ingen lämplig donnerare, men jag ger inte upp (eller borde jag?).
Alltså missnöjd! Jag har varit på blodcentralen sammanlagt 5 gånger nu, varav jag har fått donnera bara under två besök! Idag var det mitt hemoglobin som var för lågt. Jag fick nu järntabletter så hoppeligen kan det bli bättre nu, men ändå. Det känns så trist att komma dit och sedan inte få ge blod. Inte det där att man kommit dit i onödan och att det tar onödig tid, men det att jag inte får hjälpa. Jag mår så bra av att ligga där på britsen och jag har inte fått göra det på länge och nu måste jag vänta igen i tre månader. Skit alltså. Man tycker liksom att om man vill hjälpa så borde man få, men nej. Nåjo, för mitt eget bästa bla bla... Jag trodde att jag hade hittat mitt sätt att ge något åt samhället men tydligen inte. Jag borde få medalj för att jag försöker och alltid måste bli besviken, men att jag sen kommer igen! Det tycker jag. Faktiskt!
Jag har inte fått läst idag alls! Jag var ju inställd på att jag skulle och barnvakta idag, men flickan blev sjuk så det blev hemmadag. Tid för läsning, men vad gör jag om inte tittar på TV istället. Jag förmådde bara inte öppna boken. Jag trodde att det skulle gå lätt att bara fortsätta i samma läsrutinspår, men nehej det gick inte alls så lätt. Hittills har man ju förstått det man läst, sådär på ett ungefär i alla fall, men nu, nu blir det andra bananer för jag fattar ju ingenting! Och då har jag bara tittat nigenom kemmadelen som jag ju faktiskt borde förstå. Vågar inte ens tänka på fyssatillämpningarna! Men ger jag upp..? Njaa... Kanske för stunden. Skall man faktiskt behöva kämpa såhär mycket efter att man just skrivit studenten?
Såg filmen från vår konventsintagning på Facebook idag. Huj, nu var det lite pinsamt. Kanske mest det där hur dåliga jutturna var! Men så roligt att se alla nuvarande bekanta som man inte ännu kände då. Och så hade Han som alltid fotar satt in nya bilder från vår gammeldans också. Kunde belåtet konstatera att jag nog var rätt söt i min klänning.
Jag klarade gårdagskvällen, lite bättre än jag kanske vågat hoppas på till och med. Men nu var jag ändå tvungen att titta bort ganska ofta, och då hände det inte ens något väldigt dramatiskt. Bara de där små rörelserna. Uh, vill inte tänka på dem, de har en tendens att växa i skallen på en. Livsfarligt att dricka i deras sällskap! Alla omöjliga tankar kommer till ytan och man blir bara olycklig. Men det skall inte behöva vara världens naturligaste sak att se honom med någon annan. Och jag klarade ju det. Bara man nu sen skulle hitta någon egen...
Fortfarande lite bitter över att mitt blod inte duger...
Jag har inte fått läst idag alls! Jag var ju inställd på att jag skulle och barnvakta idag, men flickan blev sjuk så det blev hemmadag. Tid för läsning, men vad gör jag om inte tittar på TV istället. Jag förmådde bara inte öppna boken. Jag trodde att det skulle gå lätt att bara fortsätta i samma läsrutinspår, men nehej det gick inte alls så lätt. Hittills har man ju förstått det man läst, sådär på ett ungefär i alla fall, men nu, nu blir det andra bananer för jag fattar ju ingenting! Och då har jag bara tittat nigenom kemmadelen som jag ju faktiskt borde förstå. Vågar inte ens tänka på fyssatillämpningarna! Men ger jag upp..? Njaa... Kanske för stunden. Skall man faktiskt behöva kämpa såhär mycket efter att man just skrivit studenten?
Såg filmen från vår konventsintagning på Facebook idag. Huj, nu var det lite pinsamt. Kanske mest det där hur dåliga jutturna var! Men så roligt att se alla nuvarande bekanta som man inte ännu kände då. Och så hade Han som alltid fotar satt in nya bilder från vår gammeldans också. Kunde belåtet konstatera att jag nog var rätt söt i min klänning.
Jag klarade gårdagskvällen, lite bättre än jag kanske vågat hoppas på till och med. Men nu var jag ändå tvungen att titta bort ganska ofta, och då hände det inte ens något väldigt dramatiskt. Bara de där små rörelserna. Uh, vill inte tänka på dem, de har en tendens att växa i skallen på en. Livsfarligt att dricka i deras sällskap! Alla omöjliga tankar kommer till ytan och man blir bara olycklig. Men det skall inte behöva vara världens naturligaste sak att se honom med någon annan. Och jag klarade ju det. Bara man nu sen skulle hitta någon egen...
Fortfarande lite bitter över att mitt blod inte duger...
gårdagens stress: tänk så avlägsen den känns nu!
Och så var det över. Helt totalt över (ja, i alla fall tills inträdesförhöret). Försökte få pappa att öppna skumpaflaskan, men det gick inte igenom. Det slog mig idag på skrivningarna då ungefär hälften av tiden hade gått att då jag lämnar in de här papprena så är det slut. Min puls steg med 600 %. Sedan kunde jag inte lugna ner mig mer. Men det gick alldeles bra. Mina blodceller är dock alldeles slitna i kanterna av alla ha åkt mer turbofart genom ådrorna i flera timmar. Var skall man göra med all information man inte fick skriva av sig?
Brickan idag var gul. Maten gick helt i biologins rytmer; jag hade köpt ekovindruvor, rättvisa nötter och choko med 70 % kakao (ju mer "biomassa" dess bättre). Mamma var helt i samma spår och lagade smörgåsar med ekologisk tomat och groddar.
Gårdagen skulle kunna ha varit så bra. Jag vaknade på gott humör, vädret var strålande och jag tänkte: Hum, inte så dumt att sätta sig ner men en kopp kaffe och Bios 1. Jag fortsatte att tänka så ganska länge. Jag köpte, på vägen till bibban, den senaste nyheten vad beträffar muminmuggar, nämligen en mymlanmugg (helt i min stil i lila) som jag hade gått och suktat efter sedan dagen innan. Då jag kom hem från bibban flera timmar senare hade min Jack Johnson-cd anlänt och ni kan tro min lycka då jag läste på fodralet att den producerats med 100 % solenergi. Mera sånt! Men det där ändlösa läsandet tog kol på mig. Jag mådde helt fysiskt dåligt av att sitta innne så länge och koncentrera mig. Jag började läsa lite före halv nio och jag stängde boken för natten först klockan lite före åtta. Klart, jag hade matpauser och det tog tid att gå till och från bibban, men för myckt blev det ändå. Aldrig mera sånt, det är inte värt det! Ni kan tro skadeglädjen då min systers provvecka början nu!
För några dar sedan såg jag Ally McBeal-avsnittet där Billy dör. Jag kom på varför det är dels så chockerande och dels så sorligt. Det är för att Ally och Billy (haha) är samma sorts par som Ross och Rachel, Carrie och Mr Big, Ephram och Amy, de som alla får varandra i slutet trots att de i mellan haft strul. Det är ju så som alla flickor med brustna hjärtan hoppas att det skall gå tillslut. Att man skall hitta tillbaka till varandra efter en lång paus, eftersom man egentligen aldrig riktigt kommit över den kärleken. Rachel uttrycker det så bra i ett avsnitt då de pratar om att de nog aldrig borde ha sex igen. Hon säger: And Ross, with you it´s never off the table... Lite så känns det ibland, trots andra förtjusningar. Det där lilla extra finns alltid ändå kvar där, kvar i alla de där minnena. Men Ally får inte Billy. Och det är på nåt sätt alldels fel.
Dagen textate kom av mamma då jag skickat att min bricka är laddad och jag är ready to rock. Söta mamma skriver: Oolrait. Be luomu and beat it! Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Nu: ut på en liten stund.
Brickan idag var gul. Maten gick helt i biologins rytmer; jag hade köpt ekovindruvor, rättvisa nötter och choko med 70 % kakao (ju mer "biomassa" dess bättre). Mamma var helt i samma spår och lagade smörgåsar med ekologisk tomat och groddar.
Gårdagen skulle kunna ha varit så bra. Jag vaknade på gott humör, vädret var strålande och jag tänkte: Hum, inte så dumt att sätta sig ner men en kopp kaffe och Bios 1. Jag fortsatte att tänka så ganska länge. Jag köpte, på vägen till bibban, den senaste nyheten vad beträffar muminmuggar, nämligen en mymlanmugg (helt i min stil i lila) som jag hade gått och suktat efter sedan dagen innan. Då jag kom hem från bibban flera timmar senare hade min Jack Johnson-cd anlänt och ni kan tro min lycka då jag läste på fodralet att den producerats med 100 % solenergi. Mera sånt! Men det där ändlösa läsandet tog kol på mig. Jag mådde helt fysiskt dåligt av att sitta innne så länge och koncentrera mig. Jag började läsa lite före halv nio och jag stängde boken för natten först klockan lite före åtta. Klart, jag hade matpauser och det tog tid att gå till och från bibban, men för myckt blev det ändå. Aldrig mera sånt, det är inte värt det! Ni kan tro skadeglädjen då min systers provvecka början nu!
För några dar sedan såg jag Ally McBeal-avsnittet där Billy dör. Jag kom på varför det är dels så chockerande och dels så sorligt. Det är för att Ally och Billy (haha) är samma sorts par som Ross och Rachel, Carrie och Mr Big, Ephram och Amy, de som alla får varandra i slutet trots att de i mellan haft strul. Det är ju så som alla flickor med brustna hjärtan hoppas att det skall gå tillslut. Att man skall hitta tillbaka till varandra efter en lång paus, eftersom man egentligen aldrig riktigt kommit över den kärleken. Rachel uttrycker det så bra i ett avsnitt då de pratar om att de nog aldrig borde ha sex igen. Hon säger: And Ross, with you it´s never off the table... Lite så känns det ibland, trots andra förtjusningar. Det där lilla extra finns alltid ändå kvar där, kvar i alla de där minnena. Men Ally får inte Billy. Och det är på nåt sätt alldels fel.
Dagen textate kom av mamma då jag skickat att min bricka är laddad och jag är ready to rock. Söta mamma skriver: Oolrait. Be luomu and beat it! Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Nu: ut på en liten stund.
en påsk jag antagligen inte kommer att minnas (men den var bra ändå!)
Såhär vet man att man är på lande:
1. en våg av avslappnad sköljer över en
2. doften av vår/sommar
3. påminnelsen om hur snuskig duschen är
4. Hanna Pakarinens/Eva Dahlgrens/Eric Claptons cd som pappa lyssnar på då man vaknar på morgonen
5. surret av flugorna i taket
6. smaken av festlimpa
Såhär vet man att det är påsk:
1. man åker till lande med buss. Man har då ca tre timmar på sig att koppla om från stadsstress till total landechillfiilis.
2. då man kommer in genom dörren känner man doften av huset och kylan. Man slutar sedan inte frysa på hela lovet.
3. man träffar jämnåriga släktingar man inte sett sedan sommaren (alternativt julen) och man har en massa att tala om.
4. man äter får, pasha (fast inte jag men de andra), choko.
5. man lyssnar på Matheuspassionen (fast jag egentligen inte förstår varför, men det känns onaturligt att lyssna på nåt annat då det är påsk. Egeneltigen skulle jag ju nog inte känna igen den ifall jag hörde den utanför sammanhanget, men ändå, rätt skall vara rätt!).
6. man går på påskfest med ännu mer släktningar och svarar på frågor (t.ex. om hur studentexamen har gått)
7. man delar ut chokoägg åt påskhäxorna (och påskhararna och påskkatterna)
8. man är förundrad över hur mycket stjärnor det finns på himlen och hur fin fullmånen är
9. man räknar vårblommor som hunnit växa fram
Skärtorsdag:
Hela bussresan satt jag som i trans. Det var underbart väder, musiken räckte för hela resan och jag bara kopplade av helt och hållet. Vi bytte buss vid domkyrkan och tog skärgårdsvägen till Sattmark. Vi blev avhämtade av Kusinen och småkusinsystrarna. Genast efter hejet så skämtade och skrattade vi oavbrutet hela vägen till gården. Huset var kallt, men jag hade ju på mina überabiverkkare och sockor så det var okej.
Pappa och brodern skulle komma först med sju-bussen så vi skulle få mat först tio-elva-tiden. Man var ganska hungrig efter att ha ätit bara lunch (och man ville ju sedan inte förstöra aptiten med festlimpa) och jag såg fram emot lite härlig spagetti med köttsås. Plötsligt, klockan tio slocknar lamporna i vårt rum. Vi springer ner i köket och där står mamma och säger att spisen också slocknat. Ett propp hade gått och nu blev det ett himla ståhej då alla tre mammor sprang omkring på jakt efter en propp och sedan på jakt efter den propp som hade gått. Pappa kom, men ingen spagetti var ju kokad. Vi var alla trötta och framför allt hungriga, vilket som känt brukar leda till irritation. I en krissituation som denna var goda råd dyra. Som tur så fungerade småkusinsystrarnas spis så vi fick spagettin kokad där och efter kanske en halv timme så fixade sig proppproblemet också.
Då vi fick mat i oss så hade vi fast hur roligt vid matbordet med familjen. Det var riktigt idylliskt och jag kan tänka mig att alla tomtar, som tittade in genom fönstret och såg oss alla skratta så att vi kiknar och maten och vinet och stearinljusen, blev rätt så avundsjuka. Kvällens roliga grej: Att förgifta diverse personer med sylt kokad i aluminiumkastruller. Jag gick och lade mig lite tidigare än alla andra.
Långfredag:
Upp klockan sju, börja läsa klockan halv nio, somna om i sin ursköna säng klockan elva. Det är livsfarligt att läsa i sin säng, men så mycket andra alternativ fanns det inte heller, då vardagsrummet var lite för kallt och soffan för obekväm och det fanns en massa människor i alla andra rum. Jag och syster låg i sängen till klockan två, sedan kom de jämnåriga och låg där med oss. Vi satt sex personer (pappa var också där och vaktade brasan) och läste (biolla/tyska/psycka/kroatiska/skönlitteratur/något som hade med jobbet att göra).
En promenad till stranden klockan kvar i fyra (vi måste ju ha en tid så att man kunde förbereda sig på hur mycket man ännu kunde läsa). Isen var tunn och vi tillbringade någon timme med att kasta ut tunna isflak vi bröt vid vattenbrynet på isen. Det lät så roligt då isen gled ut på sundet. Ingen friktion alls. Sedan blev det inte så mycket läst mera den dagen. Vi försökte nog lite (eller gjorde vi?), men det blev helt enkelt ingenting. Klockan 19 var det middag med småkusinssystrarna och deras mamma. Blinier och fårgryta. Det var tal om den akademiska världen och universitet och pappas någo nya projekt med någon stiftelse. Kanske inte jättesprudlande samtalsämnen, men det var helt okej. Jag var igen den första som gick och lade mig efter en kort visit inne hos kusinerna i andra ändan.
Lördag:
Fortsatt läsningen i sängen på morgonen. Jag hade tagit lite sovmorgon så jag kom igång ganska sent. Pappa och mamma skulle åka med två-bussen så det var lite packning och städning på gång. Lista skrevs med allt som vi skulle göra innan vi åkte nästa dag. De åkte, vi läste lite och sedan var det förberedning för påskfest som gällde. Vi var bara 44 på plats, 20 mindre än förra året. Jag saknade lite diverse äldre och yngre släktnigar. Vi satte oss på tremanhand + Han som studerat på Arcada i början av kvällen. Vi satt sedan en stund bara vi tre och diskuterade våra tre gymnasier. Vi snackade fördomar och det var riktigt intressant, men jag kom ändå fram till att hur stora skillnaderna på de stereotypa eleverna i varje skola än är, och jag tycker att vi alla är mer eller mindre stereotypa, så är vi ändå alla sist och slutligen rätt så lika varandra.
Vi unga slog vad om när Hon som hade beräknad dag på söndag skulle föda. Min gissning är på fredag morgonnatt. Vi måste följa med situationen.
Sent på kvällen satt kusinen och småkusinen och hade en ganska livlig debatt om politik. Det var något om kommunism och fri ekonomi. Jag försökte följa med men måste säga att jag inte riktigt hängde med. Ifall det berodde på min okunskap eller på en annars bara väldigt flummig debatt vet jag inte. Jag lyckades komma med ett par riktigt dumma kommentarer och fick skämmas en stund. Det var lite intressant att märka på vems sida jag var. Jag har stor respekt för honom och litar fullständigt på att (nästan) allt han säger är sant. Å andra sidan är mina ideal kanske mera lika hennes. Jag tror att jag kanska har en tenens att lite försvara den som inte har de allra starkaste argumenten.
Jag märkte hur mycket lande påminner om Honom, fast han ju bara var där en enda gång då helt i början. Eller kanske inte så mycket om honom som bara någon att texta med. Jag kom på att jag under de senaste fyra åren (mer någon gång som undantag) alltid har haft en orsak att kolla telefonen för textmeddelanden. Det var riktigt riktigt jobbigt att inte få/inte skicka ett enda under hela tiden på gården. Under påverkan av lite vin och annars bara nostaligi var det väldigt nära att jag skickade något jag antagligen skulle ha ångrat idag. Ifall han inte skulle ha henne så skulle jag säkert ha skickat det. Jag reflekterade lite över hur mycket som har hänt sedan senaste påsk. Då var det var april och han var på scoutläger och jag saknade honom rätt så mycket. Två dagar efter att jag kom hem var det slut. Jag läste lite i dagboken vad jag hade skrivit den påsken. Jag ville bara skrika åt mig själv: Akta dig! I övermorgon gör han slut! Förbered dig på något hemskt. Stackars mig som var så oanande.
Att åka till lande var underbart! Nu orkar man lite till.
Jag tror jag har blivit bloggberoende. Inte så bra med tanke på sommaren och veckor utan internet.
1. en våg av avslappnad sköljer över en
2. doften av vår/sommar
3. påminnelsen om hur snuskig duschen är
4. Hanna Pakarinens/Eva Dahlgrens/Eric Claptons cd som pappa lyssnar på då man vaknar på morgonen
5. surret av flugorna i taket
6. smaken av festlimpa
Såhär vet man att det är påsk:
1. man åker till lande med buss. Man har då ca tre timmar på sig att koppla om från stadsstress till total landechillfiilis.
2. då man kommer in genom dörren känner man doften av huset och kylan. Man slutar sedan inte frysa på hela lovet.
3. man träffar jämnåriga släktingar man inte sett sedan sommaren (alternativt julen) och man har en massa att tala om.
4. man äter får, pasha (fast inte jag men de andra), choko.
5. man lyssnar på Matheuspassionen (fast jag egentligen inte förstår varför, men det känns onaturligt att lyssna på nåt annat då det är påsk. Egeneltigen skulle jag ju nog inte känna igen den ifall jag hörde den utanför sammanhanget, men ändå, rätt skall vara rätt!).
6. man går på påskfest med ännu mer släktningar och svarar på frågor (t.ex. om hur studentexamen har gått)
7. man delar ut chokoägg åt påskhäxorna (och påskhararna och påskkatterna)
8. man är förundrad över hur mycket stjärnor det finns på himlen och hur fin fullmånen är
9. man räknar vårblommor som hunnit växa fram
Skärtorsdag:
Hela bussresan satt jag som i trans. Det var underbart väder, musiken räckte för hela resan och jag bara kopplade av helt och hållet. Vi bytte buss vid domkyrkan och tog skärgårdsvägen till Sattmark. Vi blev avhämtade av Kusinen och småkusinsystrarna. Genast efter hejet så skämtade och skrattade vi oavbrutet hela vägen till gården. Huset var kallt, men jag hade ju på mina überabiverkkare och sockor så det var okej.
Pappa och brodern skulle komma först med sju-bussen så vi skulle få mat först tio-elva-tiden. Man var ganska hungrig efter att ha ätit bara lunch (och man ville ju sedan inte förstöra aptiten med festlimpa) och jag såg fram emot lite härlig spagetti med köttsås. Plötsligt, klockan tio slocknar lamporna i vårt rum. Vi springer ner i köket och där står mamma och säger att spisen också slocknat. Ett propp hade gått och nu blev det ett himla ståhej då alla tre mammor sprang omkring på jakt efter en propp och sedan på jakt efter den propp som hade gått. Pappa kom, men ingen spagetti var ju kokad. Vi var alla trötta och framför allt hungriga, vilket som känt brukar leda till irritation. I en krissituation som denna var goda råd dyra. Som tur så fungerade småkusinsystrarnas spis så vi fick spagettin kokad där och efter kanske en halv timme så fixade sig proppproblemet också.
Då vi fick mat i oss så hade vi fast hur roligt vid matbordet med familjen. Det var riktigt idylliskt och jag kan tänka mig att alla tomtar, som tittade in genom fönstret och såg oss alla skratta så att vi kiknar och maten och vinet och stearinljusen, blev rätt så avundsjuka. Kvällens roliga grej: Att förgifta diverse personer med sylt kokad i aluminiumkastruller. Jag gick och lade mig lite tidigare än alla andra.
Långfredag:
Upp klockan sju, börja läsa klockan halv nio, somna om i sin ursköna säng klockan elva. Det är livsfarligt att läsa i sin säng, men så mycket andra alternativ fanns det inte heller, då vardagsrummet var lite för kallt och soffan för obekväm och det fanns en massa människor i alla andra rum. Jag och syster låg i sängen till klockan två, sedan kom de jämnåriga och låg där med oss. Vi satt sex personer (pappa var också där och vaktade brasan) och läste (biolla/tyska/psycka/kroatiska/skönlitteratur/något som hade med jobbet att göra).
En promenad till stranden klockan kvar i fyra (vi måste ju ha en tid så att man kunde förbereda sig på hur mycket man ännu kunde läsa). Isen var tunn och vi tillbringade någon timme med att kasta ut tunna isflak vi bröt vid vattenbrynet på isen. Det lät så roligt då isen gled ut på sundet. Ingen friktion alls. Sedan blev det inte så mycket läst mera den dagen. Vi försökte nog lite (eller gjorde vi?), men det blev helt enkelt ingenting. Klockan 19 var det middag med småkusinssystrarna och deras mamma. Blinier och fårgryta. Det var tal om den akademiska världen och universitet och pappas någo nya projekt med någon stiftelse. Kanske inte jättesprudlande samtalsämnen, men det var helt okej. Jag var igen den första som gick och lade mig efter en kort visit inne hos kusinerna i andra ändan.
Lördag:
Fortsatt läsningen i sängen på morgonen. Jag hade tagit lite sovmorgon så jag kom igång ganska sent. Pappa och mamma skulle åka med två-bussen så det var lite packning och städning på gång. Lista skrevs med allt som vi skulle göra innan vi åkte nästa dag. De åkte, vi läste lite och sedan var det förberedning för påskfest som gällde. Vi var bara 44 på plats, 20 mindre än förra året. Jag saknade lite diverse äldre och yngre släktnigar. Vi satte oss på tremanhand + Han som studerat på Arcada i början av kvällen. Vi satt sedan en stund bara vi tre och diskuterade våra tre gymnasier. Vi snackade fördomar och det var riktigt intressant, men jag kom ändå fram till att hur stora skillnaderna på de stereotypa eleverna i varje skola än är, och jag tycker att vi alla är mer eller mindre stereotypa, så är vi ändå alla sist och slutligen rätt så lika varandra.
Vi unga slog vad om när Hon som hade beräknad dag på söndag skulle föda. Min gissning är på fredag morgonnatt. Vi måste följa med situationen.
Sent på kvällen satt kusinen och småkusinen och hade en ganska livlig debatt om politik. Det var något om kommunism och fri ekonomi. Jag försökte följa med men måste säga att jag inte riktigt hängde med. Ifall det berodde på min okunskap eller på en annars bara väldigt flummig debatt vet jag inte. Jag lyckades komma med ett par riktigt dumma kommentarer och fick skämmas en stund. Det var lite intressant att märka på vems sida jag var. Jag har stor respekt för honom och litar fullständigt på att (nästan) allt han säger är sant. Å andra sidan är mina ideal kanske mera lika hennes. Jag tror att jag kanska har en tenens att lite försvara den som inte har de allra starkaste argumenten.
Jag märkte hur mycket lande påminner om Honom, fast han ju bara var där en enda gång då helt i början. Eller kanske inte så mycket om honom som bara någon att texta med. Jag kom på att jag under de senaste fyra åren (mer någon gång som undantag) alltid har haft en orsak att kolla telefonen för textmeddelanden. Det var riktigt riktigt jobbigt att inte få/inte skicka ett enda under hela tiden på gården. Under påverkan av lite vin och annars bara nostaligi var det väldigt nära att jag skickade något jag antagligen skulle ha ångrat idag. Ifall han inte skulle ha henne så skulle jag säkert ha skickat det. Jag reflekterade lite över hur mycket som har hänt sedan senaste påsk. Då var det var april och han var på scoutläger och jag saknade honom rätt så mycket. Två dagar efter att jag kom hem var det slut. Jag läste lite i dagboken vad jag hade skrivit den påsken. Jag ville bara skrika åt mig själv: Akta dig! I övermorgon gör han slut! Förbered dig på något hemskt. Stackars mig som var så oanande.
Att åka till lande var underbart! Nu orkar man lite till.
Jag tror jag har blivit bloggberoende. Inte så bra med tanke på sommaren och veckor utan internet.
påsklov enligt tradition
Jag ser så mycket fram emot att åka till landet över påsken att jag har svårt att koncentrera mig på biologin. Jag måste packa, köpa bussbiljett och köpa mellanmål innan jag åker med fyra-bussen. Dessutom skall jag med min rödvita väninna då hon skall gå och donnera blod. Själv har jag varit skjuk så jag går med min koälskande/kemmaskrivande/biollamattaguru-väninna (hon har haft många namn under bloggens livstid) nästa vecka. Jag hoppas nu bara att hon får donera idag. Är lite smickrad över att jag får gå med och hålla hennes hand. Modig flicka!
En annan grej som stör min läsning är tankarna om mattaresultatet. Jag fick enligt mattaläraren 47 poäng, vilket kanske nästan hoppeligen räcker till ett E! Det skulle vara så überhuippu, och jag hoppashoppashoppas, men å andra sidan så är jag livrädd för att antingen gränserna skall bli för höga eller att mina poäng ännu skall sjunka. Ojh vad det skulle harma (gräma mig) om gränserna skulle höjas till 48 eller 49 poäng. Ifall jag får ett E skulle jag ha en säker studieplats på uni. Okej, jag vill inte studera matta, men det skulle vara något att göra.
Jag funderade lite på en sak. En av mina väninnor sade häromdagen att hon har börjat tro lite på ödet och att saker händer av en viss mening. Jag har nog aldrig trott riktigt på det där, jag tror mera på slumpen och på timeing helt enkelt. Men skulle det inte vara skönt att tro att allting händer av en orsak..? Tröstande på nåt vis. Jodå... Men å andra sidan så beror det ju helt på. Tänk om allting bara misslyckas. Tänk om det sedan då kommer fram att du är dömd till evig olycka och att det är meningen att du skall misslyckas i kemmaprovet/du och din pojkvän skall göra slut/din pappa dör/du bor i ett land i krig osv. Då känns det ju bara mera orättvist än om det skulle bero på en slump. Vem är det som har rätten att bestämma att du är dömd till olycka? Gud..? Njah.
Kan som sagt inte vänta på att komma till Lofsdal. Resan dit kommer att gå åt till att lyssna på musik och att hålla biollaboken i handen men inte förmå mig att öppna den. Sedan kommer vi att äta middag då pappa och lillebror kommer sent på kvällen och så får man sova under myggnär i ett kallt rum. Imorgon blir det så mycket läsning som möjligt (inte så mycket) och middag på kvällen med vin och småkusinerna och deras mamma. På dagen kommer påskhäxorna att flyga omkring och tigga godis. På lördag åker mamma och pappa iväg och det blir påskfest med alla släktingar. Ett par nya bebisar kommer att visas upp och det kommer att ätas mycket. På söndag åker jag hem, lite tidigare än jag brukar.
Hatar min chef. Hon hade såklart inte kommit ihåg att jag inte skulle komma på lördag och nu är hon sur på mig för att jag inte dök upp på jobb. SUCK!!! Jag orkar inte med henne.
En annan grej som stör min läsning är tankarna om mattaresultatet. Jag fick enligt mattaläraren 47 poäng, vilket kanske nästan hoppeligen räcker till ett E! Det skulle vara så überhuippu, och jag hoppashoppashoppas, men å andra sidan så är jag livrädd för att antingen gränserna skall bli för höga eller att mina poäng ännu skall sjunka. Ojh vad det skulle harma (gräma mig) om gränserna skulle höjas till 48 eller 49 poäng. Ifall jag får ett E skulle jag ha en säker studieplats på uni. Okej, jag vill inte studera matta, men det skulle vara något att göra.
Jag funderade lite på en sak. En av mina väninnor sade häromdagen att hon har börjat tro lite på ödet och att saker händer av en viss mening. Jag har nog aldrig trott riktigt på det där, jag tror mera på slumpen och på timeing helt enkelt. Men skulle det inte vara skönt att tro att allting händer av en orsak..? Tröstande på nåt vis. Jodå... Men å andra sidan så beror det ju helt på. Tänk om allting bara misslyckas. Tänk om det sedan då kommer fram att du är dömd till evig olycka och att det är meningen att du skall misslyckas i kemmaprovet/du och din pojkvän skall göra slut/din pappa dör/du bor i ett land i krig osv. Då känns det ju bara mera orättvist än om det skulle bero på en slump. Vem är det som har rätten att bestämma att du är dömd till olycka? Gud..? Njah.
Kan som sagt inte vänta på att komma till Lofsdal. Resan dit kommer att gå åt till att lyssna på musik och att hålla biollaboken i handen men inte förmå mig att öppna den. Sedan kommer vi att äta middag då pappa och lillebror kommer sent på kvällen och så får man sova under myggnär i ett kallt rum. Imorgon blir det så mycket läsning som möjligt (inte så mycket) och middag på kvällen med vin och småkusinerna och deras mamma. På dagen kommer påskhäxorna att flyga omkring och tigga godis. På lördag åker mamma och pappa iväg och det blir påskfest med alla släktingar. Ett par nya bebisar kommer att visas upp och det kommer att ätas mycket. På söndag åker jag hem, lite tidigare än jag brukar.
Hatar min chef. Hon hade såklart inte kommit ihåg att jag inte skulle komma på lördag och nu är hon sur på mig för att jag inte dök upp på jobb. SUCK!!! Jag orkar inte med henne.
bitter bitch på bibban
Jag åt lunch på stan idag, egentligen första gången sedan läslovet började. Jag åt på den söta lilla vegelunchrestaurangen Zucchini (hur skrivs det?) innan jag tog mig till bibban. Jag blir så glad när allt där är vegetariskt och då allt är ekologiskt. Mera såna ställen! Satt där en stund med min soppa och läste en Herman Hesse-novell och var nöjd.
Annars var jag på ganska dåligt humör på bibban. Det störde mig ovanligt mycket att människor satt och småviskade och åt (man får inte äta i salen så varför gör ni det, och om ni pratar så får ni dels inget läst själva och ingen annan kan läsa heller då de inte kan koncentrera sig!!!). Vadå bitter..? Men från och med nu kommer jag att ta med mig öronproppar till bibban!
Tänker tillbringa kvällen innan finskan med en ansiktsmask och fotbad och så tänker jag skriva en kort uppsats som mamma får rätta. Det kan hända att det inte är någon bra idé, eftersom det bara kommer att sänka mitt självförtroende, men å andra sidan så måste det nog göras. På något sätt måste man väl förbereda sig. Och grammatik kommer det nog inte att bli läst!
Kemmaprovet igår sket sig ordentligt! Det verkade dock ha gjort för alla andra också, men nu blir man lite ledsen av såna dåliga prov. Nå, hela världen är det inte. Jag får egentligen lite sämre magkänsla då jag tänker på mattan. Jag har inte ännu alls vågat kolla någo rätta svar och min misstanke om att det har skitit sig mer än jag trott växer hela tiden. Dessutom stör det mig otroligt numera att jag inte kunde tänka tillräkligt klart för att ha skrivi en uppgift som jag skulle ha fått minst 4 poäng i, iställer för min 0-poängarsannolikhetsuppgift.
Igår såg jag slutet av ett program på TV som handlade om en millionärkvinna som återvände till sina barndomskvarter och gick under cover för att ta reda på olika välgörenhetsändamål som hon skulle kunna stöda. Det var oväntat rörande då hon sedan tillslut avslöjade att hon hade för avsikt att ge en massa pengar i välgörenhet åt ett anlat olika människor och projekt. Jag började helt plötsligt storgråta då det var så fint. Konstigt.'
Jag beställde Jack Johnsons cd. Jag har inte samvete att bara lyssna på nedladdat då han verkar vara en så sympatisk typ.
Annars var jag på ganska dåligt humör på bibban. Det störde mig ovanligt mycket att människor satt och småviskade och åt (man får inte äta i salen så varför gör ni det, och om ni pratar så får ni dels inget läst själva och ingen annan kan läsa heller då de inte kan koncentrera sig!!!). Vadå bitter..? Men från och med nu kommer jag att ta med mig öronproppar till bibban!
Tänker tillbringa kvällen innan finskan med en ansiktsmask och fotbad och så tänker jag skriva en kort uppsats som mamma får rätta. Det kan hända att det inte är någon bra idé, eftersom det bara kommer att sänka mitt självförtroende, men å andra sidan så måste det nog göras. På något sätt måste man väl förbereda sig. Och grammatik kommer det nog inte att bli läst!
Kemmaprovet igår sket sig ordentligt! Det verkade dock ha gjort för alla andra också, men nu blir man lite ledsen av såna dåliga prov. Nå, hela världen är det inte. Jag får egentligen lite sämre magkänsla då jag tänker på mattan. Jag har inte ännu alls vågat kolla någo rätta svar och min misstanke om att det har skitit sig mer än jag trott växer hela tiden. Dessutom stör det mig otroligt numera att jag inte kunde tänka tillräkligt klart för att ha skrivi en uppgift som jag skulle ha fått minst 4 poäng i, iställer för min 0-poängarsannolikhetsuppgift.
Igår såg jag slutet av ett program på TV som handlade om en millionärkvinna som återvände till sina barndomskvarter och gick under cover för att ta reda på olika välgörenhetsändamål som hon skulle kunna stöda. Det var oväntat rörande då hon sedan tillslut avslöjade att hon hade för avsikt att ge en massa pengar i välgörenhet åt ett anlat olika människor och projekt. Jag började helt plötsligt storgråta då det var så fint. Konstigt.'
Jag beställde Jack Johnsons cd. Jag har inte samvete att bara lyssna på nedladdat då han verkar vara en så sympatisk typ.
ich haben das got vochengeslüten haben ja!
Har haft ett så roligt veckoslut!
På fredagen var det MAOL-inlämning och det slutade ju sen med att jag satt i skolan i en och en havl timme och alldeles jättemedvetet boikottade kemmaläsningen. Jag satt med Hon som också skriver kemi och sedan kom den tredje av oss som skall på thoraxprepkurs och vi satt och åt skolans utsökta vegesås med ris och talade om hur vi så inte skulle orka läsa. Det var så svårt att slita sig från det och ta sig till bibban efteråt.
Jag hade drömt om fotiskillen den natten och jag hade lite lust att ta mig en titt på honom. Då timmarna börjat efter lunchen gav jag upp och skulle just gå och klä på mig då han kom emot mig i korridoren. Jag blev blixtsnabbt alldeles knallröd i ansiktet och vände på klacken och sprang snabbt som bara vad till Henne och skrattade hysteriskt. Suck. Lixom grow up!! ("Sano p, sano i...")
Tog tåget till stan med Hennes kompis på ettan och kompisens (?) pojkvän och det var också alldeles otroligt roligt. Han är så rolig! Vill ha hans 22-åriga bror! Kanske..?
På bibban gick det alldeles bra. Jag hittade ett par biollarelaterade rolisar:
Cyanidjon, men även cyanvätegas
inhiberar enzymet cytokromoxidas
genom att bilda ett kopparkomplex
varpå andningen upphör och livet släcks
På tal om DNA var en klurig fråga ställd. Får man allt sagt med bokstäverna CAGT? Jag tror påriktigt att jag kommer att lära mig något av detta! Så svårt att skriva cytokromoxidas. Eller är det? Nu är det lite gulligt då läroboksförfattare har humor!
Fredagkvällen hade jag egentligen tänkt tillbringa hemma, men det blev en barnvaktskeikka i Grani istället. Helt okej. Flickan tog det mycket lugnare än tidigare och vi tittade på Simpsons och åt apelsin. Efteråt drack jag ett glas vin med flickföräldrarna.
Lördag morgon ringer väckarklockan halv sex och det bär av med nyladdad mysmusik (usch, man skall nog egentligen inte ladda ner!) till Böle där en trött Hon som också skriver kemma och en ännu tröttare Hon som är rödvit väntar. Vi hittar The kock och vi kör iväg någonstans ut i skogen, typ Nurmijärvi, på YLE-läger, där nya barn utbildas till de fantastiaka FST5-programmen Station-T och Loppshop. Vi flickor är allmänt kallade för köksor.
The kock var söt men otroligt bitter (bittee). Han måste ha tänkt högt om oss tre flickor som bara skratta åt precis allt (hajoo/söndee) och pratade ett konstigt språk (en blandning av svenska, finska, engelska, tyska och graniska kryddat med de mest specifika ljudeffekter). Men jag har inte skrattat så mycket på så länge och jag måste bara säga att Hon med kemman är hysteriskt rolig. Mat blev det också lagat emellanåt men det var nog otroligt lättförtjänta pengar. På kvällen var det bastuabileet med limu och chips och lite vila från skrikande, hungriga ungar. Vi gick och lade oss då ungarna (och Loppshophuliganen, en helt otroligt jobbig/rolig/energisk blandning av Han som var Madonna och Han som är från Vihtis då de är som värst. Upphöjt i kubik.) hade sjungit klart Singstar. Vi var så trötta, men det slutade ändå med att vi låg och pratade jättelångt in på natten. Så går det väl då man inte setts på länge.
Fast får bittra kock verkade fullständigt fed up med allt som har med fniss, finlandsvenskhet och livet att göra så märkte man nog ändå att han inte hade allt för mycket emot oss. Han lärde oss diverse kockgrejer och talade till och med lite självmant med oss i bilen påväg hem (vi baa foo) efter söndagsmorgonmålet. Det var en kille vi antagligen aldrig kommer att se igen. Eller vad vet man?
Jag har (efteemid)dagen framför mig. En (eftreemid)dag av ångestfylld panikläsning. Jag är trött men lycklig på grund av mina underbara flickvänner och försöker att inte tänka alltför mycket på realtvåan. Tror att ja har lust att läsa nå fan! Svårt, då dagen är den där dagen som man msået lära sig allt det där som man då tänkte att man måste lära sig sen!
På fredagen var det MAOL-inlämning och det slutade ju sen med att jag satt i skolan i en och en havl timme och alldeles jättemedvetet boikottade kemmaläsningen. Jag satt med Hon som också skriver kemi och sedan kom den tredje av oss som skall på thoraxprepkurs och vi satt och åt skolans utsökta vegesås med ris och talade om hur vi så inte skulle orka läsa. Det var så svårt att slita sig från det och ta sig till bibban efteråt.
Jag hade drömt om fotiskillen den natten och jag hade lite lust att ta mig en titt på honom. Då timmarna börjat efter lunchen gav jag upp och skulle just gå och klä på mig då han kom emot mig i korridoren. Jag blev blixtsnabbt alldeles knallröd i ansiktet och vände på klacken och sprang snabbt som bara vad till Henne och skrattade hysteriskt. Suck. Lixom grow up!! ("Sano p, sano i...")
Tog tåget till stan med Hennes kompis på ettan och kompisens (?) pojkvän och det var också alldeles otroligt roligt. Han är så rolig! Vill ha hans 22-åriga bror! Kanske..?
På bibban gick det alldeles bra. Jag hittade ett par biollarelaterade rolisar:
Cyanidjon, men även cyanvätegas
inhiberar enzymet cytokromoxidas
genom att bilda ett kopparkomplex
varpå andningen upphör och livet släcks
På tal om DNA var en klurig fråga ställd. Får man allt sagt med bokstäverna CAGT? Jag tror påriktigt att jag kommer att lära mig något av detta! Så svårt att skriva cytokromoxidas. Eller är det? Nu är det lite gulligt då läroboksförfattare har humor!
Fredagkvällen hade jag egentligen tänkt tillbringa hemma, men det blev en barnvaktskeikka i Grani istället. Helt okej. Flickan tog det mycket lugnare än tidigare och vi tittade på Simpsons och åt apelsin. Efteråt drack jag ett glas vin med flickföräldrarna.
Lördag morgon ringer väckarklockan halv sex och det bär av med nyladdad mysmusik (usch, man skall nog egentligen inte ladda ner!) till Böle där en trött Hon som också skriver kemma och en ännu tröttare Hon som är rödvit väntar. Vi hittar The kock och vi kör iväg någonstans ut i skogen, typ Nurmijärvi, på YLE-läger, där nya barn utbildas till de fantastiaka FST5-programmen Station-T och Loppshop. Vi flickor är allmänt kallade för köksor.
The kock var söt men otroligt bitter (bittee). Han måste ha tänkt högt om oss tre flickor som bara skratta åt precis allt (hajoo/söndee) och pratade ett konstigt språk (en blandning av svenska, finska, engelska, tyska och graniska kryddat med de mest specifika ljudeffekter). Men jag har inte skrattat så mycket på så länge och jag måste bara säga att Hon med kemman är hysteriskt rolig. Mat blev det också lagat emellanåt men det var nog otroligt lättförtjänta pengar. På kvällen var det bastuabileet med limu och chips och lite vila från skrikande, hungriga ungar. Vi gick och lade oss då ungarna (och Loppshophuliganen, en helt otroligt jobbig/rolig/energisk blandning av Han som var Madonna och Han som är från Vihtis då de är som värst. Upphöjt i kubik.) hade sjungit klart Singstar. Vi var så trötta, men det slutade ändå med att vi låg och pratade jättelångt in på natten. Så går det väl då man inte setts på länge.
Fast får bittra kock verkade fullständigt fed up med allt som har med fniss, finlandsvenskhet och livet att göra så märkte man nog ändå att han inte hade allt för mycket emot oss. Han lärde oss diverse kockgrejer och talade till och med lite självmant med oss i bilen påväg hem (vi baa foo) efter söndagsmorgonmålet. Det var en kille vi antagligen aldrig kommer att se igen. Eller vad vet man?
Jag har (efteemid)dagen framför mig. En (eftreemid)dag av ångestfylld panikläsning. Jag är trött men lycklig på grund av mina underbara flickvänner och försöker att inte tänka alltför mycket på realtvåan. Tror att ja har lust att läsa nå fan! Svårt, då dagen är den där dagen som man msået lära sig allt det där som man då tänkte att man måste lära sig sen!
och så fortsätter läsandet...
Hittade till min glädje en bildtext i en kemmabok: If a mole digs a mole of holes, how many moles of holes would a mole of moles dig? Senare hittade jag en dikt:
En yngre kemist ifrån Brest
som inte var särskilt modest
sa: Om framställning sker
av en polymer
är jag den som vet polymest
Något som vår kära kemmalärare skulle kunna uppskatta. Jag skrattar lite fortfarande.
Vad gör man då ens lillebror ringer en från skolan och säger att han vill komma hem och att mamma inte svarar i sin telefon? Skall man säga åt honom att han kanske borde vänta lite och se om det blir bättre och att bara försöka sitta på sin plats och få ut något av undervisningen, eller skall man säga att han skall komma hem? Pappa skulle antagligen säga åt honom att han skall stanna där, men det är svårt att tvinga honom per telefon. Han mår ju inte dåligt påriktigt, men verkar ju lida ändå. Nå, vi åt sedan lunch tillsammans. Det är lite spännande då man märker att han växer och att man nuförtiden kan prata med honom om nästan normala saker.
Tog tillfället i akt och gick på bio då det bara var 5 ?. Sweeny Todd med Hon som gillar kossor. Varför sitter man alltid bredvid de mest hopplösa människor då man går på bio? Satt bredvid ett par som hade picknick. De hade med sig vitlöksbatong, nötter, chips, karkki och vin (!) och åt oavbrutet hela filmen igenom. Blev jätteirriterad, bitter som jag är. Filmen var förövrigt bra.
Jag är lite elak. Hon som är ljusröd har hittat en söt kille på bibban och jag sitter och tänker på hur jag skall haffa honom åt mig. Kanske inte helt på allvar, men lite. Man får inte göra sådant och helst inte tänka det heller. Har ändå lite lust att säga till den ljusröda att hon skall hålla sig till sina egna bibbor där i Vanda. Usch på mig!
En yngre kemist ifrån Brest
som inte var särskilt modest
sa: Om framställning sker
av en polymer
är jag den som vet polymest
Något som vår kära kemmalärare skulle kunna uppskatta. Jag skrattar lite fortfarande.
Vad gör man då ens lillebror ringer en från skolan och säger att han vill komma hem och att mamma inte svarar i sin telefon? Skall man säga åt honom att han kanske borde vänta lite och se om det blir bättre och att bara försöka sitta på sin plats och få ut något av undervisningen, eller skall man säga att han skall komma hem? Pappa skulle antagligen säga åt honom att han skall stanna där, men det är svårt att tvinga honom per telefon. Han mår ju inte dåligt påriktigt, men verkar ju lida ändå. Nå, vi åt sedan lunch tillsammans. Det är lite spännande då man märker att han växer och att man nuförtiden kan prata med honom om nästan normala saker.
Tog tillfället i akt och gick på bio då det bara var 5 ?. Sweeny Todd med Hon som gillar kossor. Varför sitter man alltid bredvid de mest hopplösa människor då man går på bio? Satt bredvid ett par som hade picknick. De hade med sig vitlöksbatong, nötter, chips, karkki och vin (!) och åt oavbrutet hela filmen igenom. Blev jätteirriterad, bitter som jag är. Filmen var förövrigt bra.
Jag är lite elak. Hon som är ljusröd har hittat en söt kille på bibban och jag sitter och tänker på hur jag skall haffa honom åt mig. Kanske inte helt på allvar, men lite. Man får inte göra sådant och helst inte tänka det heller. Har ändå lite lust att säga till den ljusröda att hon skall hålla sig till sina egna bibbor där i Vanda. Usch på mig!
vilken är sannolikheten för att en piruett skall lyckas?
Såhär efteråt så tänker man tillbaka gå gårdagens stress på bibban och på hur onödig den var. Inget jag räknade igår skulle ha hjälp mig idag. Å andra sidan skulle min dag nog inte ha varit mycket stressfriare om jag bara skulle ha gjort ingenting här hemma. Gav ändå upp ganska snabbt som tur är och hade ett par timmar vila hemma innan månadens (årstidens?) högkulturpläjäys: Törnrosabalett på operan!
Jag kan nog inte tänka mig något bättre sätt att slappna av och tänka på annat än gårdagens föreställning. Det var ett pastellfärgat spektakel (på ett bra sätt) och hela jag njöt av allt det ljusröda, -blåa, -gula och turkosa som åkte omkring på scen. Hur vackert kan det inte bli med 20 flickor på scen med klänningar i grönt och rosa glitter och tre meter i diameter stora starkt ljusrösa rosor på kanterna. Det går inte att beskriva. Tänk: gräddkaka, men just så mycket att det inte ännu är äckligt.
För att lite recensera: För det visuella 10++. Dansarna var också bra och koreografierna högklassiga och underhållande. Det som lite fick mig att rynka på pannan var hur föreställningen var uppbyggd. Tyngdpunkterna var underligt placerade. Alla de där för sagan typiska vändpunkterna (det att prinsessan sticker sig på rosen och somnar, det att prinsen fightar mot elaka häxan och det att prinsessan vaknar upp igen) var väldigt snabbt undanfixade och man hade satsat mer på dopet i början och balen i slutet då allt var bra igen. Det var ju en barnvänlig balett, så jag förstår om de har varit tvugna att lite skära ner för att det inte skall bli så långt, men de tog bort på helt fel ställen enligt mig. Danserna förde inte sagan vidare utan det dansades helt omotiverade danser (fast de ju nog ofta var väldigt bra)! Det som också irriterade mig lite var att solodansarna alltid tackade för publikens applåder. Det tog bort av sagostämningen! Tycker annars också att de där solostyckena är lite trista. Det är ingen symmetri i dem. Det är mycket mäktigare med stora massdanser!
Trots att dansarna antagligen befinner isg i en av världens tuffaste branscher så avundas jag dem så otroligt mycket då de dansar där uppe framför alla människor i publiken. Jag har svårt att tro att det finns yrken som belönar lika mycket i den stunden.
Jag satt hela föreställningen och njöt. Ögongodis var vad det var.
Det har hittills ännu inte varit så koncentrerat i gympasalen som det var i morse den första en och en halv timmen. Ingen steg upp och gick på wessan eller gick efter papper eller vatten. Alla satt och skrev så att pennan glödde. Jag satt alla sex timmar idag. Vet inte om det hade varit någon skillnad ifall jag lämnat upp en halv timme tidigare, men jag hade svårt att bestämma mig vilka uppgifter jag skulle lämna in. Jag vågar igen inte tippa på något. Det skulle vara så olyckligt om jag sedan hoppats på för mycket. Det verkade ändå vara ett lite oroväckande lätt prov. Hatar sannolikhetsuppgifter!!
På måndag talade jag i telefon en ganska lång stund. Det var ett alldeles bra samtal och jag var på gott humör efteråt. Jag märkte till min förvåning hur mycket jag saknar att ha någon att tala sådär med i telefon. Jag tänkte en stund på Han med systern, för han var jättebra på att tala i tfn. Borde ringa honom annars också här i nåt skede och prata lite. Eller borde... vill!
Saker som gjort dagen lite bättre:
1. I spåran såg jag ett par som hade varir i butiken. De hade sina varor i biopåse.
2. Piruetterna på dansen gick bra idag. Jag klarar fortfarande ändå inte av dem år vänster.
Jag kan nog inte tänka mig något bättre sätt att slappna av och tänka på annat än gårdagens föreställning. Det var ett pastellfärgat spektakel (på ett bra sätt) och hela jag njöt av allt det ljusröda, -blåa, -gula och turkosa som åkte omkring på scen. Hur vackert kan det inte bli med 20 flickor på scen med klänningar i grönt och rosa glitter och tre meter i diameter stora starkt ljusrösa rosor på kanterna. Det går inte att beskriva. Tänk: gräddkaka, men just så mycket att det inte ännu är äckligt.
För att lite recensera: För det visuella 10++. Dansarna var också bra och koreografierna högklassiga och underhållande. Det som lite fick mig att rynka på pannan var hur föreställningen var uppbyggd. Tyngdpunkterna var underligt placerade. Alla de där för sagan typiska vändpunkterna (det att prinsessan sticker sig på rosen och somnar, det att prinsen fightar mot elaka häxan och det att prinsessan vaknar upp igen) var väldigt snabbt undanfixade och man hade satsat mer på dopet i början och balen i slutet då allt var bra igen. Det var ju en barnvänlig balett, så jag förstår om de har varit tvugna att lite skära ner för att det inte skall bli så långt, men de tog bort på helt fel ställen enligt mig. Danserna förde inte sagan vidare utan det dansades helt omotiverade danser (fast de ju nog ofta var väldigt bra)! Det som också irriterade mig lite var att solodansarna alltid tackade för publikens applåder. Det tog bort av sagostämningen! Tycker annars också att de där solostyckena är lite trista. Det är ingen symmetri i dem. Det är mycket mäktigare med stora massdanser!
Trots att dansarna antagligen befinner isg i en av världens tuffaste branscher så avundas jag dem så otroligt mycket då de dansar där uppe framför alla människor i publiken. Jag har svårt att tro att det finns yrken som belönar lika mycket i den stunden.
Jag satt hela föreställningen och njöt. Ögongodis var vad det var.
Det har hittills ännu inte varit så koncentrerat i gympasalen som det var i morse den första en och en halv timmen. Ingen steg upp och gick på wessan eller gick efter papper eller vatten. Alla satt och skrev så att pennan glödde. Jag satt alla sex timmar idag. Vet inte om det hade varit någon skillnad ifall jag lämnat upp en halv timme tidigare, men jag hade svårt att bestämma mig vilka uppgifter jag skulle lämna in. Jag vågar igen inte tippa på något. Det skulle vara så olyckligt om jag sedan hoppats på för mycket. Det verkade ändå vara ett lite oroväckande lätt prov. Hatar sannolikhetsuppgifter!!
På måndag talade jag i telefon en ganska lång stund. Det var ett alldeles bra samtal och jag var på gott humör efteråt. Jag märkte till min förvåning hur mycket jag saknar att ha någon att tala sådär med i telefon. Jag tänkte en stund på Han med systern, för han var jättebra på att tala i tfn. Borde ringa honom annars också här i nåt skede och prata lite. Eller borde... vill!
Saker som gjort dagen lite bättre:
1. I spåran såg jag ett par som hade varir i butiken. De hade sina varor i biopåse.
2. Piruetterna på dansen gick bra idag. Jag klarar fortfarande ändå inte av dem år vänster.
min dag definieras inte av studentskrivningarna!
Jag tar en toalettpaus i skrivandet och står nedanför trapporna i gympasalen och väntar på min tur. Jag sträcker på mig och tittar ut över havet av flitiga (och mindre flitiga) lärkabiturienter. Och det slår mig: Där sitter de. Och de är alla olikt klädda och har olika frisyrer och olika uppsatser som de skriver på. Havet gör mig lycklig. Jag tänker: Jag är en av dem. Och ändå är jag alldeles egen. Så blir det min tur att gå på toaletten . Påväg tillbaka till min plats kan jag inte låta bli att le brett då jag går i gången mellan borden. Förtvivlade och flitiga tittar de förvånat på mig. Ett par ler tillbaka. Ja, jag är en av dem.
Efteråt sitter jag och väntar på bussen med Hon som tar 52:an hem. Vädret är vårigt och solen skiner och det känns liksom helt fel att åka hem och läsa matta. Hon säger något ytterst fiffigt: "Jag vet inte helt om det lönar sig att läsa något mera. Fast man kan teorin är det ju inte alls sagt att man fattar hur man skall räkna ändå." Jag tänker ta dessa ord till mig och inte läsa så mycket mer som bara förvirrar mig. Lite måste jag ännu repetera sådant som jag inte hunnit med, men kan jag det sedan så kan jag det och annars så får det väl gå dåligt då. Förövrigt så sitter jag ju faktiskt framför datorn nu och läser inte ett skvatt. Jag tror bestämt att yoga är bättre för mig än läsning en dag som denna! Alltså: Idag vilar jag!
Idag kunde jag med förtjusning märka hur jag på hemvägen (tog en omväg via stan för att njuta av vädret och lite röra på mig) gick omkring och log. Måhända var jag ännu lite hög av energidryckerna eller så var det Bo Kasper som gjorde mig så salig, men det kändes skönt att märka att jag omedvetet kan gå omkring så.
Glädjeämnen under veckan hittills: Fått mina jobbturer fixade, inget jobb på påsken!
Efteråt sitter jag och väntar på bussen med Hon som tar 52:an hem. Vädret är vårigt och solen skiner och det känns liksom helt fel att åka hem och läsa matta. Hon säger något ytterst fiffigt: "Jag vet inte helt om det lönar sig att läsa något mera. Fast man kan teorin är det ju inte alls sagt att man fattar hur man skall räkna ändå." Jag tänker ta dessa ord till mig och inte läsa så mycket mer som bara förvirrar mig. Lite måste jag ännu repetera sådant som jag inte hunnit med, men kan jag det sedan så kan jag det och annars så får det väl gå dåligt då. Förövrigt så sitter jag ju faktiskt framför datorn nu och läser inte ett skvatt. Jag tror bestämt att yoga är bättre för mig än läsning en dag som denna! Alltså: Idag vilar jag!
Idag kunde jag med förtjusning märka hur jag på hemvägen (tog en omväg via stan för att njuta av vädret och lite röra på mig) gick omkring och log. Måhända var jag ännu lite hög av energidryckerna eller så var det Bo Kasper som gjorde mig så salig, men det kändes skönt att märka att jag omedvetet kan gå omkring så.
Glädjeämnen under veckan hittills: Fått mina jobbturer fixade, inget jobb på påsken!
feber på manssöndagen
Vad min rödvita vän sa åt mig efter att hon sett filmen Juno:
Jo, den var bra, jag tror att du skulle tycka om den. Men Aina, om du går och ser den, så ids inte få några idéer!
Gissa vad jag fick.. :). En släng av säsongens babyfeber jag trodde att jag redan haft.
Då man sitter barnvakt åt en liten och hon bara skriker och skriker börjar man efter en stund, en kvart eller så, bli irriterad. Man tänker: "Satans unge, just nu gråter du bara för att du vill fittas och varför i helvete kan du inte bara tänka på nåt annat och när du blir stor så tänker jag faktiskt ställa dig till svars för det här och få dig att ångra att du grät så besatt. Om du vill så kan jag gå!" Men ögonblicket då hon stäcker armarna mot dig snyftandes och vill i din famn i stället för i systerns och sedan lägger huvet mot din axel och somnar och sedan sover på din mage, glömmer man hur sur man var och man blir värdens lyckligaste. Tänk att hon känner sig så trygg med mig, tänker man då.
Då jag tröstar folk, lite äldre än 9 månader, brukar jag börja med att fråga vad som är värst just nu. Då jag frågar mig själv samma fråga är det inte att Han har henne, utan att jag över huvudtaget fortfarande bryr mig. Jag sårar mig själv helt på egen hand. Jag låter mig själv bry mig och sura. Om jag hade nåt (läs: någon!) annat att tänka på vore det högst antagligen bättre. Fast hela hösten och vintern har varit ett praktiskt bevis på att det kanske inte funkar helt så just nu. En bebis kanske..? Njöh. Nä. Men en som jag kunde få låna lite ibland. Någon som kunde somna på min mage!
(Ett förslag inom parentes: Vi febriga 18-19 åringar som inte klarar av hela förälderbiten ännu, men som skulle vilja ha en liten bit av den, borde bilda en förening! Vi adopterar tillsammans ett barn och tar sedan kollektivt hand om honom/henne, byter ett par gånger i veckan. Vad sägs..?)
Imorgon modda! Förbereder mig med middag hemma och sedan första delen av Tanssii tähtien kanssa. Har köpt choko och energidrycker. Gissning på rubriker: något om lakuflickan, något om sexuella trakasserier i riksdagen/något om politikers privatliv (läs Matti Vanhanens skilsmässa).
Jo, den var bra, jag tror att du skulle tycka om den. Men Aina, om du går och ser den, så ids inte få några idéer!
Gissa vad jag fick.. :). En släng av säsongens babyfeber jag trodde att jag redan haft.
Då man sitter barnvakt åt en liten och hon bara skriker och skriker börjar man efter en stund, en kvart eller så, bli irriterad. Man tänker: "Satans unge, just nu gråter du bara för att du vill fittas och varför i helvete kan du inte bara tänka på nåt annat och när du blir stor så tänker jag faktiskt ställa dig till svars för det här och få dig att ångra att du grät så besatt. Om du vill så kan jag gå!" Men ögonblicket då hon stäcker armarna mot dig snyftandes och vill i din famn i stället för i systerns och sedan lägger huvet mot din axel och somnar och sedan sover på din mage, glömmer man hur sur man var och man blir värdens lyckligaste. Tänk att hon känner sig så trygg med mig, tänker man då.
Då jag tröstar folk, lite äldre än 9 månader, brukar jag börja med att fråga vad som är värst just nu. Då jag frågar mig själv samma fråga är det inte att Han har henne, utan att jag över huvudtaget fortfarande bryr mig. Jag sårar mig själv helt på egen hand. Jag låter mig själv bry mig och sura. Om jag hade nåt (läs: någon!) annat att tänka på vore det högst antagligen bättre. Fast hela hösten och vintern har varit ett praktiskt bevis på att det kanske inte funkar helt så just nu. En bebis kanske..? Njöh. Nä. Men en som jag kunde få låna lite ibland. Någon som kunde somna på min mage!
(Ett förslag inom parentes: Vi febriga 18-19 åringar som inte klarar av hela förälderbiten ännu, men som skulle vilja ha en liten bit av den, borde bilda en förening! Vi adopterar tillsammans ett barn och tar sedan kollektivt hand om honom/henne, byter ett par gånger i veckan. Vad sägs..?)
Imorgon modda! Förbereder mig med middag hemma och sedan första delen av Tanssii tähtien kanssa. Har köpt choko och energidrycker. Gissning på rubriker: något om lakuflickan, något om sexuella trakasserier i riksdagen/något om politikers privatliv (läs Matti Vanhanens skilsmässa).
shopping på kvinnolördagen
Behövde sedan inte tänka så mycket mer på festen då jag blev erbjuden ett barnvaktsjobb på ett par timmar på kvällen på Svenskis. Går antagligen efteråt och hyr någon film eller går på bio. Får se. Under ett ögonblick igår, då jag hörde om festen tema, hade jag riktigt stor lust att gå, men det blir nog bättre såhär. Eller så kan jag skylla på att jag inte tog med någon banan och därför inte kom in!
Annars firar jag en lördag så som lördagar utan jobb skall firas. Jag shoppade loss på förmiddagen som om jag hade två timmar på mig att köpa så mycket som möjligt alldeles gratis (kan man köpa något gratis?). Köpte vissa småsaker som jag faktiskt behövde, som öronproppar till skrivningarna, hårsnoddar, sportbh:ar (kan såna för 20 ? vara bra..? Jag bestämde mig för att de kan det!), bly och en alldeles standardformad svart topp för träning. Men så köpte jag ju också sådant som jag bara ville ha! Jag gick omkring i den underbara butiken Noa Noa (ja, jag reklamerar alldeles ohämmat här, för kvinnan bakom disken pratade svenska med mig och det är ingen sådan där stor kedja, så gå dit alla och njut av kläderna som är sådär härligt flickiga, men ändå väldigt sofistikerade), i säker en timme och tittade och provade. Pengar gick också åt på Indiska och i Alko där jag köpte öl, kvinnodagen till ära. Hurra för belgiskt starköl och tyskt ekologiskt!
Efter rundan känner jag av den där lindriga värken i ryggen (av den oergonomiska väskan), hungern och oron för hur man skall klara sig resten av månaden helt sådär ekonomiskt, men samtidigt den där saligheten över ens fynd. Många cent finns det inte kvar av min lön, men det var SÅ värt det! Nu borde man göra något nyttigt av dagen och räkna lite logaritmer. Mjöö... Tänk, om tre veckor är det över! Ja, fast då börjar det ju egentligen bara.
Att gratulera alla kvinnor på kvinnodagen för något som de inte själv kan rå för är kanske lite onödigt, men jag uppmanar alla kvinnor (och alla som annars bara känner sig kvinnliga) att idag vara stolta över sitt kön och känna sig nöjd över den man är. Sedan kan man ju fira genom att ta emot blommor, äta ute, shoppa, hugga ved eller ta en skumbad! I Morgon är det förövrigt den internationella mansdagen, så då kan man fira pånytt, ifall man känner sig exeptionellt manlig.
(Ujh vad jag blir glad av mina nya kläder! Varför är ingen som kan beundra dem hemma?!?)
Annars firar jag en lördag så som lördagar utan jobb skall firas. Jag shoppade loss på förmiddagen som om jag hade två timmar på mig att köpa så mycket som möjligt alldeles gratis (kan man köpa något gratis?). Köpte vissa småsaker som jag faktiskt behövde, som öronproppar till skrivningarna, hårsnoddar, sportbh:ar (kan såna för 20 ? vara bra..? Jag bestämde mig för att de kan det!), bly och en alldeles standardformad svart topp för träning. Men så köpte jag ju också sådant som jag bara ville ha! Jag gick omkring i den underbara butiken Noa Noa (ja, jag reklamerar alldeles ohämmat här, för kvinnan bakom disken pratade svenska med mig och det är ingen sådan där stor kedja, så gå dit alla och njut av kläderna som är sådär härligt flickiga, men ändå väldigt sofistikerade), i säker en timme och tittade och provade. Pengar gick också åt på Indiska och i Alko där jag köpte öl, kvinnodagen till ära. Hurra för belgiskt starköl och tyskt ekologiskt!
Efter rundan känner jag av den där lindriga värken i ryggen (av den oergonomiska väskan), hungern och oron för hur man skall klara sig resten av månaden helt sådär ekonomiskt, men samtidigt den där saligheten över ens fynd. Många cent finns det inte kvar av min lön, men det var SÅ värt det! Nu borde man göra något nyttigt av dagen och räkna lite logaritmer. Mjöö... Tänk, om tre veckor är det över! Ja, fast då börjar det ju egentligen bara.
Att gratulera alla kvinnor på kvinnodagen för något som de inte själv kan rå för är kanske lite onödigt, men jag uppmanar alla kvinnor (och alla som annars bara känner sig kvinnliga) att idag vara stolta över sitt kön och känna sig nöjd över den man är. Sedan kan man ju fira genom att ta emot blommor, äta ute, shoppa, hugga ved eller ta en skumbad! I Morgon är det förövrigt den internationella mansdagen, så då kan man fira pånytt, ifall man känner sig exeptionellt manlig.
(Ujh vad jag blir glad av mina nya kläder! Varför är ingen som kan beundra dem hemma?!?)
matlagningsdrömmar och festangst
Igår:
Barnvaktningen igår gick alldeles bra, ända tills flickan märkte att mamma faktiskt inte var där. Då panikerade hon. Hon somnade som tur är sedan ganska snabbt. Är lite orolig över reaktionen imorgon, då hon ser att jag kommer igen. Har hon glömt eller minns hon bara paniken?
Tåg från Grani till skolan och utgivning av mattapreli. Roligt att se vännerna igen efter en tid. Prelin hade gått alldeles bra och fylld av nytt mod gav jag mig av mot bibban i stan där mitt självförtroende sedan krossades totalt. Jag trodde att jag kunde vektorerna då jag räknat typexempel från sommarens kurs, och kursen hade ju gått så bra då jag hade den. Varför kan jag då inte en enda studentuppgift? Efter två timmar gav jag upp och gick på dans.
Dagens favoritstund var kaffepausen innan jag gick till bibban. Jag satt med en stor (2,50) kopp kaffe och ringde ett par samtal för att fixa bort en av mina jobbturer och klaga om lönen jag inte fått. Lönen borde nu fixa sig så småningom och turen borde också bli bytt. Chefen var inte så farlig som hon brukar vara. Då jag sedan ringt kände jag den där bekanta lättnaden man känner då man gjort något man borde ha gjort länge och allt har fixat sig. satt sedan en halv timme och tittade igenom min kalender på hösten som gått.
Man märker så tydligt vem som sitter/går med musik i öronen. Då jag tog spårvagnen till dansen på kvällen satt en liten flicka och sjöng högt (Haren satt i gropen) så att alla i vagnen hörde. Alla som satt med sin mp3:a såg sådär finskt ointresserat framför sig, medan alla andra satt med breda léenden och såg sådär roat på varandra. Trots min lycka över en musikdosa, måste jag säga att man borde komma överens om några grundregler för användningen:
1. Lyssna aldrig på musik då du går med en kompis/bekant. Ha inte ens hörlurarna i öronen.
2. Ta alltid ut hörlurana ur båda öronen då du t.ex. köper choko i kiosken. Alternativt stäng tillfälligt av musiken.
3. Ha aldrig musiken så högt att du inte hör när någon säger något åt dig, typ ursäkta, vet du var närmaste bankautomat finns.
Min syster bryter mot alla dessa regler. Ajabaja!
Blev bjuden på en fest på lördagen. Jag har två alternativ: åka dit och se det eller stanna hemma och tänka på det. Det tredje alternativet skulle ju förstås vara att bara strunta i allt och åka dit ändå och inte helt enkelt bry sig, men just nu känns det som en icke-existerande möjlighet. I det långa loppet skulle det säkert vara bra med lite chockterapi. Vet bara om jag skulle orka utsätta mig för det just nu. Ifall jag stannar hemma kan jag ju ändå försöka tänka på annat och kan undvika alkoholgråt. Måste ännu fundera på saken.
Hurra! Jag och Hon som har 10 i matta/kemma/biolla har biljett till Jonas Gardells show! Hon räddade min vår genom att konstatera att ifall jag skulle ha åkt till Italien med skolan så skulle jag inte kunna gå!
Idag:
Stod idag lite före nio på morgonen och stekte höna med kaffekoppen i handen. Kändes absurt att känna doften av mat då man just stigit upp. Jag gjorde detta för att jag idag (min matdag) inte kommer att komma hem igen förrän på kvällen pga direktionsmöten och keikkor. Därför lagade jag en matbas åt min familj som de sedan kan värma och koka ris till. Jag kan förövrigt berätta att en kopp kaffe vid morgonmatlagning är nästan lika underbart som ett glas vin vid veckoslutsmatlagning.
I skolans datasal hör man: Vet ni va man borde satsa konventets pengar på? Ett rökrum! Det är så satans kallt där ute! Int vill ju skolan att man ska bli sjuk o vara borta från timmarna (vilket förövrigt är totalt falskt, eftersom köld inte har någon som helst inverkan på om man blir sjuk eller inte!). Någon annan konstaterade sedan att int vill ju skolan att eleverna skall få cancer heller. Vadå? Hur många av eleverna ha vari borta från skolan på grund av cancer, kommer det som svar. Saknar skolmiljön! Här sitts det och klagas över kursvalen.
Hittade ett recept på en lime-marängpaj som jag just nu har väldigt stor lust att baka. Ett möjligt lördagsprogram!
Barnvaktningen igår gick alldeles bra, ända tills flickan märkte att mamma faktiskt inte var där. Då panikerade hon. Hon somnade som tur är sedan ganska snabbt. Är lite orolig över reaktionen imorgon, då hon ser att jag kommer igen. Har hon glömt eller minns hon bara paniken?
Tåg från Grani till skolan och utgivning av mattapreli. Roligt att se vännerna igen efter en tid. Prelin hade gått alldeles bra och fylld av nytt mod gav jag mig av mot bibban i stan där mitt självförtroende sedan krossades totalt. Jag trodde att jag kunde vektorerna då jag räknat typexempel från sommarens kurs, och kursen hade ju gått så bra då jag hade den. Varför kan jag då inte en enda studentuppgift? Efter två timmar gav jag upp och gick på dans.
Dagens favoritstund var kaffepausen innan jag gick till bibban. Jag satt med en stor (2,50) kopp kaffe och ringde ett par samtal för att fixa bort en av mina jobbturer och klaga om lönen jag inte fått. Lönen borde nu fixa sig så småningom och turen borde också bli bytt. Chefen var inte så farlig som hon brukar vara. Då jag sedan ringt kände jag den där bekanta lättnaden man känner då man gjort något man borde ha gjort länge och allt har fixat sig. satt sedan en halv timme och tittade igenom min kalender på hösten som gått.
Man märker så tydligt vem som sitter/går med musik i öronen. Då jag tog spårvagnen till dansen på kvällen satt en liten flicka och sjöng högt (Haren satt i gropen) så att alla i vagnen hörde. Alla som satt med sin mp3:a såg sådär finskt ointresserat framför sig, medan alla andra satt med breda léenden och såg sådär roat på varandra. Trots min lycka över en musikdosa, måste jag säga att man borde komma överens om några grundregler för användningen:
1. Lyssna aldrig på musik då du går med en kompis/bekant. Ha inte ens hörlurarna i öronen.
2. Ta alltid ut hörlurana ur båda öronen då du t.ex. köper choko i kiosken. Alternativt stäng tillfälligt av musiken.
3. Ha aldrig musiken så högt att du inte hör när någon säger något åt dig, typ ursäkta, vet du var närmaste bankautomat finns.
Min syster bryter mot alla dessa regler. Ajabaja!
Blev bjuden på en fest på lördagen. Jag har två alternativ: åka dit och se det eller stanna hemma och tänka på det. Det tredje alternativet skulle ju förstås vara att bara strunta i allt och åka dit ändå och inte helt enkelt bry sig, men just nu känns det som en icke-existerande möjlighet. I det långa loppet skulle det säkert vara bra med lite chockterapi. Vet bara om jag skulle orka utsätta mig för det just nu. Ifall jag stannar hemma kan jag ju ändå försöka tänka på annat och kan undvika alkoholgråt. Måste ännu fundera på saken.
Hurra! Jag och Hon som har 10 i matta/kemma/biolla har biljett till Jonas Gardells show! Hon räddade min vår genom att konstatera att ifall jag skulle ha åkt till Italien med skolan så skulle jag inte kunna gå!
Idag:
Stod idag lite före nio på morgonen och stekte höna med kaffekoppen i handen. Kändes absurt att känna doften av mat då man just stigit upp. Jag gjorde detta för att jag idag (min matdag) inte kommer att komma hem igen förrän på kvällen pga direktionsmöten och keikkor. Därför lagade jag en matbas åt min familj som de sedan kan värma och koka ris till. Jag kan förövrigt berätta att en kopp kaffe vid morgonmatlagning är nästan lika underbart som ett glas vin vid veckoslutsmatlagning.
I skolans datasal hör man: Vet ni va man borde satsa konventets pengar på? Ett rökrum! Det är så satans kallt där ute! Int vill ju skolan att man ska bli sjuk o vara borta från timmarna (vilket förövrigt är totalt falskt, eftersom köld inte har någon som helst inverkan på om man blir sjuk eller inte!). Någon annan konstaterade sedan att int vill ju skolan att eleverna skall få cancer heller. Vadå? Hur många av eleverna ha vari borta från skolan på grund av cancer, kommer det som svar. Saknar skolmiljön! Här sitts det och klagas över kursvalen.
Hittade ett recept på en lime-marängpaj som jag just nu har väldigt stor lust att baka. Ett möjligt lördagsprogram!
bebis och ny lägenhet
Har haft en ganska bra dag idag. Fick läst ett par timmar på morgonen, först lite biologi (men ja hittar int hur rhesusfaktorn nedärvs nånstans!) och sedan någon timme vektorlära. Jag hittade mitt gamla prov och blev så glad då det visade sig att jag har varit bra på det någon gång i tiden. Fulla poäng i ett mattaprov är inte helt dåligt!
Efter ett tog jag U-tåget till Grankulla. Jag blev avhämtad från station (lyx) och blev skjutsad till hemmet där jag skall tillbringa ett par förmiddagar nu den här veckan, tillsammans med en 8-månader gammal flicka. Flickan verkade alldeles nöjd och inte väldigt mammis, hon är kanske inte så gammal ännu att förstå att vara det. Det skall nog gå bra i morgon. Hon sover dessutom dagssömn en stor del av de timmar jag kommer att vara där, så då jag inte ligger på golvet med en bebis och två hundar, får jag räkna. Så har ja ju någon att prata med också.
Det bästa med småbarn i den åldern är att de inte bryr sig så mycket. De kan inte klaga på att jag är tråkig eller skrika åt mig för att jag gör makaronerna på fel sätt. De gråter om de mår dåligt av någon orsak men det behöver man inte bry sig om så mycket.
Från Grani bar det av tillbaka till stan och hem till Han som har skägg och hans rumskompis med Hon som också har en pappa i samma kompisgäng, för att äntligen se pojkarnas nya gemensamma lägenhet. Länge sedan vi alla setts tillsammans och det var hur trevligt som helst. Det är så underbart att se två killar som kan komma så bra överens och förstå varandra så fullständigt. Det är nog så som äktenskap borde se ut. Närmare: Det är så jag vill att mitt äktenskap skall se ut.
Hoppas att Everwood har kommit på band, för ja orkar nog inte läsa någon matta me idag.
Efter ett tog jag U-tåget till Grankulla. Jag blev avhämtad från station (lyx) och blev skjutsad till hemmet där jag skall tillbringa ett par förmiddagar nu den här veckan, tillsammans med en 8-månader gammal flicka. Flickan verkade alldeles nöjd och inte väldigt mammis, hon är kanske inte så gammal ännu att förstå att vara det. Det skall nog gå bra i morgon. Hon sover dessutom dagssömn en stor del av de timmar jag kommer att vara där, så då jag inte ligger på golvet med en bebis och två hundar, får jag räkna. Så har ja ju någon att prata med också.
Det bästa med småbarn i den åldern är att de inte bryr sig så mycket. De kan inte klaga på att jag är tråkig eller skrika åt mig för att jag gör makaronerna på fel sätt. De gråter om de mår dåligt av någon orsak men det behöver man inte bry sig om så mycket.
Från Grani bar det av tillbaka till stan och hem till Han som har skägg och hans rumskompis med Hon som också har en pappa i samma kompisgäng, för att äntligen se pojkarnas nya gemensamma lägenhet. Länge sedan vi alla setts tillsammans och det var hur trevligt som helst. Det är så underbart att se två killar som kan komma så bra överens och förstå varandra så fullständigt. Det är nog så som äktenskap borde se ut. Närmare: Det är så jag vill att mitt äktenskap skall se ut.
Hoppas att Everwood har kommit på band, för ja orkar nog inte läsa någon matta me idag.
ddd
Det är farligt med jobbfria söndagar. Hur skönt det än var att sova sent och börja dagen långasmt med The Ashley Simpson Show och morgonrock så känns det inte helt okej att har för mycket tid för tankar. Jag mår ganska dåligt idag, helt fysiskt alltså. Jag förstår inte varför jag är så ofta sjuk nuförtiden (just såhär till skrivningarna) då jag ändå tycker att jag äter hälsosamt, grönsaker o frukt och så. Jag motionerar regelbundet och sover ganska mycket. Varför vill min kropp att jag skall vila? Min spontana reaktion är att lägga mig i soffan med pyamas och duntäcke med min onda hals och mitt illamående och ligga där framför Friends eller Seinfeld ända till det blir natidags och inte äta och eller prata med någon. I stället ligger jag och läser biologi (preli imorgon).
Nu vet jag varför det inte syns utåt då kvinnor har ägglossning, olikt många andra arters honor på vilka det syns. Jo, för att männen inte skall kunna veta när de kan kan göra oss gravida och sprida vidare sina gener. De måste alltså hålla sig till oss och försöka med jämna mellanrum för att inte riskera att någon annan man använder oss som bebismaskin. Romantiskt.
Min syster fick ett nytt klädskåp och vi lekte lite familj och hjälptes åt att rouda skåp från rum till rum. Alla fem samarbetar! "Lyckliga familjeeeeen... Dom e lyckliga". Lite gulligt var det nog ändå.
Ganska orolig för vad som händer imorgon i skolan. Fast värre sedan på riktiga skrivningarna, för då kan jag inte tappa fokusen och jag kan inte påverkas för starkt av något för att kunna prestera så mycket som möjligt.
ddd står för dålig-dum-dyster-dag. Så farligt är det inte idag, men på gränsen till det. Det finns en skillnad på ddd-dag och fff-dag. fff står för ful-fet-finnig-dag (eventuellt ful-fet-fjantig). På fff-dagar påverkas ens humör av ens för tillfället låga självförtroende, påverkat av ens syn på sig själv helt fysiskt. Det är svårt att vara glad då man känner sig ful (för jag har fakiskt rätt att känna mig ful och fet ibland jag också, utan att behöva tänka på att jag kanske är smalare/mindre finnig än andra!!). På ddd-dagar bryr man sig inte om sitt utseende. Då är man sur på grund av något annat.
Nu vet jag varför det inte syns utåt då kvinnor har ägglossning, olikt många andra arters honor på vilka det syns. Jo, för att männen inte skall kunna veta när de kan kan göra oss gravida och sprida vidare sina gener. De måste alltså hålla sig till oss och försöka med jämna mellanrum för att inte riskera att någon annan man använder oss som bebismaskin. Romantiskt.
Min syster fick ett nytt klädskåp och vi lekte lite familj och hjälptes åt att rouda skåp från rum till rum. Alla fem samarbetar! "Lyckliga familjeeeeen... Dom e lyckliga". Lite gulligt var det nog ändå.
Ganska orolig för vad som händer imorgon i skolan. Fast värre sedan på riktiga skrivningarna, för då kan jag inte tappa fokusen och jag kan inte påverkas för starkt av något för att kunna prestera så mycket som möjligt.
ddd står för dålig-dum-dyster-dag. Så farligt är det inte idag, men på gränsen till det. Det finns en skillnad på ddd-dag och fff-dag. fff står för ful-fet-finnig-dag (eventuellt ful-fet-fjantig). På fff-dagar påverkas ens humör av ens för tillfället låga självförtroende, påverkat av ens syn på sig själv helt fysiskt. Det är svårt att vara glad då man känner sig ful (för jag har fakiskt rätt att känna mig ful och fet ibland jag också, utan att behöva tänka på att jag kanske är smalare/mindre finnig än andra!!). På ddd-dagar bryr man sig inte om sitt utseende. Då är man sur på grund av något annat.
månad: jens
Har nog inte tänkt igenom helt ordentligt det jag skriver här. Jag tänker inte på (att det finns en möjlighet) att såna som inte känner mig läser bloggen. Jag var tvungen att skriva om förrgårdagens inlägg då jag märkte (eller det var egentligen mamma som påpekade) att det jag skrivit om "det coola" (ni som hann läsa inlägget vet) att det kunde tolkas väldigt fel, ifall man inte känner personen i fråga. Och så har jag ju faktiskt tystnadsplikt gällande det som säga på mötena, så jag måste ta bort lite där också. Uh, man måste vara försiktig.
Om gårdagens fest: Kort och gott; en bra fest! Jag blev lite överraskad då det kom till gästerna. Eller egentligen var det väl inte så många ovändade där, men jag hade på nåt sätt inte ändå tänkt mig att där skulle vara människor från alla årskurser. Men vadå.. Kul!
Så speciellt var det kanske inte. Jag hade jobb idag igen, så det blev inte jättemycket. Jag sprang nu omkring och dansade och pratade, och dansade lite till. Där elva-tiden tog tröttheten över och förtvivlan om nyheten (De är ihop nu) gjorde att jag låste int mig på wessan en stund, men lugnade sedan ner mig. Jag fick annat att tänka på då en av de lite yngre flickorna inte mådde bra och det skulle skickas textmeddelanden åt pappor osv. Vi satte oss ett par flickor med henne i nedre wessan och lugnade ner oss. Hennes bästa vän hade just gjort slut med sin pojkvän (sedan ett halvt år tillbaka) så vi pratade lite om det också. Det måste ha kännats konstigt. Det var annars också ganska mycket sådant drama bland ettans flickor.
Det låter hemskt, men de där timmarna på wessan med de stackars flickorna var nog det som gjorde festen lyckad sist och slutligten. Då man har andra problem att tala om så glömmer man sina egna och man kan försöka göra någon annan lite lugnare i stället för att känna efter hur man själv mår. Det har nog gjort den här dagen också lite drägligare.
Blev där över natten, då det kändes viktigare att få iväg de andra i taxi först och min sista buss gick. Vi sov tre flickor i en dubbelsäng, inte särdeles bekvämt. I morse var den första tanken: NEJ, inte jobb, men efter lite smörgås och kaffe gick det lite lättare. Hem via och sedan iväg!
På jobbet fanns ett papper i omklädningsrummet: Haluatko kilpailla Vuoden Astianpesijänpalkinnosta? Klart man vill!
Man blir stressad av att läsa på bibban. Man ser alla flitiga ungdomar där och tänker: De där läser mycket flitigare än jag som bara sitter här och tittar på de andra. Där finns en flicka som sitter och läser Galenos, Medis inträdesbok, och jag sitter och tänker: Jaha, jag har inte ens öppnat boken! Det känns lite som en tävling sedan mot eftermiddagen. Ca klockan tre brukar ganska många gå, och sedan är det lite så att man sitter och tänker "Jag är minsann flitig jag, jag tänker sitta här till fem, och jag får mycket mer ut av dagen än ni andra!" Nä, jag går hem.
Vi fick våra preliminära moddaresultat! Femfemfem i alla tre!!! Huj så bra. Man kan skymta ett L bakom en superuppsats! Då jag skulle ringa efter mina resultat från bibban hände det nåt pinsamt. Jag kollade upp numret på våra hemsidor och ringde sedan. Inget svar. Ringer om en minut igen och genast efter det två gånger till. Nähä, ingen är visst i kansliet. Efter två minuter ringer min telefon: Hej Aina, rektor här, hade du ring till mig? Jag sitter i ett möte och kan inte svara, var det något viktigt? OJ! Nä, sorisorisori jag trodde jag ringde till kansliet! Nä, då skall det vara en etta till sist. Jaha, okej, förlåt, hejdå. Tomat!
Om gårdagens fest: Kort och gott; en bra fest! Jag blev lite överraskad då det kom till gästerna. Eller egentligen var det väl inte så många ovändade där, men jag hade på nåt sätt inte ändå tänkt mig att där skulle vara människor från alla årskurser. Men vadå.. Kul!
Så speciellt var det kanske inte. Jag hade jobb idag igen, så det blev inte jättemycket. Jag sprang nu omkring och dansade och pratade, och dansade lite till. Där elva-tiden tog tröttheten över och förtvivlan om nyheten (De är ihop nu) gjorde att jag låste int mig på wessan en stund, men lugnade sedan ner mig. Jag fick annat att tänka på då en av de lite yngre flickorna inte mådde bra och det skulle skickas textmeddelanden åt pappor osv. Vi satte oss ett par flickor med henne i nedre wessan och lugnade ner oss. Hennes bästa vän hade just gjort slut med sin pojkvän (sedan ett halvt år tillbaka) så vi pratade lite om det också. Det måste ha kännats konstigt. Det var annars också ganska mycket sådant drama bland ettans flickor.
Det låter hemskt, men de där timmarna på wessan med de stackars flickorna var nog det som gjorde festen lyckad sist och slutligten. Då man har andra problem att tala om så glömmer man sina egna och man kan försöka göra någon annan lite lugnare i stället för att känna efter hur man själv mår. Det har nog gjort den här dagen också lite drägligare.
Blev där över natten, då det kändes viktigare att få iväg de andra i taxi först och min sista buss gick. Vi sov tre flickor i en dubbelsäng, inte särdeles bekvämt. I morse var den första tanken: NEJ, inte jobb, men efter lite smörgås och kaffe gick det lite lättare. Hem via och sedan iväg!
På jobbet fanns ett papper i omklädningsrummet: Haluatko kilpailla Vuoden Astianpesijänpalkinnosta? Klart man vill!
Man blir stressad av att läsa på bibban. Man ser alla flitiga ungdomar där och tänker: De där läser mycket flitigare än jag som bara sitter här och tittar på de andra. Där finns en flicka som sitter och läser Galenos, Medis inträdesbok, och jag sitter och tänker: Jaha, jag har inte ens öppnat boken! Det känns lite som en tävling sedan mot eftermiddagen. Ca klockan tre brukar ganska många gå, och sedan är det lite så att man sitter och tänker "Jag är minsann flitig jag, jag tänker sitta här till fem, och jag får mycket mer ut av dagen än ni andra!" Nä, jag går hem.
Vi fick våra preliminära moddaresultat! Femfemfem i alla tre!!! Huj så bra. Man kan skymta ett L bakom en superuppsats! Då jag skulle ringa efter mina resultat från bibban hände det nåt pinsamt. Jag kollade upp numret på våra hemsidor och ringde sedan. Inget svar. Ringer om en minut igen och genast efter det två gånger till. Nähä, ingen är visst i kansliet. Efter två minuter ringer min telefon: Hej Aina, rektor här, hade du ring till mig? Jag sitter i ett möte och kan inte svara, var det något viktigt? OJ! Nä, sorisorisori jag trodde jag ringde till kansliet! Nä, då skall det vara en etta till sist. Jaha, okej, förlåt, hejdå. Tomat!
