av de mer lyckade kvällarna på Nylle var det definitivt.

Jag kom visst inte ihåg att Solsidan kommer upp på nätet först efter att repriset sänts.

Men det gör inte så mycket, morgonen blev mycket angenäm ändå.

Jag skulle bara meddela att jag är en helt superstark själ, eftersom jag fortfarande väntar med att titta på Solsidan tills morgonmålet, trots att jag vet att det finns där ute på Arenan.

Just nu (eller möjligast snabbt) vill jag se:

En rovfågel flyger in - en variation på Carmen, av Duvteatern

The king's speech, med Colin Firth

Det bästa med idag blir definitivt Nylle. En liten sitz med en (hoppeligen) destu större efterfest.

Det bästa med imorgon blir att jag kan äta morgonmål framför ett nytt avsnitt av Solsidan.

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka bittra tankar och på bittra kommentarer.

Då måste jag påminna mig själv om att jag egentligen inte har något att vara bitter över. Det brukar funka ganska bra.

Min orkidé håller på att vissna. Blommorna alltså. Sorgligt.

Soppan blev förrästen utomordentlig.

Det här med att sköta ärenden på stan gick inte riktigt som planerat. Slutresultatet är att jag nu sitter iklädd en sprittans ny (pikulite för stor, men det är inte så farligt) Marinekkopyamas fast klockan är bara sex.

Snart skall jag fylla komposten med lite grönsaksskal och laga soppa. Sen blir det lyxefterrätt: mango.

Nu blir det förövrigt sträng shoppinglakko fram till det att jag är utomlands.

I början av mitt liv som ensamboende kvinna funderade jag högt över hur ofta man måste ta ut kompostpåsen. En väninna beklagade sig över att hon måste gå ut med den innan den ens blir halvfull, kanske två till tre gånger i månaden.

På senaste tiden har jag varit tvungen att ta ut påsen minst en gång i veckan, för att den blivit för full! Jag förstår inte riktigt hur det går till, det är ju inte som att jag skulle slänga bort en massa mat.

På tisdag hade jag tänkt att jag skulle skriva ett inlägg där jag lovprisade mitt immunförsvar för att det klarat av veckoslutets förkylning ganska snabbt och smärtfritt. Sen satt jag här på bibban igår och snörvlade, så istället för att spinna idag, så får jag åka in till stan på ärenden och sedan laga ordentlig mat, typ den här som jag hittade via Kakkakaffe, och städa lite. Och det känns riktigt okej det också, det behövs verkligen dammsugas lite.

Just nu har jag en läshastighet på 4 sidor i timmen. Bara 25 timmar läsning kvar då... Mindre bra att det är ca ett dygn kvar tills att allt skall vara läst.

För ett tag sedan satt vi flickor och diskuterade ex. Jag konstaterade att jag har svårt för att minnas insides från mitt gymnasieförhållande.

Jag började sedan efteråt försöka komma ihåg. Kom fram till att jag nog minns endel, men att jag med vissa grejer inte riktigt kommer ihåg från vilket förhållande de egentligen var. Det börjar kännas som så jättelänge sen redan nu (det första alltså).

Något som jag minns att var vårt:
Übert.
Hej, hur mår du?
Magar som talar med varandra.
Att skutta (men det gjorde han, och gör fortfarande, med andra också).

Och så förstås rutiner, upplevelser och beteendemönster som att ta 38 tåg till Grani, och åka 109an hem och att vara på en segelbåt med honom och hans familj i 10 dagar i streck.

Har idag suttit två timmar på två olika möten. Senare skall jag på besök till ögondoktorn och sen o gympa, då jag egentligen borde vara på klubben och baka muffins. Har helt galet dåligt samvete, men såhär får det bli. Alla måste läsa lika mycket och är man sjuk så är man och har man jobb så har man. Jag går och städar efteråt och så får det bli bak nästa gång istället.

Det här med att läsa tusensjuttio sidor och träna och vara värdinna samtidigt är inte särskilt roligt just idag.

Jag har en ny, fin, mysig huppare från H&Ms herravdelning och har bakat ett bröd som nästan jäst som det skulle. Det är mycket man kan vara nöjd över idag.

Idag efter peban skippar jag måndagsspinningen och åker istället till stan och köpen en ny spurguhuppare. Den gamla ligger någonstans, borttappad.

Sen skall jag åka hem, äta nåt gott (typ citronmarinerad lax och halloumisallad) och baka bröd åt kvällsgästen som kommer och håller mig sällskap, en dag som denna.

Jag är så oerhört tacksam över att jag den här trista och våta måndagsmorgonen inte behöver läsa Galenos.

Sen skulle det ha varit två år idag. Jag hade hoppats på att jag inte skulle ha lagt märke till datumet idag, men det lyckades inte riktigt, och jag kände att jag behövde uttrycka mig.

Att festa med och på finska var ganska speciellt. Det var 15 minuter långa snapsvisor och jykkelin och svårt att tala och världens fulaste stämsång. Det diskuterades pakkåroåtsi och jag blev förvånad över alla underbara attityder mot svenska. Också under efterfesten var ett bärande tema språkbyte.

På hemvägen, sådär 4-tiden, gick jag och två korgbärande thoracaler genom Sörnäs och Hagnäs och sjöng snapsvisor. Utrop som "Härreguuuud vi sjunger SKIT" och "Nånähä, vi e ju BÄST" och sången gjorde att kylan inte kändes så kall och att vägen inte kändes så lång.

I morse då jag nästan hade vaknat kändes det nästan som att jag låg på någons bröst. Jag låg en stund och njöt, innan jag steg upp och snöt mig.

Hur man föbereder sig för sits då man inte kan andas:

Man väljer att klä sig i klänning med fickor, där man kan gömma två paket (jag skämtar inte, de kommer båda att gå åt under kvällen) näsdukar och nässpray.

Just nu förbereder jag mig genom att äta ett stadigt mål mat och vila medan jag tittar på Stolthet och fördom.

Det braiga med att ha gemensamma vänner:
Man behöver aldrig välja mellan mina eller dina på t.ex. nyår eller midsommar. Och man behöver aldrig vara orolig över att vänner och pojkvän inte kommer överens.

Det dåliga med att ha gemensamma vänner:
Efter att förhållandet tar slut, och man behöver mer program och sällskap än någonsin, kan man inte (vill man inte) gå på gemensamma grejer och träffa alla på en gång.

Ja, så får man väl erkänna att dagens trötthet inte beror på sömnbrist utan på flunssa. Då blir nästa delmål att bli frisk till morgondagens finsk-svensk-sits. Ikväll blir det Finrexin-parteyy!

På några få månader har vår familj reducerats från 8 familjemedlemmar (om man räknar med kaninen) till 5. Men det är inte så farligt, de viktigaste är ännu kvar.

Sen mindes jag att jag ju har överbliven födiskaka kvar i kylskåpet. Nu är jag ganska glad med chokokaka i magen och smörsmak i munnen.

Efter pumpen talade vi om vad vi skall göra när vi kommer hem. Min pumpkompis skulle fixa fotoalbum. Jag kom bara på en sak jag ville göra omedelbart: Äta. Men som det brukar vara innan ett veckoslut hos föräldrarna är kylskåpet ganska tomt. Det hjälper inte att man tittar på Supersize vs superskinny (som egentligen borde äckla en, men som egentligen gör en hungrig).

Senare ska jag titta lite på Beck och mysa under täcket.

Känner något strävt i min hals, men bestämde att det inte är en flunssa. Hinner inte med det med 200 sidor att läsa i veckan.

Idag började Strimman. Det är en kurs som väl går genom alla våra sex studieår och lär oss bli bättre läkare. Vi ska  i årfå gå omkring på hälsostationer med läkarrockar och följa med läkares dagar. Vårt första uppdrag blir ett besök på Kårkulla i Helsingfors.

Det är oerhört viktigt att vi får utbildning i sånt här. Men å andra sidan så känns det som att folk har jättehöga krav på läkare. Man skall ha empati, hinna lyssna, hinna prata och förklara, hitta fel och bota, samtidigt som man har en tidspress, för annars blir nästa patient skitförbannad om tidtabellen inte håller. Läkaryrket känns som ett scervicejobb, vilket det ju till stor del är, men vem har senast klagat på en jurist som vunnit ett fall, men varit otrevlig under rättegången?

Nåja, måst återkomma med mer åskter då jag fått mer erfarenhet.

Återhittar Spotify. Super då man kommer hem och läser t.ex. Duodecim och det är för tyst.

En annan positiv grej med nät hemma är att man kan diska medan man lyssnar på Pleppo.

Skolkade lite från läsningen idag. Har så dåligt samvete att jag funderar på att läsa några av de 80 sidor transkription och translation vi ska läsa till måndag ändå. Om ni tyckte att biologi 2an på gymnasie var svår så kan ni multiplicera svårighetsgraden med antal gener det finns i mänskans DNA (ca 30 000).

Fast först ska jag diska och plocka lite i lägenheten.

Ingen bra fiilis idag. Kapitel 5 i i MolBiolboken tar aldrig slut, det är en evighet innan jag kommer hem och känslorna stormar sådär annars också.

Försöker tänka på en låt som min väninna påminde mig om under veckoslutet. Och att det finns folk, typ min syster, som har det jobbigare just nu. Jag har inte heller nyss genomgått en visdomstandsoperation, vilket är positivt.

Dagens utmaning: Att inte halka på vägen hem från spinningen.

Åstadkommit igår:
Alternativt, att vara stolt över:

Att klara av att läsa (ens lite) med två dåliga och korta nätter bakom sig.

Att intubera en bejbidocka.

Att fixa internet så att det funkar.

Upplockat idag på Läkardagarna i Mässcentrum:

2 paket näsdukar
Sniffer (näsinhalationsstift)
Minisun D-vitamintabletter
2 olika bassalvor
En kondom med aloe vera
Ett glidmedelsprov
En tup käsidesi
Nogasin, matspjälkningsenzymer
Tupla

Hade man varit lite äldre med lite mer utbildning hade man fått plocka med sig betydlige mer än så, allt från kalciumtabletter och antibiotika till förstoppnings- och astmamediciner.

Det här med att inte bry sig om vem som läser bloggen var svårare än jag trott. Mest sådär att "skriver jag nu det här av rätt anledning, eller finns det något dålt jag vill säga med det". Hur tolkas det  om jag skriver att jag mår dåligt. Eller vad tänker folk (hah) om man skriver att man mår bra.

Och sen skriver jag ingenting för att vara säker på att ingen tolkar inlägg på fel sätt.

Min födis var i år annorlunda än den varit många tidigare år. Jag gjorde inte något för att skämma bort mig själv, utan låg bara i sängen och slötittade på TV innan familjen kom med födismiddag. Slötittande i all ära, men efteråt känns det lite dåligt.

På kvällen, efter att föräldrarna diskat och gått iväg, låg jag sömnlös i sängen och saknade. Mycket dåligt födelsedagsprogram.

Allt är ändå lite mitt egent fel, folk var annars lika snälla mot mig som de brukar på födelsedagar.

På lördag föreslog flickorna att jag till näst skulle bli ihop med någon äldre.

Det var en intressant tanke. Som är svår att släppa.

Jag har plötsligt fått insomningsproblem. Okej, det beror bara på de sena vanorna på jullovet och jag får skylla mig själv. Men det är ovant och alldeles extra otrevligt just nu. Ikväll skall jag inte slumra in framför Two and a half men och därav slockna precis klockan 22, inte senare.

Ikväll hoppas jag att jag får internet hemma att fungera. Igen: Inte somna senare än 22!

Jag skippar träning idag igen och följer med mina studiekamrater på Lääkäripäivät. Jag skall plocka åt mig gratisprover som aldrig förr.

Det finns ett nytt ljud i min lägenhet: Klocka som tickar.

När man (jag) inte är tillsammans med någon längre, blir man (jag) alltid väldigt paranoid. Jag utgår ifrån att den föredetta förvandlats till en idiot och går omkring i världen (bland alla förstående snygga flickor) och förkunnar att man varit en bitch, och att det är skönt att vara fri från flickvänshelvetet. Att det alltid var så störande att hon inte tyckte om att man rökte eller att hon hade hutlösa krav på att träffas hela tiden osv osv.

Man kunde tro att dessa tankar uppstår på grund av att man (jag) själv går omkring och pratar skit, men det gör jag faktiskt inte. Jag har inget ont att säga om honom. Särskilt inte till någon som inte känner honom personligen och vet hur fin han är.

Och vilken tur att det slutade som det slutade, och inte på grund av någon otrogenhetskatastrof eller misshandelsgrej. För i det här fallet (igen) finns ingen annan möjlighet än att förbli vänner och hålla kontakt. I det långa loppet på gott och just nu hemskt mycket på ont.

Jag börjar nu bli riktigt orolig. Min goda vän svarar inte på varken samtal eller textmeddelanden. Antingen har han blivit en total tönt över jullovet, eller så har något hemskt hänt.

Man måste lite styra sitt skrivande enligt vem som läser bloggen. Ifall man inte har en helt totalanonym blogg kan kan ju inte skriva helt ohämmat om allt man tycker och känner. Men jag har kommit fram till att det här är min blogg, och att jag inte kan censurera den bara för att någon kanske/kanske inte läser.

Idag drog jag mig till gymet, för första gången sen jag fick jullov. Jag hade tänkt fixa endel grejer på stan också, men sidu det var visst helgdag idag, så det blev inget av det.

Ikväll skall vi på Somewhere, pappa, min syster och jag. Mamma frågade om hon också får komma med. Det får hon.

Jag kom på, då jag talade om nyåret, att jag egentligen inte alls själv ens har reflekterat över vad som hände förra året.

Det var ett krångligt och mycket händelserikt ett.

Hela våren var för det mesta bara skit med allt läsande. Det var ändå ett bättre läsande än de tidigare två åren. Det var strukturerat och jag hade sällskap ibland. Jag hade äntligen fått hem Ekenäsbon och det kändes bra.

Mellan läsningen var jag i Oslo med pappa och bestämde mig för att söka sommarjobb utomlands. Mars var en jobbig månad och inte bra för förhållanden. Vi åkte på tumisresa till Stockholm. Vi beställde New Yorkbiljetter. Jag tränade mer än någonsin tidigare och mådde fysiskt ganska bra, trots alla lästimmar.

Sen kom inträdesprovet och ledigheten. Det var USA och sedan midsommar och sedan Stockholm. Jag var livrädd men visste att jag skulle klara det. Och jag tog inte ut särskilt mycket sorg och saknad i förväg.

Sommaren blev precis så bra som jag behövde. Jag saknade Helsingfors och min familj, mina vänner och min pojkvän, men de dåliga dagarna var få, och det fanns hela tiden folk omkring en som kunde distrahera en med Pågenbullar och sällskap. Jag kom in på Medi och hade ingen där som förstod hur stor sak den var för mig. Flickorna kom och vi firade och min pojkvän kom och vi tillbringade all tid tillsammans, mest bara genom att ligga i sängen och känna närhet som man int fått på flera veckor.

Hösten kom, jag åkte hem och började skolan. Det var tröttsam och omvälvande. Jag träffade en mänska som jag tyckte om omedelbart. De första två veckorna var fullspäckade av program, men som tur var studierna ännu ganska lätta och det krävdes ingen extra läsning.

Sen började allvaret och jag började leta efter lägenhet. I oktober hittade jag den och jag flyttade. Det var en jobbig höst, med lite tid för annat än ny studieplats och nya vänner, med endel bråk och till sist riktigt krångliga känslor och osäkerhet och förvirring.

Det tog slut och jag ångrade mig och sen var det jul på lande och nyår i Grani.

Nu börjar vårterminen, jag skall få gå omkring på hälsostationen med vit läkarrock och försöka göra den första tiden så lätt för mig själv som möjlig. Att göra det svårt som förra gången är inte ett alternativ.

Häromdagen då jag satt och tittade på Ung och bortskämd blev jag så förskräckt över ungdomarnas beteende och okunskap att jag gick ut med soporna av bara farten.

Igår tillbringade jag dagen med vänner. Först på bio, sedan på restaurang och tillsist med ett par stycken favoritflickor framför ännu en film. Det var skönt att ha nåt att göra och det var skönt att i slutet av kvällen höra att det finns såna som är på min sidan också.

De har än en gång visat att de är där för mig, oberoende.

Ingen skall längre få säga att jag inte får vara ledsen eller att jag får skylla mig själv, eller att det är rätt åt mig.

Jag är inte bitter, i alla fall ännu, bara ledsen och oroad över hur det skall gå i praktiken. Och jag förstår inte riktigt heller, men kanske kan man acceptera utan att förstå.

Det är så mycket lättare att vara stark den här gången. Det finns inga andra alternativ.

Året började milt sagt inte på det bästa sättt, men det kan bara bli bättre nu.

Middagsdiskussionen gick idag ut på det här:

Pappa har idag varit flickornas bitch, för: först frågade han sjuka mamma vad hon ville ha att äta. Mamma: "Guocamole." Jag: "Pappaa, jag vill ha pizzaa", Pappa: "Nå det blir nog int pizza idag, men om du vill så kan jag nog gå och köpa en pizza åt dej".

Pappa: "Aj är det att vara en bitch om man är snäll?"

Min bror: "Man är en bitch om man gör något för nån annan."
Sen: "Martin Luther King var alla mörka mäns bitch."

Mamma: Ajaha.

Bror: Jo, han dog ju för alla deras skull.

Vi konsteterade att följande folk också är andras bitchar:
Jesus
Gud.

I torsdags var vi på maskerad där kaos var ett bärande tema. Likaså närvaro.

Vid förrätten fick man sätta sig var man ville. Jag satt med den yngsta brodern.

Efter förrätten började bändet spela. Det var stolleken, förutom att ingen blev utan stol då musiken slutade spela. En kul idé, förutom att det var en vuxenfest med livsfarliga vuxna. Så det var oerhört nervöst. Vid huvudrätten satt jag med födisbarnets man och andra vuxna, och vid efterrätten (igen efter en otroligt nervös minglingsrunda) med mellanbrodern.

Observerat:
De äldre pojkarna presenterades tillsammans med sina "avopuolison". Jessus vad vuxet det låter. Då är de bara ett år från mig, på båda sidorna.
Då man är med den här familjen är kärlek otroligt närvarande. Det finns ingen liknande.

På vår egna nyårsfest var vårt sittordningssystem mycket bättre. Tydligen svårt att förklara, men välfungerande.