...snabbt återger slutet av arbetsveckan.
Kort bara om min jobb-torsdag och lyx-fredag, för jag vill egentligen bara förflytta mig till soffan, mamma och efterrätten.
Fick spontant vikariejobb till igår, så jag jobbade nästan åtta timmar med en annan vikarie på ett random eftis. Oroligt med så många barn som man inte kände, men en dag överlevde jag.
Kvällens pranayama var alldeles otroligt spännande. Lustigt att ligga i 45 minuter på golvet, vara totalt avslappnad och ändå koncentrera sig så hårt, bara på att andas. Och vad svårt det kan vara. Att en utandning kan vara så ångestfull.
Idag: Gym, kaffe, lunch och sedan födispresenten Helsinki DaySpa. Det var en otrolig upplevelse, med badrockar, grönt te, elektricitet i ansiktet och nästan en timmes avslappning efteråt. Som reklamen säger, en oas av lugn och lyx mitt i Helsingfors centrum. Olustigt dyrt, men värt upplevelsen.
Har suttit med mamma och systern och ätit middag. Viktiga samtal om kärlek och graviditeter.
Hittade luomu malet kött i K-butiken. Blev glad ända tills jag hittade priset. 13,90 €. Jag är jättepro-luomu, men inte ens jag betalar 14 euro för kött som man kan få för två-tre. Mera stöd åt luomubönderna!
Fick spontant vikariejobb till igår, så jag jobbade nästan åtta timmar med en annan vikarie på ett random eftis. Oroligt med så många barn som man inte kände, men en dag överlevde jag.
Kvällens pranayama var alldeles otroligt spännande. Lustigt att ligga i 45 minuter på golvet, vara totalt avslappnad och ändå koncentrera sig så hårt, bara på att andas. Och vad svårt det kan vara. Att en utandning kan vara så ångestfull.
Idag: Gym, kaffe, lunch och sedan födispresenten Helsinki DaySpa. Det var en otrolig upplevelse, med badrockar, grönt te, elektricitet i ansiktet och nästan en timmes avslappning efteråt. Som reklamen säger, en oas av lugn och lyx mitt i Helsingfors centrum. Olustigt dyrt, men värt upplevelsen.
Har suttit med mamma och systern och ätit middag. Viktiga samtal om kärlek och graviditeter.
Hittade luomu malet kött i K-butiken. Blev glad ända tills jag hittade priset. 13,90 €. Jag är jättepro-luomu, men inte ens jag betalar 14 euro för kött som man kan få för två-tre. Mera stöd åt luomubönderna!
...har talat i telefon
Idag har jg räknar ut, att ifall man talar i mobiltelefon i 12 timmar (uppgiften gick ut på att man kommit in i medi och då ville berätta för alla att man gjort det), så stiger temperaturen i hjärnan med 20°. Man behöver inte vara läkare för att förstå att hjärnan nog inte mår så bra av det, då man mår skit bara av att ens kroppstemperatur ökar med tre grader. Tänker på igår då jag talade i telefon sammanlagt i över en timme, nästan i streck. Öronen blev heta och jag alldeles röd om kinderna.
Uppenbarligen är det så att alla möjliga människor nu vet en massa saker, som egentligen ännu är väldigt inofficiella. Och det var inte riktigt meningen. Kanske det inte gör så mycket, men nu känns det som om man måste ta tag i saken och börja förklara och berätta och då blir allt plötsligt så himla konkret, och jag är lite rädd för deiverse reaktioner, både hos andra och hos mej själv. Skulle ha varit bättre om man fick bestämma själv om vem och när och hur.
Imorgon är det igen torsdag, och då är det jättelite kvar till fredag. Inget speciellt varken igår, idag eller imorgon. Tror att jag kanske skippar yogan så att min kropp får en chans att återhämta sig, fast kanske jag går på pranayaman imorgon och provar på det. Fredagsträningen tänker jag dock inte hålla mig ifrån. Inte efter gårdagens myspys med Ben och Jerry.
Uppenbarligen är det så att alla möjliga människor nu vet en massa saker, som egentligen ännu är väldigt inofficiella. Och det var inte riktigt meningen. Kanske det inte gör så mycket, men nu känns det som om man måste ta tag i saken och börja förklara och berätta och då blir allt plötsligt så himla konkret, och jag är lite rädd för deiverse reaktioner, både hos andra och hos mej själv. Skulle ha varit bättre om man fick bestämma själv om vem och när och hur.
Imorgon är det igen torsdag, och då är det jättelite kvar till fredag. Inget speciellt varken igår, idag eller imorgon. Tror att jag kanske skippar yogan så att min kropp får en chans att återhämta sig, fast kanske jag går på pranayaman imorgon och provar på det. Fredagsträningen tänker jag dock inte hålla mig ifrån. Inte efter gårdagens myspys med Ben och Jerry.
...har sovit för lite och nu straffas för det
Jag är världens tröttaste. Drack kaffe igår på kvällen och hade sedan svårt att sova, om det sedan berodde på kaffet, en tupplur på eftermiddagen eller annars bara på en upfuckad dygnsrytm vet jag ej. Resultatet av ett veckoslut med lite för lite sovet överlag är i alla fall en jättetrött Aina som faktiskt inte kunde bry sig mindre om Galenosräkningar. Överväger starkt att bara skita i allt idag och chilla i TV-rummet med Ally och makaroner. Jag har ändå Aftis idag så någon nytta blir det av måndagen.
Nylle på fredag var jättelyckat. Jag hade en av de bättre sitsarna med underbart bordssällskap. Efterfesten var också lyckad, jag stannade längre än planerat och hade det roligare än jag vågat hoppas på. Blev omkringslängd på dansgolvet och kramad hårt, vilket verkligen inte var särskilt bra för min sidoskada. Rekommenderades vila av en medistudenarnde, och nog är det väl så att yoga, springade och dansande inte gjorde gott.
På lördag kom jag iväg mot Grani, en vän och syskonbarn fram mot eftermiddagen och det blev trummande och kastande av boll och bullkalas och det var världens roligaste, dels att träffa barnen och att se henne med dem.
Vidare (skjuts, jes!) till nästa barn och hela resten av kvällen med tre flickor (1 + 2). Allt gick helt okej, kvällen präglades av Rotatuille, otsbågar och en lite sträng och trött jag. Yngsta flickan somnade sent, tittade på Pianisten och mitt i den var jag tvungen att ringa henne för att inte deprimera ihjäl mig. Hon hade också haft svårt att få barnen i säng, men hade Daim till tröst.
Textare som påverkade för mycket och ett icke-fiilis samtal. Jag somnade lite förbannad och trött på soffan, men väcktes hela tiden av en dum hund och andra ljud.
Veckoslutets nöjdaste då jag fick köra hem med en av deras bilar och allt gick jättebra. Segern var total då jag lyckades fickparkera 15 m från vår dörr. Några timmars sömn, och sedan tillbakakörning, lika bra igen och med en 11-åring i bilen.
Gick in på kaffe och medan flickornas pappa skötte om skrik och bråk och påklädning satt mamman och jag vid morgonmålsbordet och pratade ditt och datt, väldigt viktigt, liten och stor problematik. Det har sin charm att sitta och prata med en vuxen. Särskilt då de behandlar en som likvärdig och dessutom är trevliga.
Ett par timmar på Drumsö, hem på tupplur, middag och sedan ut för en stund igen. Det viktigaste var att det var kiva, för det känns som om man kan lämnade nu igen för en tid.
Jag tror faktiskt att jag skall skita i läsningen idag.
Nylle på fredag var jättelyckat. Jag hade en av de bättre sitsarna med underbart bordssällskap. Efterfesten var också lyckad, jag stannade längre än planerat och hade det roligare än jag vågat hoppas på. Blev omkringslängd på dansgolvet och kramad hårt, vilket verkligen inte var särskilt bra för min sidoskada. Rekommenderades vila av en medistudenarnde, och nog är det väl så att yoga, springade och dansande inte gjorde gott.
På lördag kom jag iväg mot Grani, en vän och syskonbarn fram mot eftermiddagen och det blev trummande och kastande av boll och bullkalas och det var världens roligaste, dels att träffa barnen och att se henne med dem.
Vidare (skjuts, jes!) till nästa barn och hela resten av kvällen med tre flickor (1 + 2). Allt gick helt okej, kvällen präglades av Rotatuille, otsbågar och en lite sträng och trött jag. Yngsta flickan somnade sent, tittade på Pianisten och mitt i den var jag tvungen att ringa henne för att inte deprimera ihjäl mig. Hon hade också haft svårt att få barnen i säng, men hade Daim till tröst.
Textare som påverkade för mycket och ett icke-fiilis samtal. Jag somnade lite förbannad och trött på soffan, men väcktes hela tiden av en dum hund och andra ljud.
Veckoslutets nöjdaste då jag fick köra hem med en av deras bilar och allt gick jättebra. Segern var total då jag lyckades fickparkera 15 m från vår dörr. Några timmars sömn, och sedan tillbakakörning, lika bra igen och med en 11-åring i bilen.
Gick in på kaffe och medan flickornas pappa skötte om skrik och bråk och påklädning satt mamman och jag vid morgonmålsbordet och pratade ditt och datt, väldigt viktigt, liten och stor problematik. Det har sin charm att sitta och prata med en vuxen. Särskilt då de behandlar en som likvärdig och dessutom är trevliga.
Ett par timmar på Drumsö, hem på tupplur, middag och sedan ut för en stund igen. Det viktigaste var att det var kiva, för det känns som om man kan lämnade nu igen för en tid.
Jag tror faktiskt att jag skall skita i läsningen idag.
...har en bra vardags-dag
Har varit på absolut strålande humör hela dagen idag. Allt från hur jag kände att endorfinerna bara spred sig i hela kroppen då jag sprang, att jag faktiskt orkade springa mer än jag vågat hoppas på, till den perfekta stunden av dagens första take-away-kaffe och meganyttig ocg god lunch, till att bara sitta och läsa och vara så glad att inte ens något så obegripligt som β-strålning kan få en att sluta le i lässalen. På väg hem från bibban var vädret sådär fantastiskt konstigt och Domkyrkan var så vacker med den ljusblå bakgrunden och det skära ljuset som lyste upp det vita. Att en så vanlig och obetydlig dag kan vara så lyckad är underbart.
På bibban avbröts läsningen av att någon i högtalarna efterlyste en nio-årig pojke som skulle komma till barnavdelningen. SÅ länge sedan man hört någon bli "kuulluttad". Jag tycker att man nästan alltid förut i Stocka hörde något, men inte någonsin mera. Det här beror naturligtvis på att alla nuförtiden har mobiltelefoner.
Min sido-skada hindrade mig ganska ordentligt igår på yogan. Och det känns lite värre nu efteråt. Men tänker inte tala om det nu, för jag blir bara frustrerad.
Ikväll: Nylle.
På bibban avbröts läsningen av att någon i högtalarna efterlyste en nio-årig pojke som skulle komma till barnavdelningen. SÅ länge sedan man hört någon bli "kuulluttad". Jag tycker att man nästan alltid förut i Stocka hörde något, men inte någonsin mera. Det här beror naturligtvis på att alla nuförtiden har mobiltelefoner.
Min sido-skada hindrade mig ganska ordentligt igår på yogan. Och det känns lite värre nu efteråt. Men tänker inte tala om det nu, för jag blir bara frustrerad.
Ikväll: Nylle.
...inträdesförhörsangstar #1
Jag har nu i några dagar funderat över dagen då mitt inträdesförhör är, samt dagen då resultaten kommer ut. Och jag är livrädd. Svårt att veta hur det kommer att kännas den 28:de maj, men jag kan tänka mig att jag kommer att vara det nervösaste jag har varit i hela mitt liv. För på fem timmar skall jag bevisa att jag har läst hela året och att jag är värd en studieplats.
Och sedan i juli, då det finns listor på internet och jag väntar på ett brev, som antingen är tjockt eller tunt. Om jag kommer in, kommer jag ju att vara världens lyckligaste, springa omkring och härja, men om jag inte gör det, så behöver jag en famn att sitta i och en axel att gråta på och någon som håller i mig så att jag inte går och dränker mig. Det kommer att kännas förjävligt och onödigt alltihop. Sätter man ett helt år på något, så vill man ju se resultat. Det positiva är ju ändå att jag ändå inser att jag kanske har chanser, och ett tjockt brev är inte en omöjlighet mera. Men oj vad det var mycket skönare förra året då pressen var obefintlig.
Ändå är det skönt att veta att det här är något jag vill kämpa för. Då en 11-åring frågade mig vad jag skulle bli om jag inte skulle bli läkare, så visste jag inte vad jag skulle svara. För det är läkare jag vill bli, punkt slut.
Ack så många dagar jag ännu kan angsta.
Ändå är jag på ganska gott humör den här morgonen. Blev extra hög av morgonkaffet, får gå på yoga idag då jag inte har aftis, läser för tillfället teori som jag förstår och så får han sin andra salmiaksruta idag och åker iväg som skrämmande aspirant för att läxa upp rekryter.
Det är en bättre vecka på gång, och imorgon är det redan fredag. Har gått omkringd den här veckan med inställningen och känslan av att dagarna är lite mer speciella och jag har då och då kommit på mig själv med att sitta och le.
Och sedan i juli, då det finns listor på internet och jag väntar på ett brev, som antingen är tjockt eller tunt. Om jag kommer in, kommer jag ju att vara världens lyckligaste, springa omkring och härja, men om jag inte gör det, så behöver jag en famn att sitta i och en axel att gråta på och någon som håller i mig så att jag inte går och dränker mig. Det kommer att kännas förjävligt och onödigt alltihop. Sätter man ett helt år på något, så vill man ju se resultat. Det positiva är ju ändå att jag ändå inser att jag kanske har chanser, och ett tjockt brev är inte en omöjlighet mera. Men oj vad det var mycket skönare förra året då pressen var obefintlig.
Ändå är det skönt att veta att det här är något jag vill kämpa för. Då en 11-åring frågade mig vad jag skulle bli om jag inte skulle bli läkare, så visste jag inte vad jag skulle svara. För det är läkare jag vill bli, punkt slut.
Ack så många dagar jag ännu kan angsta.
Ändå är jag på ganska gott humör den här morgonen. Blev extra hög av morgonkaffet, får gå på yoga idag då jag inte har aftis, läser för tillfället teori som jag förstår och så får han sin andra salmiaksruta idag och åker iväg som skrämmande aspirant för att läxa upp rekryter.
Det är en bättre vecka på gång, och imorgon är det redan fredag. Har gått omkringd den här veckan med inställningen och känslan av att dagarna är lite mer speciella och jag har då och då kommit på mig själv med att sitta och le.
...planerar sin tid enligt barn och vänner
Igår var jag hos mina farföräldrar för att dricka lite te, äta bulle och ta emot min födelsedagspresent. Jag satt i över tre timmar och pratade ditt och datt, vad ja gör, hur det är och framtidsplaner. Alltid så roligt att höra dem berätta om hur det var när de var yngre och om pappa och hans systrar.
Fick ett spontant erbjudande att barnvakta några timmar på kvällen så jag åkte snabbt hem och tillbaka till Brunsparken och hjälpte sedan barnen där med läxor (en med sin skrivläsa som var riktigt knepig enligt mig och en en med engelska ordförhör, det svåraste ordet för henne var quality), gav dem kvällsmat, läste Sune och satte dem i säng. Allt gick alldeles bra. Bra för mamman att få gå lite på yoga.
Det är mycket barnvakterier nu. På gränsen till för mycket. Och vissa jobb är ju mycket mer attraktiva än andra, beroende på barnet. Märker att jag planerar min tid lite annorlunda än förut. Vissa dagar känns viktigare att ha planlösa, utifall att. Å andra sidan så vill man vara (vissa) föräldrar till lags och jag behöver fickpengarna.
Är så glad över att Obama inte blev skjuten igår!
Fick ett spontant erbjudande att barnvakta några timmar på kvällen så jag åkte snabbt hem och tillbaka till Brunsparken och hjälpte sedan barnen där med läxor (en med sin skrivläsa som var riktigt knepig enligt mig och en en med engelska ordförhör, det svåraste ordet för henne var quality), gav dem kvällsmat, läste Sune och satte dem i säng. Allt gick alldeles bra. Bra för mamman att få gå lite på yoga.
Det är mycket barnvakterier nu. På gränsen till för mycket. Och vissa jobb är ju mycket mer attraktiva än andra, beroende på barnet. Märker att jag planerar min tid lite annorlunda än förut. Vissa dagar känns viktigare att ha planlösa, utifall att. Å andra sidan så vill man vara (vissa) föräldrar till lags och jag behöver fickpengarna.
Är så glad över att Obama inte blev skjuten igår!
...went Åbo, igen
Det här veckoslutet gick okristligt fort.
(Fredag var min firningsdag, så jag skolkade från läsning och gick på bio på morgonen istället, alldeles ensam. Det var rätt så intressant att se vad det är för folk som går på bio 11.15 en fredag. Ett par ungdomar som antagligen skolkar från skolan, några medelålders sjabbiga gubbar, semiunga film-intresserade män, en tant, och så jag, födelsedagsfiraren. Många var det inte igång, det var bara jag och en annan i hela salen.
Sedan åt jag lunch på stan, boikottade läsningen ännu mer och träffade Hon som just skrivit om sin tent och köpte tuparepresent. Vi fick sällskap av en tredje, köpte lite till och gick sedan hem till oss för att prova mitt nya kompiskaffe.
Vidare med familjen på yoga. Kunde pinsamt nog inte hålla mig för skratt då jag stod bredvid pappa som stönade i alla ställningar. Det var ändå viktigt för mig att de alla var där. Efteråt gick vi på restaurang, Ateljé Finne ,och åt jättegod mat, tartarbiff, gös och chokobakelse, naturligtvis med gott vin till. Det var så skönt att kunna sitta vid bordet och bara umgås och framför allt delta i diskussionen.)
Veckoslutets höjdpunkt var ju ändå Åbo-åkandet. Fick köra en bit runt i Haga och plocka upp diverse medresenärer. Det säger något om min körning att jag inte fick köra mera den resan. Borde öva mig mera...
I Åbos enda mäcci åt vi dagens middag. Vi var ganska många och beställningarna gick lite fel och det tog en stund för vissa av oss att få mat, så det kändes som om vi var snobbiga, krävande helsingforsbor som bara kommer och kräver felfri service. Sten i magen och lite dåligt samvete efteråt.
Så småningom kom de andra också fram och vi satte oss och lyssnade musik och drack lite öl och tittade på lite foton och ABI-spexet. Mer behövdes det inte för att få upp fiilisen, i alla fall bland oss lärkor, och vi tänkte på vår vän i Afrika och började plötsligt sakna henne så otroligt.
Vi konstaterade att jag nog skulle rymmas in i RUK-väskan, ifall de skulle ha dragit åt dragkedjan ordentligt och jag inte skulle ha blivit så klaustrofobisk där jag låg ihopkurad i en väska. Så nu kan han smuggla med mig (istället för två kineser) någon gång.
Han från Åbo som jag träffat i Fredrikshamn kom och jag blev så glad, för han påminner mig om det veckoslutet och man blir lycklig av mindre. Det var så roligt att han fick träffa alla våra vänner och verkade komma överens med de flesta.
På våra plastglas stod det den här kvällen vårt namn, ålder och yrke. Aina, 20 år, arbetslös. Senare på kvällen hade jag tre glas, Ainas vinglas, Ainas vattenglas och Aina, 20 år, arbetslös, bålglas + nallekarkkin. Någon av oss kom på den utmärkta idén att slänga lite nallekarkkin i bålen. En grön, en gul och tre röda. Det var det slemmigaste jag ätit.
Alla andra ville gå ut, men jag blev kvar i lägenheten med Han som blivit för trött. Och jag tvekar inte en sekund på att det var det bättre alternativet för mig. Vi låg och pratade och jag skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Två- halvtre-tiden kom de andra tillbaka och jag somnade, trots att de andra låg och pratade ännu en stund.
Jag sov i det rum där det snarkades mest, kanske bra, så dåldes mina snarkningar av deras. Men det stördes inte så farligt, jag lyckades sova skapligt bra och länge ändå.
Morgonen blev skön med kaffe och rågbröd, dock inte så lång då bilens chaufför hade lite bråttom bort. Bilresan gick ganska snabbt och jag satt mest tyst och lyssnade på ytterligare lite armé- och bilprat.
Hemma somnade jag framför Strömsö, det bästa trött-och-kanske-lite-krabbis-fiilis-programmet som finns.
Trots att det är måndag så är det en lite bättre måndag än vanligt. Jag hoppas att den här veckan går lika snabbt som veckoslutet. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända, varken under veckan eller slutet, men det återstår väl att se.
Jag är så glad för att han få¨r åka tillbaka till Dragsvik nu på torsdag, det känns bättre att ha honom lite närmare. Och jag tror att han är lyckligare.
Har nyss klarat av (kanske) en uppgift i Galenos, tack vare Aftiskursen, och en av hemuppgifterna. Är på ett ganska trist ställe i boken, men det är okej. Det var så skönt att höra de vanliga välbekanta rösterna på A-laget i morse. Det är sådär det skall vara, förutom att Isa är utbytt. Fick brev från Afrika och trots att det inte var ett brev där hon berättar om hur bra hon trivs, så blir man alltid lika glad. Dessutom kommer det Supernanny om en stund och jag kan äta soppa till lunch.
(Fredag var min firningsdag, så jag skolkade från läsning och gick på bio på morgonen istället, alldeles ensam. Det var rätt så intressant att se vad det är för folk som går på bio 11.15 en fredag. Ett par ungdomar som antagligen skolkar från skolan, några medelålders sjabbiga gubbar, semiunga film-intresserade män, en tant, och så jag, födelsedagsfiraren. Många var det inte igång, det var bara jag och en annan i hela salen.
Sedan åt jag lunch på stan, boikottade läsningen ännu mer och träffade Hon som just skrivit om sin tent och köpte tuparepresent. Vi fick sällskap av en tredje, köpte lite till och gick sedan hem till oss för att prova mitt nya kompiskaffe.
Vidare med familjen på yoga. Kunde pinsamt nog inte hålla mig för skratt då jag stod bredvid pappa som stönade i alla ställningar. Det var ändå viktigt för mig att de alla var där. Efteråt gick vi på restaurang, Ateljé Finne ,och åt jättegod mat, tartarbiff, gös och chokobakelse, naturligtvis med gott vin till. Det var så skönt att kunna sitta vid bordet och bara umgås och framför allt delta i diskussionen.)
Veckoslutets höjdpunkt var ju ändå Åbo-åkandet. Fick köra en bit runt i Haga och plocka upp diverse medresenärer. Det säger något om min körning att jag inte fick köra mera den resan. Borde öva mig mera...
I Åbos enda mäcci åt vi dagens middag. Vi var ganska många och beställningarna gick lite fel och det tog en stund för vissa av oss att få mat, så det kändes som om vi var snobbiga, krävande helsingforsbor som bara kommer och kräver felfri service. Sten i magen och lite dåligt samvete efteråt.
Så småningom kom de andra också fram och vi satte oss och lyssnade musik och drack lite öl och tittade på lite foton och ABI-spexet. Mer behövdes det inte för att få upp fiilisen, i alla fall bland oss lärkor, och vi tänkte på vår vän i Afrika och började plötsligt sakna henne så otroligt.
Vi konstaterade att jag nog skulle rymmas in i RUK-väskan, ifall de skulle ha dragit åt dragkedjan ordentligt och jag inte skulle ha blivit så klaustrofobisk där jag låg ihopkurad i en väska. Så nu kan han smuggla med mig (istället för två kineser) någon gång.
Han från Åbo som jag träffat i Fredrikshamn kom och jag blev så glad, för han påminner mig om det veckoslutet och man blir lycklig av mindre. Det var så roligt att han fick träffa alla våra vänner och verkade komma överens med de flesta.
På våra plastglas stod det den här kvällen vårt namn, ålder och yrke. Aina, 20 år, arbetslös. Senare på kvällen hade jag tre glas, Ainas vinglas, Ainas vattenglas och Aina, 20 år, arbetslös, bålglas + nallekarkkin. Någon av oss kom på den utmärkta idén att slänga lite nallekarkkin i bålen. En grön, en gul och tre röda. Det var det slemmigaste jag ätit.
Alla andra ville gå ut, men jag blev kvar i lägenheten med Han som blivit för trött. Och jag tvekar inte en sekund på att det var det bättre alternativet för mig. Vi låg och pratade och jag skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Två- halvtre-tiden kom de andra tillbaka och jag somnade, trots att de andra låg och pratade ännu en stund.
Jag sov i det rum där det snarkades mest, kanske bra, så dåldes mina snarkningar av deras. Men det stördes inte så farligt, jag lyckades sova skapligt bra och länge ändå.
Morgonen blev skön med kaffe och rågbröd, dock inte så lång då bilens chaufför hade lite bråttom bort. Bilresan gick ganska snabbt och jag satt mest tyst och lyssnade på ytterligare lite armé- och bilprat.
Hemma somnade jag framför Strömsö, det bästa trött-och-kanske-lite-krabbis-fiilis-programmet som finns.
Trots att det är måndag så är det en lite bättre måndag än vanligt. Jag hoppas att den här veckan går lika snabbt som veckoslutet. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända, varken under veckan eller slutet, men det återstår väl att se.
Jag är så glad för att han få¨r åka tillbaka till Dragsvik nu på torsdag, det känns bättre att ha honom lite närmare. Och jag tror att han är lyckligare.
Har nyss klarat av (kanske) en uppgift i Galenos, tack vare Aftiskursen, och en av hemuppgifterna. Är på ett ganska trist ställe i boken, men det är okej. Det var så skönt att höra de vanliga välbekanta rösterna på A-laget i morse. Det är sådär det skall vara, förutom att Isa är utbytt. Fick brev från Afrika och trots att det inte var ett brev där hon berättar om hur bra hon trivs, så blir man alltid lika glad. Dessutom kommer det Supernanny om en stund och jag kan äta soppa till lunch.
...har läst 60 sidor den här veckan
Hej och hå, i morgon är läsveckan slut! Mycket skönt! Den här veckan har inte varit överdrivet skoj, jag har nog klagat mer än på länge, men nu när den håller på stt ta slut så behöver jag inte klaga mera!
Fast jag räknade idag under en svag stund ut, att om man läser en sida (de sidor där det finns faktatext, inte alltså innehållsförteckning el.dyl.) i Galenos varje vardag, så tar det 28,5 månader att komma igenom hela boken. Tänk, nästan två och ett halvt år för att komma igenom hela boken. Fatta hur många sidor det är! Sedan är ju grejen den att man nog läser lite mer än en sida per dag. Men en ex-preppis sade att hon läser fyra sidor i timmen, vilket nog är lite mindre än jag, så snabbt går det ändå inte.
Imorgon skall jag firas. En vecka sent, men vad gör det. Träning på morgonen blir det nog inte så mycket av, men på kvällen går vi alla på yoga och sedan ut och äter. På lördag åker alla vännerna till Åbo. Så skönt att ha något vettigt att göra det här veckoslutet. Annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Väntar på ett samtal från öster.
Fast jag räknade idag under en svag stund ut, att om man läser en sida (de sidor där det finns faktatext, inte alltså innehållsförteckning el.dyl.) i Galenos varje vardag, så tar det 28,5 månader att komma igenom hela boken. Tänk, nästan två och ett halvt år för att komma igenom hela boken. Fatta hur många sidor det är! Sedan är ju grejen den att man nog läser lite mer än en sida per dag. Men en ex-preppis sade att hon läser fyra sidor i timmen, vilket nog är lite mindre än jag, så snabbt går det ändå inte.
Imorgon skall jag firas. En vecka sent, men vad gör det. Träning på morgonen blir det nog inte så mycket av, men på kvällen går vi alla på yoga och sedan ut och äter. På lördag åker alla vännerna till Åbo. Så skönt att ha något vettigt att göra det här veckoslutet. Annars vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Väntar på ett samtal från öster.
...filosoferar om snor och digibox
Det här inlägget bifogas med en slem-varning.
Jag började igår fundera på det här med snuva och att hosta upp slem. Och varifrån det här slemmet kommer. Teorin är att det kommer från blodet, slaggprodukter typ döda vita blodkroppar och bakterier. De kommer via alveolerna och sedan hostas det upp. Samma med snor. Så kan man alltså inte vara sjuk utan att ha ont i halsen och hosta? Kan man t.ex. bara vara snorig? För sjukdomen måste ju enligt teorin komma ut, skulle det inte vara lättare om det kom ut med urinen istället då, för andra slaggprodukter från blodet kommer ju ut via njurarna. Fast det skulle kanske vara för riskabelt, infektionsrisk antar jag. Så om man drömmer om en dags sjuka med bara lite skön slö feber, så får man nog annat på köpet är jag rädd för. Synd.
Fortsätter lite på det här med irriterande grejer, när jag nu ändå håller på. Jag kan bli så förbarnnat irriterad på folk som är trångsynta. Nu menar jag trångsynta då det kommer till TV-tittande. I vår familj finns det två personer som ofta är ytterst konservativa då de zappar mellan kanalerna. Min lillasyster kollar igenom exakt fyra kanaler efter program, MTV3, fyran, Subtv och MTV. Aldrig att hon skulle kolla vad som kommer på de analoga kanalerna. Pappa är likadan, fast han kollar endast YLE1 och 2, FST5 och YLETeema. Riktigt lika dålig som systern är han dock inte. Och så är det så otroligt irriterande då folk byter kanal via menyn. Man sparar en massa klickande om man bara tycker på 6:an, istället för att gå via menyn och sedan gå fram till kanalen.
Min bror är hemma från skolan idag, för han tror att han är sjuk. Inte är han någo sjuk, han bara kände sig lite konstig i morse, typ trött, och då jag har varit sjuk så tror han att han nog är sjuk, fast han inte har någon feber alls. För tillfället sitter han och spelar sitt nya Playstationspel, väldigt ivrigt. Jag tror inte att han skolkar med flit, men han är så ynklig. Så nu kan jag inte enligt rutinerna titta på gårdagens Will & Grace medan jag äter.
Jag började igår fundera på det här med snuva och att hosta upp slem. Och varifrån det här slemmet kommer. Teorin är att det kommer från blodet, slaggprodukter typ döda vita blodkroppar och bakterier. De kommer via alveolerna och sedan hostas det upp. Samma med snor. Så kan man alltså inte vara sjuk utan att ha ont i halsen och hosta? Kan man t.ex. bara vara snorig? För sjukdomen måste ju enligt teorin komma ut, skulle det inte vara lättare om det kom ut med urinen istället då, för andra slaggprodukter från blodet kommer ju ut via njurarna. Fast det skulle kanske vara för riskabelt, infektionsrisk antar jag. Så om man drömmer om en dags sjuka med bara lite skön slö feber, så får man nog annat på köpet är jag rädd för. Synd.
Fortsätter lite på det här med irriterande grejer, när jag nu ändå håller på. Jag kan bli så förbarnnat irriterad på folk som är trångsynta. Nu menar jag trångsynta då det kommer till TV-tittande. I vår familj finns det två personer som ofta är ytterst konservativa då de zappar mellan kanalerna. Min lillasyster kollar igenom exakt fyra kanaler efter program, MTV3, fyran, Subtv och MTV. Aldrig att hon skulle kolla vad som kommer på de analoga kanalerna. Pappa är likadan, fast han kollar endast YLE1 och 2, FST5 och YLETeema. Riktigt lika dålig som systern är han dock inte. Och så är det så otroligt irriterande då folk byter kanal via menyn. Man sparar en massa klickande om man bara tycker på 6:an, istället för att gå via menyn och sedan gå fram till kanalen.
Min bror är hemma från skolan idag, för han tror att han är sjuk. Inte är han någo sjuk, han bara kände sig lite konstig i morse, typ trött, och då jag har varit sjuk så tror han att han nog är sjuk, fast han inte har någon feber alls. För tillfället sitter han och spelar sitt nya Playstationspel, väldigt ivrigt. Jag tror inte att han skolkar med flit, men han är så ynklig. Så nu kan jag inte enligt rutinerna titta på gårdagens Will & Grace medan jag äter.
...inte kan klaga per telefon
Visst kan tisdagar vara irriterande. Alla dagar kan vara irriterande då man fortfarande är sådär halvkrasslig och ens tålamod inte riktigt är på topp, och man samtidigt måste göra något (läsa) som man egentligen inte har någon lust att göra.
Idag har jag hunnit bli irriterad på:
Har tappat min röst helt och hållet. Inte tappat den sådär jag-har-varit-sjuk-och-nu-är-min-röst-hes-och-sexig, utan det är snarare jag-får-inte-fram-ett-enda-ljud. Så igår då jag fick ett telefonsamtal hade jag svårt att få fram något förståeligt över huvudtaget, och det tog en stund att få fram att det nog inte är så stor idé att ringa mig just nu.
Nu tror jag att jag har räknat färdigt för en stund. Skall ta itu med cellen och vävnader nu.
Idag har jag hunnit bli irriterad på:
- att A-lagsmedlemmarna är sjuka och att den där förgrymmade Anne, som jag bara inte kan tåla, är i studion. Överväger på allvar att skriva in till kanalen och klaga. Nya Carina var där idag, men hon har inte ännu kommit in i A-lagsstämningen. Alls. Hon är bara dålig. Ännu.
- att min lillebror sitter men ryggen krökt som en hel halvcirkel då han dricker sin kakao vid morgonmålet.
- sättet min mamma nyser på.
- ljudet som kommer då mamma skrapar juggisskålen då hon är klar med den. Hon skrapar HÅRT, och det låter klirrklirrKLIRR och det är så ONÖDIGT för det finns liksom inte NÅGOT kvar mer, men hon skall klirra ändå.
- att mamma nog poängterar hur slö jag är på jullovet, men då vardagen sätter igång så är hon själv inte klar med morgonbestyren förrän klockan tio.
- lastbilen här utanför som gått på tomgång nu i över en halv timme. Kan inte bara stänga av motorn?
Har tappat min röst helt och hållet. Inte tappat den sådär jag-har-varit-sjuk-och-nu-är-min-röst-hes-och-sexig, utan det är snarare jag-får-inte-fram-ett-enda-ljud. Så igår då jag fick ett telefonsamtal hade jag svårt att få fram något förståeligt över huvudtaget, och det tog en stund att få fram att det nog inte är så stor idé att ringa mig just nu.
Nu tror jag att jag har räknat färdigt för en stund. Skall ta itu med cellen och vävnader nu.
...listar symptom
Och så en uppdatering på mitt hälsotillstånd för mer eller mindre intresserade (men jag säger som de i armén att detta just nu är mitt liv och jag inte har annat att tala om):
Febern är borta, men jag hostar och snyter mig oftare. Idag har jag pratat så lite som möjligt, för talar jag så börjar jag hosta, och det gör ontontont. Näsan är täppt. Slem i lungorna och irriterad hals.
Var ute och gick i morse, varken särskilt snabbt eller långt, måst ha sett ganska patetiskt ut, och jag var så utmattad då jag kom hem att jag måste lägga mig en stund.
Mitt dagsprogram sedan febern gick ner har dock utvidgat sig från bara TV till lite (roman)läsning också. Kom äntligen igenom Jane Eyre, nu kan jag börja läsa något roligare.
Ser inte direkt fram emot att försöka börja läsa (Galenos) imorgon, kan hända att hjärnan fortfarande är bedövad, men prova måste man.
Matlusten har inte riktigt återställt sig, men jag känner av hungern. Drack lite varm saftglögg.
Febern är borta, men jag hostar och snyter mig oftare. Idag har jag pratat så lite som möjligt, för talar jag så börjar jag hosta, och det gör ontontont. Näsan är täppt. Slem i lungorna och irriterad hals.
Var ute och gick i morse, varken särskilt snabbt eller långt, måst ha sett ganska patetiskt ut, och jag var så utmattad då jag kom hem att jag måste lägga mig en stund.
Mitt dagsprogram sedan febern gick ner har dock utvidgat sig från bara TV till lite (roman)läsning också. Kom äntligen igenom Jane Eyre, nu kan jag börja läsa något roligare.
Ser inte direkt fram emot att försöka börja läsa (Galenos) imorgon, kan hända att hjärnan fortfarande är bedövad, men prova måste man.
Matlusten har inte riktigt återställt sig, men jag känner av hungern. Drack lite varm saftglögg.
...inte hann bli frisk
Det här har nog hittills varit den mest svettiga/iskalla/slöa/onödiga/febriga födelsedagen någonsin. Jag trodde på allvar att jag skulle hinna bli frisk, i alla fall feberfri, tills idag, men nej. Har legat med glansig och tom blick framför TV:n och Friends idag också. Febern har gått upp och ner, beroende på medicinkoncentrationen i min kropp, och med medicinen även frossan och svetten.
Igår, då febern var som högst runt middagstid, började jag plötsligt gråta då pappa pratade med mig om dagens program, och det var så absurt för jag gapskrattade samtidigt som tårarna rann för allt var så konstigt och pappa retades med mig och det var så roligt. Det är sådan febern gör mig.
Har lämnat tydliga spår efter mig i TV-rummet. För tillfället finns där mitt täcke och min dyna, diverse tallrikar och glas samt lite fruktrester, juustosnacks (för min lillebror tyckte synd om mig, och jag bara äääälskar juustosnacks), en halvuppdrucken kopp kaffe, nässpray, en flaska vatten, en wessapappersrulle samt använt sådant lite utspritt på golv och bord, halstabletter och en febertermometer.
Blev så glad då Hon som hade frågat sina föreläsare ringde igår och sade att man inte ännu hittat någon point med att ha feber, så jag kan äta hur mycket piller jag vill, och vara feberfri.
Men inte skall man sörja. Min telefon har pipat till med jämna mellanrum hela dagen, och min Facebook-wall är fylld av gratulationer från snälla människor. Jag har lyckats släpa mig i duschen och klätt på mig (!!!), och för tio minuter sedan fick jag blommor hemskickade och de är världens sötaste. Vi har ställt in yogan samt resturangbesöket, men vi äter sushi här hemma istället.
Det känns sannerligen inte som min födelsedag, men alla födisar kan ju inte vara lika underbara som de varit nu de senaste två åren. Under mina svagare stunder idag så saknar jag så otroligt, och det är konstigt att inte gå till skolan och få en massa födiskramar, men jag gissar att en 20-åring måste avvänja vid sådant sig så småningom.
Hajoo med att jag inte är tonnåring mera!
Igår, då febern var som högst runt middagstid, började jag plötsligt gråta då pappa pratade med mig om dagens program, och det var så absurt för jag gapskrattade samtidigt som tårarna rann för allt var så konstigt och pappa retades med mig och det var så roligt. Det är sådan febern gör mig.
Har lämnat tydliga spår efter mig i TV-rummet. För tillfället finns där mitt täcke och min dyna, diverse tallrikar och glas samt lite fruktrester, juustosnacks (för min lillebror tyckte synd om mig, och jag bara äääälskar juustosnacks), en halvuppdrucken kopp kaffe, nässpray, en flaska vatten, en wessapappersrulle samt använt sådant lite utspritt på golv och bord, halstabletter och en febertermometer.
Blev så glad då Hon som hade frågat sina föreläsare ringde igår och sade att man inte ännu hittat någon point med att ha feber, så jag kan äta hur mycket piller jag vill, och vara feberfri.
Men inte skall man sörja. Min telefon har pipat till med jämna mellanrum hela dagen, och min Facebook-wall är fylld av gratulationer från snälla människor. Jag har lyckats släpa mig i duschen och klätt på mig (!!!), och för tio minuter sedan fick jag blommor hemskickade och de är världens sötaste. Vi har ställt in yogan samt resturangbesöket, men vi äter sushi här hemma istället.
Det känns sannerligen inte som min födelsedag, men alla födisar kan ju inte vara lika underbara som de varit nu de senaste två åren. Under mina svagare stunder idag så saknar jag så otroligt, och det är konstigt att inte gå till skolan och få en massa födiskramar, men jag gissar att en 20-åring måste avvänja vid sådant sig så småningom.
Hajoo med att jag inte är tonnåring mera!
...tillslut blev sjuk
I told you so! I morse mätte jag febern och boom, 38 jämnt. Blev lite förvånad, har inte haft feber på så länge. Ringde småkusinens mamma och ställde in promenaden och gick sedan och lade mig igen. I sängen var det svårt att inte lägga märke till svettandet och frysandet. Uh, så störande, fyra sekunder hopkrupen under täcket sedan fyra till ovampå då det blivit för hett. På och av, hela tiden. Ironiskt nog kom det Katie Perrys Hot'n cold på radion.
Vaknade flera timmar senare till ett väldigt mystiskt ljud, ett surrande, buzzande ljud med regelbundna utrop som lät som japanska och engelska. Övervägde en stund ifall det var möjligt att min radio ställt in sig på någon UFO-kanal och jag hörde ett meddelande från rymden eller annan mystisk plats, typ Lost, men det kom fram att det kom från vår dörrklocka som på något sätt hängt upp sig på någon konstig inställning.
Då jag vaknade upptäckte jag att mamma satt fram en tallrik med frukt och en mugg vatten samt febertermometern på sängen bredvid mig. Det är en av de braiga sakerna med mamma. Hon tar hand om en då hon tycker att det behövs.
Sedan har jag legat framför TV:n och tittat på Friends sedan jag steg upp. Med täcke och dyna i soffan.
Det låter småmysigt, och det är det också i viss mån, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite skyldig då jag inte läser. Jag menar, vem läser i feber, men å andra sidan så var det ju meningen att jag skulle komma igång nu. Och så är jag ganska ledsen över att träningen imorgon på morgonen nog inte blir av, fast jag egentligen har lust att gå. Det var en del av födisplanerna, och nu vet jag inte vad jag skall göra för att få morgonen att gå, så att jag kan känna mig nöjd med den. Riktigt arg blir jag om jag inte mår bättre imorgon så att jag inte kan gå på yogan på kvällen eller njuta av maten.
Lite eländig känner jag mig, det kommer väl med sjukdomen. Men om det inte är borta imorgon kommer jag att vara dubbelt så eländig.
Vaknade flera timmar senare till ett väldigt mystiskt ljud, ett surrande, buzzande ljud med regelbundna utrop som lät som japanska och engelska. Övervägde en stund ifall det var möjligt att min radio ställt in sig på någon UFO-kanal och jag hörde ett meddelande från rymden eller annan mystisk plats, typ Lost, men det kom fram att det kom från vår dörrklocka som på något sätt hängt upp sig på någon konstig inställning.
Då jag vaknade upptäckte jag att mamma satt fram en tallrik med frukt och en mugg vatten samt febertermometern på sängen bredvid mig. Det är en av de braiga sakerna med mamma. Hon tar hand om en då hon tycker att det behövs.
Sedan har jag legat framför TV:n och tittat på Friends sedan jag steg upp. Med täcke och dyna i soffan.
Det låter småmysigt, och det är det också i viss mån, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite skyldig då jag inte läser. Jag menar, vem läser i feber, men å andra sidan så var det ju meningen att jag skulle komma igång nu. Och så är jag ganska ledsen över att träningen imorgon på morgonen nog inte blir av, fast jag egentligen har lust att gå. Det var en del av födisplanerna, och nu vet jag inte vad jag skall göra för att få morgonen att gå, så att jag kan känna mig nöjd med den. Riktigt arg blir jag om jag inte mår bättre imorgon så att jag inte kan gå på yogan på kvällen eller njuta av maten.
Lite eländig känner jag mig, det kommer väl med sjukdomen. Men om det inte är borta imorgon kommer jag att vara dubbelt så eländig.
...skriver mjää-inlägg
Jag vet att jag sedan jullovet började har sagt att jag nog nu kommer att bli sjuk (först till julen, sedan till nyår och nu till balen), men det har jag fortfarande inte blivit. Istället har min hals varit mer eller mindre ond och andra flunssymptom har dykt upp huller om buller nästan hela tiden i två veckors tid. Ännu har jag dock inte insjuknat påriktigt. I morse vaknade jag med en grymt sjuk hals, men kanske det stannar vid det den här gången också (peppar peppar), men såhär ond har den nog inte varit tidigare. Orkar inte bli sjuk nu när jag borde börja läsa igen och jag dessutom har enfödelsedag på kommande. Att vara sjuk på sin födelsedag, ne fy fabian!
Idag blev allt som vanligt igen. Vaknade klockan sju, åt rågbrödssmörgås, drack en kopp kaffe, städade mitt rum och satte igång med läsandet. Läste två timmar, åt lunch (perus: fullkornsmakaroni och tomat-bön-sås) medan jag tittade på TV, ett varv runt kvarteret där ute och så tillbaka in för att läsa. Totalt har jag nu läst 4 x 45 minuter, och jag skall nog orka med ett pass till. Så är det aftis på kvällen.
Lite duktig har jag ju varit, men dagen känns inte särskilt innehållsrik. Jätteallmän tillbaka-till-verkligheten-och-den-tråkiga-vardagen-dag, 2,5-3 stjärnor, lite beroende på telefonsamtal, sjukdom och antal lyckade räkneuppgifter. Blä. Man måste tänka bakåt på trevliga händelser för att hitta magi, framför mig finns bara vanliga läsonsdagar.
Är helt sönderriven inuti känns det som, efter yoga-kursen igår. Precis allt inom mig gör ont, benen, bukhålan, ryggen och armarna. Och då gjorde jag ju inte ens många av de tyngre grejerna.
Idag har jag druckit:
En kopp te - för att värma upp mig efter natten
En kopp kaffe - för kaffe är alltid kaffe
Ett glas mjölk till lunchen - för jag dricker aldrig mjölk hemma, så ja måste börja kolla att jag får i mig tillräkligt kalcium
Mycket vatten ur en plastflaska - för det är alltid bra att ha någon att äta/dricka då man läser
En kopp finrexin - för jag vill få bort sjukan nu, eller iaf symptomen. Det gör så fruktansvärt ont i magen att hosta.
Inget speciellt med det här inlägget. Jag lovar att det går att läsa ett precis likadant inlägg från lite tidigare i höst.
Idag blev allt som vanligt igen. Vaknade klockan sju, åt rågbrödssmörgås, drack en kopp kaffe, städade mitt rum och satte igång med läsandet. Läste två timmar, åt lunch (perus: fullkornsmakaroni och tomat-bön-sås) medan jag tittade på TV, ett varv runt kvarteret där ute och så tillbaka in för att läsa. Totalt har jag nu läst 4 x 45 minuter, och jag skall nog orka med ett pass till. Så är det aftis på kvällen.
Lite duktig har jag ju varit, men dagen känns inte särskilt innehållsrik. Jätteallmän tillbaka-till-verkligheten-och-den-tråkiga-vardagen-dag, 2,5-3 stjärnor, lite beroende på telefonsamtal, sjukdom och antal lyckade räkneuppgifter. Blä. Man måste tänka bakåt på trevliga händelser för att hitta magi, framför mig finns bara vanliga läsonsdagar.
Är helt sönderriven inuti känns det som, efter yoga-kursen igår. Precis allt inom mig gör ont, benen, bukhålan, ryggen och armarna. Och då gjorde jag ju inte ens många av de tyngre grejerna.
Idag har jag druckit:
En kopp te - för att värma upp mig efter natten
En kopp kaffe - för kaffe är alltid kaffe
Ett glas mjölk till lunchen - för jag dricker aldrig mjölk hemma, så ja måste börja kolla att jag får i mig tillräkligt kalcium
Mycket vatten ur en plastflaska - för det är alltid bra att ha någon att äta/dricka då man läser
En kopp finrexin - för jag vill få bort sjukan nu, eller iaf symptomen. Det gör så fruktansvärt ont i magen att hosta.
Inget speciellt med det här inlägget. Jag lovar att det går att läsa ett precis likadant inlägg från lite tidigare i höst.
...har upplevt RUK:s kursfest
HALLA 233
För kallt var det, ca -15 grader hela tiden, ett riktigt winter wonderland, med snöflingor sakta neddalande från himmelen.
Tio över sex på morgonen står en svensk flicka, lika ovetande som vad som är påväg att hända som jag, utanför min dörr och vi går, trötta och frusna till bussen som skall ta oss österut. Två timmar senare, framme i Fredrikshamn, äter alla flickor daamiannen på MuKe - kaffe underbart, äntligen. Bussen tar oss sen till Manegen där vi alla 300-400 avecer springer omkring som yra höns för att hitta sin kavaljers förkortning. Man märker hur milikillarna som skall hålla ordningen blir ytterst irriterade av yran.
Då svenska flickan och jag står vid skylten TAS PTRI kommer Hon som var Lucia-kandidat medan hon gick i milin och frågar om vi talar svenska och det kommer fram att hon är min pojkes Kamrat nr 2 (som jag har träffat):s dam, medan svenska flickan då är min pojkes Kamrat nr 1 (som jag träffade samtidigt):s. Jag blir mer och mer förväntansfull för nu står vi alla här, semiordnade och har ingen aning om vad som skall hända, men snartsnartsnart får vi se dem.
Trummor. Marsch. Oh, vilken stämning då flera hundra grönklädda pojkar och flickor kommer marscherandes, alla i precis takt. Hon som gått milin kunde stå och förklara en massa medan de höll på och tittade åt olika håll och varför. Man kunde omöjligtvis hitta din egna officerselev bland mängden, alla grönklädda och skalliga. Festligt.
Klara, färdiga, GÅ!
400 officerselever kommer rusande mot oss med en ros i munnen. Den spontana reaktionen är att skrika, hjälp de kommer på en. Gröna män överallt, men som ett under står där plötsligt ens egna grönis och räcker över en djupfryst ros.
Det var ruusurynnäkkön det, och det var bara början på resten av ett underbart veckoslut. Efter att vi alla tre flickor hittat våra män, gick vi tillbaka till bussarna med våra väskor, som sedan tog oss till hotellet, vårt hotell i Villmanstrand, en och en halv timme från kasernen.
I bussen påväg till hotellet får vi veta att det bara är tio av de kanske trettio eleverna i bussen vars rum redan är klart, och att de andra måste vänta på sitt rum, i värsta fall fram till klockan två (och vår buss tillbaka till Fradrikshamn går då 14.15). Flickorna får byta om i ett reserverat kabinett. Vi fick inget rum, men som tur var får Kompis nr 1 + flickvän det, så jag får duscha där, och vi flickor byter om till balklänning tillsammans och fixar oss där, medan min stackars kavaljer sitter i en timme i receptionen och väntar på att vårt rum skall bli klart. Vi får vårt rum sist av alla, nykeln till rummet får vi i bussen.
Sedan blev det festmiddag och vi hittar Tuliasemapatteris fjärde finlandsvenska (österbottniska) par, Lestadian 1 + fästmö. Alldeles god mat och trevligt sällskap. Det sista och femte finlandsvenska paret paret, Lestadian 2 + flickvän, sluter sig till oss och vi får busstransport de 400 metrarna till Manegen.
Röd matta till dörren, sedan festtal och lite musik i festsalen, avecerna i famnen, annars skulle vi inte ha rymts.
Efteråt blev det öl och dans, fick dansa två valser med min kavaljer.
Vi försöker samla ihop oss tio igen för att fotografera oss alla tillsammans, och så småningom har vi fått endel foton, bakom ett skynke där vi egentligen inte får vara.
Fram och tillbaka om hur vi skall göra och vart vi skall gå, men vi finner oss till slut i Tältet där det spelas musik och är spännande belysning. Det visar sig vara det bästa beslutet dittills, och vi dricker lite mera öl och tar massvis av foton och träffar bekanta (eller ja, pojkarna träffar såklart bekanta hela tiden, men vi flickor också).
Hela vi-äter-middag-och-går-på-bal-grejen tog ca åtta timmar, så då spexer börjar klockan 23.00 är fötterna väldigt sjuka och ett par tomma timmar har gått åt till att ungefär gå omkring, gå på wessan ett antal gånger och stå och snacka. Spexet var ett spektakel, RUK-Brother, av vilken man som avec inte förstod mycket, men det var en fin upplevelse att se alla pojkar i publiken (och vår inside-flicka) skrika och ha sig.
Innan bussarna gick tillbaka till hotellet fick vi se ett fantastiskt fyrverkeri, med snön fortfarande sakta dalande, och med en frusen vän hållandes om en.
Alla sov påväg till hotellet från festen, och några jatkon blev det inte av att gå på, så trött var man. Då vi klockan två kom till rummet och man bara ville ta av sig klänningen och sminket, märker vi att vår nyckel inte fungerar. Vi står och försöker en stund, tills dörren öppnas innifrån av en medelålders hårig, nästan naken, sur gubbe som står och tittar på oss en kort stund innan han stänger dörren igen utan att säga ett ord. Så det blev bara att gå ner till respan igen, där det kom fram att de bytt vårt rum utan att meddela oss.
Slutet gott, allting gott, vi fick ett bra rum och somnade gott (fast under lite snarkningar).
Idag har vi fått se pojkarnas stugor (rum) och, till hans fasa, flera obäddade sängar. Vi åt på ett väldigt skumt ställe med bara en stackars arbetare som plötsligt fick en beställning på tio hamburgare. Bugena var goda då de till sist dök upp och sällskapet var fortfarande mer än trevligt.
Vi satt en stund på Sode (inte Soden, fick jag lära mig) och drack kaffe och åt munk och tillbringade vår sista timme tillsammans.
Klockan fem bar det av hem igen.
---
Det har varit ett så underbart veckoslut. Detta till 100 % tack vare de trevliga människorna, särskilt vi sex, de tre vännerna och vi flickor. Jag trivdes så bra med dem alla. Det blev som väntat mycket milisnack, särskilt då en av oss flickor kunde delta, men egentligen var det ganska trelvigt att lyssna på det, bara man fick fråga lite emellanåt och de inte tyckte man var dum för det, bara var glada för att man var intresserad.
Är lycklig över att jag fick träffa Hon som gått armén, för gud vad jag respekterar de flickor som gör sådant. Hon skall bli polis och FN-soldat och kommer att bli världens bästa på det. Öppen, trevlig, hurtig och glad.
Jag blev verkligen behandlad som en prinsessa under de här två dagarna, och för en gångs skulle lät jag det vara så och njöt riktigt av det. Det kanske bästa under veckoslutet, förutom ruusurynnäkkön, var kanske de där bussresorna mellan kasern och hotell, då man kunde ligga och vila/sova med kinden mot en axel och prata eller bara ligga tyst och titta ut.
Hela veckoslutet känns ganska overkligt såhär efteråt. Som om allt det där skulle ha hänt i en helt annan värld, en milivärld, en värld som man aldrig kan återvända till på samma sätt, men som man alltid kommer att minnas. Jag har skrattat till spontana rap-beatbox-sessioner, fått nya vänner och lärt mig nya ord och milislang (samt glömt en massa ord som jag fått upprepat för mig tusen gånger).
Det var ett magiskt veckoslut. För magiskt för att kunna återges med ord.
För kallt var det, ca -15 grader hela tiden, ett riktigt winter wonderland, med snöflingor sakta neddalande från himmelen.
Tio över sex på morgonen står en svensk flicka, lika ovetande som vad som är påväg att hända som jag, utanför min dörr och vi går, trötta och frusna till bussen som skall ta oss österut. Två timmar senare, framme i Fredrikshamn, äter alla flickor daamiannen på MuKe - kaffe underbart, äntligen. Bussen tar oss sen till Manegen där vi alla 300-400 avecer springer omkring som yra höns för att hitta sin kavaljers förkortning. Man märker hur milikillarna som skall hålla ordningen blir ytterst irriterade av yran.
Då svenska flickan och jag står vid skylten TAS PTRI kommer Hon som var Lucia-kandidat medan hon gick i milin och frågar om vi talar svenska och det kommer fram att hon är min pojkes Kamrat nr 2 (som jag har träffat):s dam, medan svenska flickan då är min pojkes Kamrat nr 1 (som jag träffade samtidigt):s. Jag blir mer och mer förväntansfull för nu står vi alla här, semiordnade och har ingen aning om vad som skall hända, men snartsnartsnart får vi se dem.
Trummor. Marsch. Oh, vilken stämning då flera hundra grönklädda pojkar och flickor kommer marscherandes, alla i precis takt. Hon som gått milin kunde stå och förklara en massa medan de höll på och tittade åt olika håll och varför. Man kunde omöjligtvis hitta din egna officerselev bland mängden, alla grönklädda och skalliga. Festligt.
Klara, färdiga, GÅ!
400 officerselever kommer rusande mot oss med en ros i munnen. Den spontana reaktionen är att skrika, hjälp de kommer på en. Gröna män överallt, men som ett under står där plötsligt ens egna grönis och räcker över en djupfryst ros.
Det var ruusurynnäkkön det, och det var bara början på resten av ett underbart veckoslut. Efter att vi alla tre flickor hittat våra män, gick vi tillbaka till bussarna med våra väskor, som sedan tog oss till hotellet, vårt hotell i Villmanstrand, en och en halv timme från kasernen.
I bussen påväg till hotellet får vi veta att det bara är tio av de kanske trettio eleverna i bussen vars rum redan är klart, och att de andra måste vänta på sitt rum, i värsta fall fram till klockan två (och vår buss tillbaka till Fradrikshamn går då 14.15). Flickorna får byta om i ett reserverat kabinett. Vi fick inget rum, men som tur var får Kompis nr 1 + flickvän det, så jag får duscha där, och vi flickor byter om till balklänning tillsammans och fixar oss där, medan min stackars kavaljer sitter i en timme i receptionen och väntar på att vårt rum skall bli klart. Vi får vårt rum sist av alla, nykeln till rummet får vi i bussen.
Sedan blev det festmiddag och vi hittar Tuliasemapatteris fjärde finlandsvenska (österbottniska) par, Lestadian 1 + fästmö. Alldeles god mat och trevligt sällskap. Det sista och femte finlandsvenska paret paret, Lestadian 2 + flickvän, sluter sig till oss och vi får busstransport de 400 metrarna till Manegen.
Röd matta till dörren, sedan festtal och lite musik i festsalen, avecerna i famnen, annars skulle vi inte ha rymts.
Efteråt blev det öl och dans, fick dansa två valser med min kavaljer.
Vi försöker samla ihop oss tio igen för att fotografera oss alla tillsammans, och så småningom har vi fått endel foton, bakom ett skynke där vi egentligen inte får vara.
Fram och tillbaka om hur vi skall göra och vart vi skall gå, men vi finner oss till slut i Tältet där det spelas musik och är spännande belysning. Det visar sig vara det bästa beslutet dittills, och vi dricker lite mera öl och tar massvis av foton och träffar bekanta (eller ja, pojkarna träffar såklart bekanta hela tiden, men vi flickor också).
Hela vi-äter-middag-och-går-på-bal-grejen tog ca åtta timmar, så då spexer börjar klockan 23.00 är fötterna väldigt sjuka och ett par tomma timmar har gått åt till att ungefär gå omkring, gå på wessan ett antal gånger och stå och snacka. Spexet var ett spektakel, RUK-Brother, av vilken man som avec inte förstod mycket, men det var en fin upplevelse att se alla pojkar i publiken (och vår inside-flicka) skrika och ha sig.
Innan bussarna gick tillbaka till hotellet fick vi se ett fantastiskt fyrverkeri, med snön fortfarande sakta dalande, och med en frusen vän hållandes om en.
Alla sov påväg till hotellet från festen, och några jatkon blev det inte av att gå på, så trött var man. Då vi klockan två kom till rummet och man bara ville ta av sig klänningen och sminket, märker vi att vår nyckel inte fungerar. Vi står och försöker en stund, tills dörren öppnas innifrån av en medelålders hårig, nästan naken, sur gubbe som står och tittar på oss en kort stund innan han stänger dörren igen utan att säga ett ord. Så det blev bara att gå ner till respan igen, där det kom fram att de bytt vårt rum utan att meddela oss.
Slutet gott, allting gott, vi fick ett bra rum och somnade gott (fast under lite snarkningar).
Idag har vi fått se pojkarnas stugor (rum) och, till hans fasa, flera obäddade sängar. Vi åt på ett väldigt skumt ställe med bara en stackars arbetare som plötsligt fick en beställning på tio hamburgare. Bugena var goda då de till sist dök upp och sällskapet var fortfarande mer än trevligt.
Vi satt en stund på Sode (inte Soden, fick jag lära mig) och drack kaffe och åt munk och tillbringade vår sista timme tillsammans.
Klockan fem bar det av hem igen.
---
Det har varit ett så underbart veckoslut. Detta till 100 % tack vare de trevliga människorna, särskilt vi sex, de tre vännerna och vi flickor. Jag trivdes så bra med dem alla. Det blev som väntat mycket milisnack, särskilt då en av oss flickor kunde delta, men egentligen var det ganska trelvigt att lyssna på det, bara man fick fråga lite emellanåt och de inte tyckte man var dum för det, bara var glada för att man var intresserad.
Är lycklig över att jag fick träffa Hon som gått armén, för gud vad jag respekterar de flickor som gör sådant. Hon skall bli polis och FN-soldat och kommer att bli världens bästa på det. Öppen, trevlig, hurtig och glad.
Jag blev verkligen behandlad som en prinsessa under de här två dagarna, och för en gångs skulle lät jag det vara så och njöt riktigt av det. Det kanske bästa under veckoslutet, förutom ruusurynnäkkön, var kanske de där bussresorna mellan kasern och hotell, då man kunde ligga och vila/sova med kinden mot en axel och prata eller bara ligga tyst och titta ut.
Hela veckoslutet känns ganska overkligt såhär efteråt. Som om allt det där skulle ha hänt i en helt annan värld, en milivärld, en värld som man aldrig kan återvända till på samma sätt, men som man alltid kommer att minnas. Jag har skrattat till spontana rap-beatbox-sessioner, fått nya vänner och lärt mig nya ord och milislang (samt glömt en massa ord som jag fått upprepat för mig tusen gånger).
Det var ett magiskt veckoslut. För magiskt för att kunna återges med ord.
...tillslut förstod vad som är viktigt
08 gick och 09 kom.
Vi startade bilen från Grani, jag på ep:n, och fick vänta i 40 minuter på vår vän konstnären. Ganska irriterade, men lättade över att han äntligen kommit, plockade vi upp den sjätte resenären och åkte bortåt. Resan gick snabbt, och efter en lång bit in i en mörk skog kom vi fram till ett mörkt ställe där det någonstans fanns ett par fina hus, en bastu och en massa glada vänner.
Vi bakade pizzor, gick i bastun, klippte två pojkars hår, sköt lite raketer i blåsten och kylan (sovsäcken räddade mig) och så vid midnatt, fortfarande ute i blåsten och kylan) korkade vi skumpan och kysste någon trevlig. Efter det blev det drinking game (fast det resulterade egentligen i att man drack mycket mindre, eftersom vi var så många, och därefter lite snack om det gångna året med ett par flickor (och kanske någon pojke).
Hela årets frustration kom upp till ytan i något skede, men det resulterade egentligen bara i att jag förstod vilka underbara ting som hänt under året. Det här var mitt och Hon som varit min preppisvän/min Lekisvän/min kaffekompis/min fiffiga vetmedstuderande/min vän som har en mamma som lagar världens godaste svampduchesse/min vän som är bra på allt:s år. Och det här var året av preppangst, det underbara kaffets åre, året då jag fick lära känna ett par underbara barn, både små och stora, som har blivit mig så kära, året då jag fick jobb och körkort och en resa till Genève. Och året jag blev student. Och jag blev så rörd av alla fina saker som hänt. För de här sakerna har betydelse. Och inte bara det att året saknat så mycket annat.
Efter den stillsamma gråtattacken med Han som jag inte kysste vid tolvslaget, mådde jag mycket bättre och kunde dansa lyckligt hela resten av kvällen. Folk droppade av så småningom, och vi sista gick och lade oss efter fem någon gång. Sov i de singla flickornas säng och låg och fnittrade till Milano-byxorna och de pojkar som ville ge oss sällskap och somnade tillsist snabbt och smärtfritt.
Morgonens brunch med bacon, ägg och juice till Bo Kasper och Eva Dahlgren var trevlig, och jag tror inte att någon annan än vi får sådant gjort. Städning och så småningom åkte vi iväg, en bil efter en annan.
Hemma fick jag romsmörgås (lycka!), men avstod från skumppan. Somnade redan klockan nio och väcktes tio-tiden av ett telefonsamtal från Fredrikshamn och jag visste inte om det var natt eller morgon, så det blev kort och jag somnade om.
Idag blir det kavaj-shopping med mamma, sedan pojkbarnvaktning och yoga.
Imorgon går bussen mot officersbalen rysligt tidigt. Mamma och jag är fortfarande inte överens om vad jag skall klä på mig halv sex på morgonen.
Vi startade bilen från Grani, jag på ep:n, och fick vänta i 40 minuter på vår vän konstnären. Ganska irriterade, men lättade över att han äntligen kommit, plockade vi upp den sjätte resenären och åkte bortåt. Resan gick snabbt, och efter en lång bit in i en mörk skog kom vi fram till ett mörkt ställe där det någonstans fanns ett par fina hus, en bastu och en massa glada vänner.
Vi bakade pizzor, gick i bastun, klippte två pojkars hår, sköt lite raketer i blåsten och kylan (sovsäcken räddade mig) och så vid midnatt, fortfarande ute i blåsten och kylan) korkade vi skumpan och kysste någon trevlig. Efter det blev det drinking game (fast det resulterade egentligen i att man drack mycket mindre, eftersom vi var så många, och därefter lite snack om det gångna året med ett par flickor (och kanske någon pojke).
Hela årets frustration kom upp till ytan i något skede, men det resulterade egentligen bara i att jag förstod vilka underbara ting som hänt under året. Det här var mitt och Hon som varit min preppisvän/min Lekisvän/min kaffekompis/min fiffiga vetmedstuderande/min vän som har en mamma som lagar världens godaste svampduchesse/min vän som är bra på allt:s år. Och det här var året av preppangst, det underbara kaffets åre, året då jag fick lära känna ett par underbara barn, både små och stora, som har blivit mig så kära, året då jag fick jobb och körkort och en resa till Genève. Och året jag blev student. Och jag blev så rörd av alla fina saker som hänt. För de här sakerna har betydelse. Och inte bara det att året saknat så mycket annat.
Efter den stillsamma gråtattacken med Han som jag inte kysste vid tolvslaget, mådde jag mycket bättre och kunde dansa lyckligt hela resten av kvällen. Folk droppade av så småningom, och vi sista gick och lade oss efter fem någon gång. Sov i de singla flickornas säng och låg och fnittrade till Milano-byxorna och de pojkar som ville ge oss sällskap och somnade tillsist snabbt och smärtfritt.
Morgonens brunch med bacon, ägg och juice till Bo Kasper och Eva Dahlgren var trevlig, och jag tror inte att någon annan än vi får sådant gjort. Städning och så småningom åkte vi iväg, en bil efter en annan.
Hemma fick jag romsmörgås (lycka!), men avstod från skumppan. Somnade redan klockan nio och väcktes tio-tiden av ett telefonsamtal från Fredrikshamn och jag visste inte om det var natt eller morgon, så det blev kort och jag somnade om.
Idag blir det kavaj-shopping med mamma, sedan pojkbarnvaktning och yoga.
Imorgon går bussen mot officersbalen rysligt tidigt. Mamma och jag är fortfarande inte överens om vad jag skall klä på mig halv sex på morgonen.
