...tappade koncentrationen
Det är konstigt hur snabbt inspiration/motivation/koncentration/ork kan rinna ur en.
Jag satt en stund med De från Österbotten + och räknade fysik (-> de räknade och förklarade för mig hur jag skulle räkna), och allt var gemytligt och jag var pigg och kunde och skrattade åt alla som var glada och roliga.
Men sen, simsalabim. De går på MApu och jag blir kvar för att kanske räkna lite av veckans kemiuppgifter. På två minuter får jag huvudvärk och blir helt omöjligt trött. Då första uppgiften är en med någo deriveringsbevis, de därpå är sådana vars teori gicks igenom under en timme då jag satt och spelade luffarschack, och de övriga kräver data från någon databas på internet så är det så lätt så lätt att strunta i det hela.
Man kunde ju tänka sig att åka hem och prova där istället, men där sitter Höstlovingarna och stör, och dessutom kommer jag inte åt sidan med alla konstanter hemifrån. Blä bläigare bläigast.
Det skall bli skönt med veckoslut.
Jag satt en stund med De från Österbotten + och räknade fysik (-> de räknade och förklarade för mig hur jag skulle räkna), och allt var gemytligt och jag var pigg och kunde och skrattade åt alla som var glada och roliga.
Men sen, simsalabim. De går på MApu och jag blir kvar för att kanske räkna lite av veckans kemiuppgifter. På två minuter får jag huvudvärk och blir helt omöjligt trött. Då första uppgiften är en med någo deriveringsbevis, de därpå är sådana vars teori gicks igenom under en timme då jag satt och spelade luffarschack, och de övriga kräver data från någon databas på internet så är det så lätt så lätt att strunta i det hela.
Man kunde ju tänka sig att åka hem och prova där istället, men där sitter Höstlovingarna och stör, och dessutom kommer jag inte åt sidan med alla konstanter hemifrån. Blä bläigare bläigast.
Det skall bli skönt med veckoslut.
...kämpar med omöjligheter
Försök INTE ta itu med och bekanta dig med Unis utomordentliga Alma och IT-system en kväll då du är trött och inte är redo att sätta ner flera hundra timmar på att förstå vad du ska göra, hur allt fungerar, varför det inte fungerar, vilka användarnamn du skall använda var, hur man skall kunna kolla vad man har satt för uppgifter om sej själv och i så fall ändra dem om det går, och var man skall leta efter all denna information. Det går inte helt enkelt. Och man blir ommöjligt ännu fittigare.
Fick i alla fall bekräftelse.
Fick i alla fall bekräftelse.
Nähä.
Kolla resultaten, som ett plåster, snabbt och smärtfritt.
Så börjar såret blöda och det blöder och blöder och blir infekterat och vill inte läka och det finns inget smärtfritt över det hela. Alls.
Insåg efteråt att det i alla fall var tur att de kom på morgonen (natten?), så att jag sedan kunde ligga i systers säng (tur att ens hon var hemma i stan) hela morgonen och hulka, storgråta, stirra och slumra. Helt utmattad, tom, frånvarande och avdomnad på jobbet, men kunde skärpa mig såpass att jag kunde göra mitt jobb.
Det som nu kanske mest beskriver sinnesstämingen idag och igår är "jag orkar inte". Jag orkar inte med folk som förhoppningsfullt frågar "Nå?", jag orkar inte fundera över hur jag skall behålla förståndet, jag orkar inte med ett år till, jag orkar inte vara stressad längre, inte vänta, inte kämpa, inte slösa bort ett år till att bara preppa och inte komma vidare, framåt i livet. Och ändå så måste jag. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag hatar mitt liv, samtidigt som det är orättvist mot alla de/det som gör mitt liv så fint.
Livet är inte alls härligt (trots att visan snurrat i mitt huvud i flera dagar nu).
Skall laga broccolisoppa för att ha något att göra. Så kommer mamma hem ikväll, och Han från Jeppis imorgonm och Hon från lande på fredag (?).
Min cykel har gått sönder. Bra timeing.
Så börjar såret blöda och det blöder och blöder och blir infekterat och vill inte läka och det finns inget smärtfritt över det hela. Alls.
Insåg efteråt att det i alla fall var tur att de kom på morgonen (natten?), så att jag sedan kunde ligga i systers säng (tur att ens hon var hemma i stan) hela morgonen och hulka, storgråta, stirra och slumra. Helt utmattad, tom, frånvarande och avdomnad på jobbet, men kunde skärpa mig såpass att jag kunde göra mitt jobb.
Det som nu kanske mest beskriver sinnesstämingen idag och igår är "jag orkar inte". Jag orkar inte med folk som förhoppningsfullt frågar "Nå?", jag orkar inte fundera över hur jag skall behålla förståndet, jag orkar inte med ett år till, jag orkar inte vara stressad längre, inte vänta, inte kämpa, inte slösa bort ett år till att bara preppa och inte komma vidare, framåt i livet. Och ändå så måste jag. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag hatar mitt liv, samtidigt som det är orättvist mot alla de/det som gör mitt liv så fint.
Livet är inte alls härligt (trots att visan snurrat i mitt huvud i flera dagar nu).
Skall laga broccolisoppa för att ha något att göra. Så kommer mamma hem ikväll, och Han från Jeppis imorgonm och Hon från lande på fredag (?).
Min cykel har gått sönder. Bra timeing.
...är krossad i tu
Del 1
Snart kan mina inlägg börja handla om annat, men
VITTUVITTUVITTU
nu orkar jag inte mera.
Jag vill inte att provet skall vara på torsdag, jag vill att det skall vara i morgon. Eller att det skall vara torsdag imorgon. För de här sista dagarna kommer jag inte att kunna lära mig något, jag är så uppe i varven, och det känns bara onödigt att sitta på bibban då jag inte har någon riktig struktur på läsandet mera och alla uppgifter jag gör bara blir fel då jag inte förstår hur de vill att jag skall svara. Jag vill att det skall vara ÖVER! Nu fick det räcka helt enkelt. På gränsen till att bli riktigt galen.
Inga tröstande ord om att det snart är torsdag behövs, tack (med risk för att låta otacksam).
Kanske det skall komma ett nästan-sammanbrott innan proven. Kanske går det bättre då man får ut lite frustration. Vet bara att allt kommer att kännas bättre redan då man sitter med det där förbannade provet framför sig och får börja kämpa med uppgifterna.
Del 2
På lördag på restaurangen funderade vi med familjen på vilken sång som skulle representera en (hah, what song are you, facebook hej). Svårt för vem som helst, särskilt för en som jag som inte är särskilt insatt. För både melodin och texten borde ju passa in. Sånger för olika situationer finns det ju (typ <3-krossar sånger) och fina melodier och sånger som man skulle vilja att skulle representera en, men som kanske sist och slutligen inte gör det. Lättast är det kanske att hitta andra folks sånger, inte ens egna. Eller skriva en egen, ifall man är bra på sånt.
Aina 2008:
24 maj: 12.34: hejar på Lärkan. 16.59:hurrar för lärkans brons och är nöjd över oss som hejade.
Jag hade så roligt på läktaren förra året. Fint väder var det.
25 maj: kan inte.
Tydligen precis ett år sedan mitt senaste liknande sammanbrott. Hör nog till.
Snart kan mina inlägg börja handla om annat, men
VITTUVITTUVITTU
nu orkar jag inte mera.
Jag vill inte att provet skall vara på torsdag, jag vill att det skall vara i morgon. Eller att det skall vara torsdag imorgon. För de här sista dagarna kommer jag inte att kunna lära mig något, jag är så uppe i varven, och det känns bara onödigt att sitta på bibban då jag inte har någon riktig struktur på läsandet mera och alla uppgifter jag gör bara blir fel då jag inte förstår hur de vill att jag skall svara. Jag vill att det skall vara ÖVER! Nu fick det räcka helt enkelt. På gränsen till att bli riktigt galen.
Inga tröstande ord om att det snart är torsdag behövs, tack (med risk för att låta otacksam).
Kanske det skall komma ett nästan-sammanbrott innan proven. Kanske går det bättre då man får ut lite frustration. Vet bara att allt kommer att kännas bättre redan då man sitter med det där förbannade provet framför sig och får börja kämpa med uppgifterna.
Del 2
På lördag på restaurangen funderade vi med familjen på vilken sång som skulle representera en (hah, what song are you, facebook hej). Svårt för vem som helst, särskilt för en som jag som inte är särskilt insatt. För både melodin och texten borde ju passa in. Sånger för olika situationer finns det ju (typ <3-krossar sånger) och fina melodier och sånger som man skulle vilja att skulle representera en, men som kanske sist och slutligen inte gör det. Lättast är det kanske att hitta andra folks sånger, inte ens egna. Eller skriva en egen, ifall man är bra på sånt.
Aina 2008:
24 maj: 12.34: hejar på Lärkan. 16.59:hurrar för lärkans brons och är nöjd över oss som hejade.
Jag hade så roligt på läktaren förra året. Fint väder var det.
25 maj: kan inte.
Tydligen precis ett år sedan mitt senaste liknande sammanbrott. Hör nog till.
...tycker att våren kan gå och dö
Det här var inte alls min dag.
Egentligen började det dåliga redan igårkväll.
Eller egentligen redan igår på dagen, då det kom fram att flyget hon kommer med från Afrika landar för sent för att jag skall kunna träffa henne. Jag som hade sett fram emot det så mycket.
De håller på och filmar på vår innergård -> enorma strålkastare -> dagsljus i mitt rum trots släkta lampor och fördragna gardiner -> inte lätt att somna. Ännu svårare att somna då min kropp bestämmer sig för att få världens magvärk just då man lägger ner sig.
Och idag på föreläsningen så var det jättenära att jag skulle ha brustit ut i gråt, då jag satt med två überflickor, som liksom kan alls men ändå bara stressar och jag blir jättestressad av det själv och så ledsen då de kan så mycket mer. Eller kanske mer för att jag inte kan det jag borde. Idag kändes det som om jag snart inte orkar mera. Stressen tär så otroligt.
Såklart är det fint väder, så man sitter och är ännu bittrare på bibban och längtar ut. Inga tussilagon eller öppnade glasskiosker hjälper nu mera.
Det sägs att Medis inträdesprov mäter motivationen. Men tänk om man inte klarar av det fast man är världens mest motiverade?
Som tur räddades dagen lite av ett SMS från min stöttepelare. Hon är bara världens bästa. Hon lovade avstressa mig på lördag. Från ljusglimt till ljusglimt.
Egentligen började det dåliga redan igårkväll.
Eller egentligen redan igår på dagen, då det kom fram att flyget hon kommer med från Afrika landar för sent för att jag skall kunna träffa henne. Jag som hade sett fram emot det så mycket.
De håller på och filmar på vår innergård -> enorma strålkastare -> dagsljus i mitt rum trots släkta lampor och fördragna gardiner -> inte lätt att somna. Ännu svårare att somna då min kropp bestämmer sig för att få världens magvärk just då man lägger ner sig.
Och idag på föreläsningen så var det jättenära att jag skulle ha brustit ut i gråt, då jag satt med två überflickor, som liksom kan alls men ändå bara stressar och jag blir jättestressad av det själv och så ledsen då de kan så mycket mer. Eller kanske mer för att jag inte kan det jag borde. Idag kändes det som om jag snart inte orkar mera. Stressen tär så otroligt.
Såklart är det fint väder, så man sitter och är ännu bittrare på bibban och längtar ut. Inga tussilagon eller öppnade glasskiosker hjälper nu mera.
Det sägs att Medis inträdesprov mäter motivationen. Men tänk om man inte klarar av det fast man är världens mest motiverade?
Som tur räddades dagen lite av ett SMS från min stöttepelare. Hon är bara världens bästa. Hon lovade avstressa mig på lördag. Från ljusglimt till ljusglimt.
...är lite nedåt
Precis som förra året, är jag alldeles för snäll då det kommer till barnvaktning. Jag är inte för snäll med barnen, men nog med föräldrar som ringer kvällen innan och säger att barnet blivit sjuk och frågar om jag kan tillbringa hela min dag med sjuklingen. Ifall jag inte har planerat program till dagen i fråga så tar jag emot jobbet. Trots att jag kanske hellre skulle ta en barnfri dag eller läsa. För jag vill ju hjälpa till. För mycket har det ändå blivit. Min räddning kommer i och med prepkursen, som ger mig skäl att säga i förväg att jag inte mer är ledig på dagarna.
Har i två dagar nu känt mig lite krasslig och nere. Två nätter med för lite sömn och för mycket barn med diverse snuvor. Inatt sov jag länge, men tydligen så var det inte tillräckligt. Känner mig väldigt instabil.
Är hungrig, men vill inte äta.
Är trött, men somnar inte.
Har tråkigt, men har ingen ork att göra något.
Saknar, men vill vara ensam.
Är ganska säker på att spelandet ikväll kommer att göra allt bättre, men eftersom jag är en dålig förlorare kan det också förstöra allt. Men ett dåligt humör är i så fall en följd av fel inställning, så det gäller att ha rätt inställning istället.
Jag säger bara haha år lillasystern. Hon skäms och det är det enda jag kräver. Och så är jag nyfiken på vem som ringde mig med privat nummer, två gånger, mitt i natten.
Har i två dagar nu känt mig lite krasslig och nere. Två nätter med för lite sömn och för mycket barn med diverse snuvor. Inatt sov jag länge, men tydligen så var det inte tillräckligt. Känner mig väldigt instabil.
Är hungrig, men vill inte äta.
Är trött, men somnar inte.
Har tråkigt, men har ingen ork att göra något.
Saknar, men vill vara ensam.
Är ganska säker på att spelandet ikväll kommer att göra allt bättre, men eftersom jag är en dålig förlorare kan det också förstöra allt. Men ett dåligt humör är i så fall en följd av fel inställning, så det gäller att ha rätt inställning istället.
Jag säger bara haha år lillasystern. Hon skäms och det är det enda jag kräver. Och så är jag nyfiken på vem som ringde mig med privat nummer, två gånger, mitt i natten.
...blir arg på sådana som inte respekterar
Jag klarar helt enkelt inte av en viss sorts människor. Tänk er situationen:
Jag är och barnvaktar en sjuk flicka, så att pappa skall få gå på viktiga möten. Överenskommet är att han skall gå på morgonmötet och att jag skall meddela honom då flickan somnat, så att han kan komma hem tills hon vaknar. Flickan somnar och pappan ringer: överraskningsmöte, kan jag stanna tills hans möte tar slut klockan 16? Fine, men jag har bio klockan 19 och före det skall jag via butiken hem för att laga mat åt familjen. Kanske jag kan få ta bortresta mammans bil så går hemresan snabbare? Han skall kolla, vi ses senare.
Klockan blir 16, nu borde pappa snart komma hem. Klockan blir kvart över och tjugo över och halv och till sist 17. Försöker ringa, pappan i telefon med någon annan. 17.07 dyker han upp. Pappans föreningsorsak: hans bil hade blivit inlåst i en parkeringshall och var tvungen att vänta till klockan 17 då vaktmästaren slutat jobba och kunde öppna. Ingens fel, men varför i HELVETE kunde han inte ringa och meddela att han kommer iväg först efter fem??? Samtal efter mamman om billån, onödigt säätände och till sist skjuts i överhastighet till tåget. Som är 10 minuter försenat. Då tåget väl kommer är klockan 17.32 och jag inser att jag varken hinner gå till butiken eller laga någon mat. Stress och irriterande familjemedlemmar som måste göra det här istället för mig, trots att jag lovat.
Hungrig och rasande halvspringer jag genom snöslasket (med våta buntar, uuj) för att ta ut biljetter. Får skrika ut det mesta av min irritation och sedan har mamma lagat mat då vi kommer hem, lycka. Med mat i magen och frustrationen bortskrikt (och dessutom lite smygplanering/dagdrömmerier av Kaspers Londonresa) gick vi på bio.
Milk
Det här med att komma jättemycket för sent signalerar grym orespekt för den andras tidtabell. Jag hade ställt upp och hjälpt till och så kan han inte ordna det så för sig att jag hinner hem i tid. Såklart så är det delvis också mitt eget fel, att jag inte sade ifrån genast från början och att jag måste vara hemma klockan 16, men jag förstår eller accepterar inte fortfarande det att han kommer en timme för sent och inte meddelar att han gör det. I något skede märker man ju att man inte är i tid och då är det bara rätt att meddela den stackars barnvakten som sitter och blir mer och mer arg då hon inte alls har någon aning om varför det dröjer och hur länge hon ännu skall orka sitta där och klä på och av en docka och när hon kommer iväg hemåt. Alltid kan man inte vara i tid, sådans händer, men man kan göra sitt yttersta för att försöka göra det bästa av situationen.
På tal om respekt så satt jag igår under filmen och myste med en påse karkki och gott sällskap, så man skrattade glatt och kommenterade något smått ett par gånger. Ungefär i mitten av filmen och under ett av mina skratt så lutade sig kvinnan bredvid mig mot mig och sade "Anteeks, voisitko olla vähän hiljempaa". Blev förvånad och pangröd i ansiktet, inte hade jag väl uppfört mig dåligt, bara skrattat, och verkligen inte suttit och pratat högt, förutom kanske under reklamerna före. Tror att man sedan kunde sitta och skratta under resten av filmen.
Jag vet precis hur det är att sitta bredvid någon som stör en otroligt under en filmföreställning, och hur det kan förstöra hela upplevelsen, men aldrig att jag skulle säga något åt den här personen. Och jag upplever påriktigt inte att jag gjorde något fel, många andra skrattade ju också och precis lika högt. På det här sättet förstörde hon ju lite min upplevelse då jag sedan inte kunde sitta och tänka på annat än att vara tyst. Vem är oartigare, den som uppför sig oartigt eller den som påpekar att någon uppför sig oartigt? Filmen var oberoende alldeles fantastisk.
Idag har jag en dag som jag känner igen som en av dem man inte ens borde försöka räkna, för man sitter bara där och stirrar och blir arg, men då jag inte i praktiken läst något alls den här veckan, och torsdag och fredan också blir avbrutna i mitten, så känner jag att jag lite måste. Har redan skickat ett perus BLÄÄÄ-sms till föreläsningen, och överväger starkt att ändå ta matdagen idag så jag slipper kämpa på hemskt mycket längre.
Och den här veckan som började så bra. :(
Jag är och barnvaktar en sjuk flicka, så att pappa skall få gå på viktiga möten. Överenskommet är att han skall gå på morgonmötet och att jag skall meddela honom då flickan somnat, så att han kan komma hem tills hon vaknar. Flickan somnar och pappan ringer: överraskningsmöte, kan jag stanna tills hans möte tar slut klockan 16? Fine, men jag har bio klockan 19 och före det skall jag via butiken hem för att laga mat åt familjen. Kanske jag kan få ta bortresta mammans bil så går hemresan snabbare? Han skall kolla, vi ses senare.
Klockan blir 16, nu borde pappa snart komma hem. Klockan blir kvart över och tjugo över och halv och till sist 17. Försöker ringa, pappan i telefon med någon annan. 17.07 dyker han upp. Pappans föreningsorsak: hans bil hade blivit inlåst i en parkeringshall och var tvungen att vänta till klockan 17 då vaktmästaren slutat jobba och kunde öppna. Ingens fel, men varför i HELVETE kunde han inte ringa och meddela att han kommer iväg först efter fem??? Samtal efter mamman om billån, onödigt säätände och till sist skjuts i överhastighet till tåget. Som är 10 minuter försenat. Då tåget väl kommer är klockan 17.32 och jag inser att jag varken hinner gå till butiken eller laga någon mat. Stress och irriterande familjemedlemmar som måste göra det här istället för mig, trots att jag lovat.
Hungrig och rasande halvspringer jag genom snöslasket (med våta buntar, uuj) för att ta ut biljetter. Får skrika ut det mesta av min irritation och sedan har mamma lagat mat då vi kommer hem, lycka. Med mat i magen och frustrationen bortskrikt (och dessutom lite smygplanering/dagdrömmerier av Kaspers Londonresa) gick vi på bio.
Det här med att komma jättemycket för sent signalerar grym orespekt för den andras tidtabell. Jag hade ställt upp och hjälpt till och så kan han inte ordna det så för sig att jag hinner hem i tid. Såklart så är det delvis också mitt eget fel, att jag inte sade ifrån genast från början och att jag måste vara hemma klockan 16, men jag förstår eller accepterar inte fortfarande det att han kommer en timme för sent och inte meddelar att han gör det. I något skede märker man ju att man inte är i tid och då är det bara rätt att meddela den stackars barnvakten som sitter och blir mer och mer arg då hon inte alls har någon aning om varför det dröjer och hur länge hon ännu skall orka sitta där och klä på och av en docka och när hon kommer iväg hemåt. Alltid kan man inte vara i tid, sådans händer, men man kan göra sitt yttersta för att försöka göra det bästa av situationen.
På tal om respekt så satt jag igår under filmen och myste med en påse karkki och gott sällskap, så man skrattade glatt och kommenterade något smått ett par gånger. Ungefär i mitten av filmen och under ett av mina skratt så lutade sig kvinnan bredvid mig mot mig och sade "Anteeks, voisitko olla vähän hiljempaa". Blev förvånad och pangröd i ansiktet, inte hade jag väl uppfört mig dåligt, bara skrattat, och verkligen inte suttit och pratat högt, förutom kanske under reklamerna före. Tror att man sedan kunde sitta och skratta under resten av filmen.
Jag vet precis hur det är att sitta bredvid någon som stör en otroligt under en filmföreställning, och hur det kan förstöra hela upplevelsen, men aldrig att jag skulle säga något åt den här personen. Och jag upplever påriktigt inte att jag gjorde något fel, många andra skrattade ju också och precis lika högt. På det här sättet förstörde hon ju lite min upplevelse då jag sedan inte kunde sitta och tänka på annat än att vara tyst. Vem är oartigare, den som uppför sig oartigt eller den som påpekar att någon uppför sig oartigt? Filmen var oberoende alldeles fantastisk.
Idag har jag en dag som jag känner igen som en av dem man inte ens borde försöka räkna, för man sitter bara där och stirrar och blir arg, men då jag inte i praktiken läst något alls den här veckan, och torsdag och fredan också blir avbrutna i mitten, så känner jag att jag lite måste. Har redan skickat ett perus BLÄÄÄ-sms till föreläsningen, och överväger starkt att ändå ta matdagen idag så jag slipper kämpa på hemskt mycket längre.
Och den här veckan som började så bra. :(
...har en trött dag med stress
Man skulle inte tro att man kunde bli stressad av det liv jag lever just nu. Jag har hela dagarna på mig att läsa, och stiger upp tidigt så att dagen verkligen går igång. Men just nu är jag det ändå. På måndag och tisdag gick dagarna till att läsa fysik (lite i alla fall) och sedan ta sig till skolan för att skriva proven. Idag har jag förutom matdag dessutom två timmars barnvaktning på kvällen. Det går otroligt mycket tid till att gå till butiken och laga maten, och att ta sig till och från vaktningen tar också tid. Om jag startar 17.30 är jag framme i tid, då måste maten vara klar före fem, och jag måste börja laga den där efter 16 någon gång, och då måste jag ha gått till butiken efter 15.30 (eller som jag planerat nu på min lunchpaus, och då kommer min paus att dra ut på tiden till minst en och en halv timme för jag måste hinna laga och äta lunch och detta leder till att jag kanske börjar läsa igen där efter 13 nån gång och hinner läsa bara ett par timmar till). Dessutom vill jag verkligen gå på bio nu och se alla utomordentliga filmer och träffa kompisar jag inte träffat på alldeles för länge. Sedan hjälper det ju inte att jag är riktigt riktigt trött idag och jag supersvårt att fokusera på boken. Jag blir så ledsen då jag påriktigt går och lägger mig där strax efter 22, har varit trött hela dagen och så ÄNDÅ inte somnar förrän tolv-tiden. Och då har jag gått isäng med tron att "nå nu somnar jag säkert snabbt, oj vad det skall bli skönt" och inte attityden "hur kommer det nu att gå, kommer jag att kunna somna, paniiiik", och inte har jag legat där i sängen och vridit mig och panikerat trots att klockan har gått. Och dygnsrutmen torde vara återställd till det normala efter veckoslutet vid det här laget.
Om jag går på bio ikväll klockan 20.45 (för tidigare hinner jag inte) så är jag klar där först 24-tiden och det kommer ju att leda till att jag är trött imorgon också och inte får ordentligt läst då heller. Men imorgon skall jag på yoga (för jag KAN inte, och vill nog inte heller skippa yogan), och då börjar jag 17.30 och är igen klar först antingen 19 eller 20. Så samma problem då också. Och jag vill inte skjuta upp biogåendet, för då blir det aldrig av och det finns så mycket filmer jag vill se. På fredagen tänker jag inte läsa så det är inte så farligt om jag kommer hem sent på torsdag, men det är ju flickkväll och det är bara trist om jag blir trött klockan halv tio och går och lägger mig.
För att tala om något trevligare så tittade jag på Oscar-galsrepriset igår, och det var ju hur bra som helst. Blev riktigt lycklig av all glamour och de fantastiska programnumren och av att alla skådespelare + crew blev så glada då de vann.
Vibratorfunktionen på mobilen fungerar igen efter att telefonen slängts i golvet. Hurra!
Om jag går på bio ikväll klockan 20.45 (för tidigare hinner jag inte) så är jag klar där först 24-tiden och det kommer ju att leda till att jag är trött imorgon också och inte får ordentligt läst då heller. Men imorgon skall jag på yoga (för jag KAN inte, och vill nog inte heller skippa yogan), och då börjar jag 17.30 och är igen klar först antingen 19 eller 20. Så samma problem då också. Och jag vill inte skjuta upp biogåendet, för då blir det aldrig av och det finns så mycket filmer jag vill se. På fredagen tänker jag inte läsa så det är inte så farligt om jag kommer hem sent på torsdag, men det är ju flickkväll och det är bara trist om jag blir trött klockan halv tio och går och lägger mig.
För att tala om något trevligare så tittade jag på Oscar-galsrepriset igår, och det var ju hur bra som helst. Blev riktigt lycklig av all glamour och de fantastiska programnumren och av att alla skådespelare + crew blev så glada då de vann.
Vibratorfunktionen på mobilen fungerar igen efter att telefonen slängts i golvet. Hurra!
...kan inte och vill
Idag är inte fullt så hemsk som igår och förrgår, men hittills tillräkligt hopplöst trist för att jag skall vilja klagar en gnutta. Verkligt frustrerande igår att starta dagen med positiv attityd och förväntningar om en bättre tisdag än måndag, men sedan märka att man blir riktigt rasande då man läser och räknar. Och att vara jättetrött trots en till god 8-9 timmar natts sömn och två koppar morgonkaffe. Men jag försökte. Och kan man inte så kan man inte, så jag slutade läsa och ringde ett par sommarjobbssamtal istället. Talade med en snäll tant i någon sorts växel, vilket ledde till lite bättre humör.
Så hjälper det ju inte att jag den här veckan har barn fyra dagar av fem. Eget fel att jag tagit emot dem, men vill man hjälpa så vill man, och det fjärde kom i sista stund på grund av sjuk kusin. Eget fel eller inte så blev slutresultatet en vecka som alla andra, utan egen tid på kvällarna. Jag är i desperat behov av omväxling, och ett veckoslut i Stockholm räcker nog inte riktigt till. Överväger nu starkt att åka österut till mormor och morfar och läsa där några dagar. Då känns nästa vecka redan mycket lättare att handskas med.
Sista Aftis idag. Yeah.
Så hjälper det ju inte att jag den här veckan har barn fyra dagar av fem. Eget fel att jag tagit emot dem, men vill man hjälpa så vill man, och det fjärde kom i sista stund på grund av sjuk kusin. Eget fel eller inte så blev slutresultatet en vecka som alla andra, utan egen tid på kvällarna. Jag är i desperat behov av omväxling, och ett veckoslut i Stockholm räcker nog inte riktigt till. Överväger nu starkt att åka österut till mormor och morfar och läsa där några dagar. Då känns nästa vecka redan mycket lättare att handskas med.
Sista Aftis idag. Yeah.
...inte alls gillade den här måndagen
Ne-e, två måndagar i rad gick ganska bra, men idag gick det inte mera. Motivationen finns någonstans uppe på mitt loft under täcket och dit vågar jag inte gå för att leta, för då somnar jag. Trista och obegripliga räkneuppgifter och teori. Massor med barnvaktning, fyra keikkor på fem dagar. Aftis två dagar. Och då hjälper det inte så mycket att man haft ett trevligt veckoslut. BLÄÄÄÄ.
Jag har idag gått omkring med min ABI-huppare. Oj så mycket hellre jag skulle strutta omkring i skolan med detta trista humör och den lite för lilla hupparen. Har bara lust att ge upp, men förra veckans minimala läskvot hindrar mig. Borde egentligen ha något sött att motivera mig med. Eller en skön ledig eftermiddag. Men sidu det kommer jag inte att få förrän på torsdag. BLÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ.
I fyssakompendiet hittade jag sångtexten till Jungfru skär.
...tio för de stora och fem för de små, skynda på skynda på nu ska karusellen gå...
Den sjöng vi ett par dagar i streck.
Började en superkur för huden. Serum och ögonkräm är det som gäller från och med nu. Eller tills krämerna är slut och jag inte har råd att köpa nytt.
Jag har idag gått omkring med min ABI-huppare. Oj så mycket hellre jag skulle strutta omkring i skolan med detta trista humör och den lite för lilla hupparen. Har bara lust att ge upp, men förra veckans minimala läskvot hindrar mig. Borde egentligen ha något sött att motivera mig med. Eller en skön ledig eftermiddag. Men sidu det kommer jag inte att få förrän på torsdag. BLÄÄÄÄÄÄ-ÄÄÄÄ.
I fyssakompendiet hittade jag sångtexten till Jungfru skär.
...tio för de stora och fem för de små, skynda på skynda på nu ska karusellen gå...
Den sjöng vi ett par dagar i streck.
Började en superkur för huden. Serum och ögonkräm är det som gäller från och med nu. Eller tills krämerna är slut och jag inte har råd att köpa nytt.
...har humörsvängningar
Hujsigt hur instabil jag är nuförtiden. Gårdagens psykiska breakdown kom då jag varken fick banda Paradise Hotel eller Desperate houswives (hur sorglig är jag?!?) eftersom pappa skulle banda något annat och systern måste titta på DH för det var liksom dagens höjdpunkt så pappa kunde inte titta på sitt program. Så jag fick alltså inte gå och lägga mig eftersom jag ville se programmen. Jätteologiskt tankegång, jag vet, helt bra kunde jag ju ha gått och lagt mig, men blev jättesårad och orkade inte alls egentligen bråka fast det blev bråk ändå, så en kort anklagande mening ledde till en kvarts gråtattack. Igen ingen fysiologisk förklaring.
Försök till förklaring: I yogan arbetade vi med fotbottnarna och tårna. Vi använde oss av ganska stora muskler och då energin kom ända från tårna ut till fingrarna så det hämtade med sig en massa skit som hade gömt sig i fötterna på mig. En massa tankar for igenom huvet, men inget klart tema (nu ljuger jag lite, men ingen ny speciell orsak att gråta).
Är alltså ganska trött idag igen, men har lyckats hålla mig vaken.
Idag är det deadline. Känner inte av tydlig stress, men det kan komma senare. Manuset är nu redan i ganska bra skick.
Kom igår plötsligt ihåg Rederiet. Hur bra var inte det?!? Minns tydligast händelsen med den där ena kvinnans onda tvillingsyster som ställde till det för Anna (eller var det tvillingsystern som hette Anna?). Och så via Rederiet mindes jag Skilda världar som kom någon sommar istället för Salkkarit. Hur oturligt var de inte att flickan och pojken som blev förälskade i varandra egentligen var tvillingar. Tänk så det måste gräma dem.
Har bestämt mig för att mitt andra projekt för veckan (på lande) är att börja sticka sockor. Hoppas bara att mamma kan lära mig. Måste skaffa stickor.
Försök till förklaring: I yogan arbetade vi med fotbottnarna och tårna. Vi använde oss av ganska stora muskler och då energin kom ända från tårna ut till fingrarna så det hämtade med sig en massa skit som hade gömt sig i fötterna på mig. En massa tankar for igenom huvet, men inget klart tema (nu ljuger jag lite, men ingen ny speciell orsak att gråta).
Är alltså ganska trött idag igen, men har lyckats hålla mig vaken.
Idag är det deadline. Känner inte av tydlig stress, men det kan komma senare. Manuset är nu redan i ganska bra skick.
Kom igår plötsligt ihåg Rederiet. Hur bra var inte det?!? Minns tydligast händelsen med den där ena kvinnans onda tvillingsyster som ställde till det för Anna (eller var det tvillingsystern som hette Anna?). Och så via Rederiet mindes jag Skilda världar som kom någon sommar istället för Salkkarit. Hur oturligt var de inte att flickan och pojken som blev förälskade i varandra egentligen var tvillingar. Tänk så det måste gräma dem.
Har bestämt mig för att mitt andra projekt för veckan (på lande) är att börja sticka sockor. Hoppas bara att mamma kan lära mig. Måste skaffa stickor.
...har kemisk värk
Det känns som om mitt otroligt dåliga humör idag skulle bero på något kemiskt i min kropp. Som om någor värde vore åt helvete. Jag är hängig och svag i benen, gråtfärdig och sådär allmänt oemottaglig på alla plan. På jobbet fick jag reda ut bråk vilket jag inte alls borde ha gjort. Skulle så ofantligt mycket ha behövt en kram, men vi kramas inte så mycke på jobbet, så jag fick krama om två småflickor istället. Och dem kunde man inte heller krama ordentligt för då skulle så många andra ha kommit rusande och också vilja ha och det skulle bara ha blivit fel. Fick som tur gå tidigt då jag skulle på bilteori.
Det är mycket svårare att vara på dåligt humör här hemma. Man är liksom utsatt för massor kontakt hela tiden och en massa bekanta irriterande ljud omger en. På jobbet kan man liksom rymma antingen till de vuxna eller till barnen och på teorin kan man sitta tyst och i bilen kan man nu inte koncentera sig på så mycket annat än att hållas vid liv. Men här måste man tala med människor som man inte behöver vara artig mot, och vill man titta på TV ifred är det inte alls sagt att man får det. Vad skall man göra av allt dåligt humör om inte bråka ut det på någon. Borde gå på en promenad, men jag kommer inte iväg. Jag borde ta en långsam promenad längs med stranden och via butiken och köpa choko. För det är fortfarande lite för tidigt för att jag skall kunna somna.
Men imorgon blir det skoj för mamma skall firas. Men jag kommer inte iväg och träna för jag skall köra igen på morgonen. Men ingen läsning, tackochlov.
Gårdagens blackout blev helt perfekt. Vi fyra som var hemma satt i TV-rummet i skenet av ett stearinljus och pratade. Inte i tio minuter utan i hela femton. Sedan hade jag svårt att tända lamporna igen.
Det är mycket svårare att vara på dåligt humör här hemma. Man är liksom utsatt för massor kontakt hela tiden och en massa bekanta irriterande ljud omger en. På jobbet kan man liksom rymma antingen till de vuxna eller till barnen och på teorin kan man sitta tyst och i bilen kan man nu inte koncentera sig på så mycket annat än att hållas vid liv. Men här måste man tala med människor som man inte behöver vara artig mot, och vill man titta på TV ifred är det inte alls sagt att man får det. Vad skall man göra av allt dåligt humör om inte bråka ut det på någon. Borde gå på en promenad, men jag kommer inte iväg. Jag borde ta en långsam promenad längs med stranden och via butiken och köpa choko. För det är fortfarande lite för tidigt för att jag skall kunna somna.
Men imorgon blir det skoj för mamma skall firas. Men jag kommer inte iväg och träna för jag skall köra igen på morgonen. Men ingen läsning, tackochlov.
Gårdagens blackout blev helt perfekt. Vi fyra som var hemma satt i TV-rummet i skenet av ett stearinljus och pratade. Inte i tio minuter utan i hela femton. Sedan hade jag svårt att tända lamporna igen.
...är irriterad
Det skulle ha kunnat bli en bra dag, men jag har bara irriterat mig över småsaker hela dagen. De började med att det inte fanns något annat än äppelmos i kylskåpet i morse. Äppelmos och en torr tunn ostbit av en sort som jag inte ens tycker om. Åt gröt och rågbröd med smör.
Så satte på mig mina ABI-verkkare, satte mig med en kopp kaffe i fotöljsoffan i vardagsrummet, tog den ljusröda markeringstuschen i vacker hand och började läsa. Huj vilken flashback det var. Och läsningen gick väl okej. Irritationen kom då jag lite fastnat på kolhydraterna och dur disackariderna binder sig med någo α- och β-bindningar och jag annars också blev lite irriterad på hur boken förmulerar vissa grejer.
Pappa ringer plötsligt och säger att han kommer hem nu, för han skall visa mig hur hans cykel fungerar och säger att jag skall föra den på reparation. Vi hade talat om att jag skulle föra den någon dag, men det irriterade mig att han inte frågade mig om jag hade något annat för mig, utan bara antog att jag inte hade bättre att göra. Jag skulle ändå ha slutat läsa inom 20 minuter, men jag hade haft som mål att läsa tre timmar enligt 45-15 minutersprincipen, och nu uppnådde jag inte tre hela timmar.
På verkstaden fick jag inte tala svenska som jag trott och gjorde bort mig då jag inte alls visste vad som var fel på hjulet och vad osm skulle bytas och så sade jag "pyörä" istället för "rengas" och allt blev bara fel.
På jobbet var en unge riktigt irriterande och skulle bara sura hela jävla tiden.
Hemma fick jag meddelande att det skulle behövas barnvakt på onsdag. Jag hade redan lovat gå på torsdag (för då har min syster pilates) och så blir det antagligen på fredag också. Men nej, hon (systern) kan inte gå för hon och hennes pojkvän har två-årsdag. Okej, en stor dag, och det finns en chans att jag bara är bitter, men det att hon inte alls ville hjälpa till (eller så kändes det) gjorde mig riktigt sur.
Pappa och jag var och köpte en cykel. En blå (för jag blev så provoserad av en ljusrött klädd flicka på förskolan som sade "det där är ju helt tokigt" åt en ledarkille som hade lilafärgat paraply, hon tyckte han borde ha blått eller svart istället) Helkama, som är riktigt fin. Men då vi cyklade hem visade det sig att sadeln inte ville hållas uppe, så jag cyklade hem med krokiga ben och kände mig som en idiot. Skall gudskelov ändå ditåt imorgon så jag kan gå via butiken, men ändå.
Här hemma igen var maten slut, så det måste lagas ny och ketchupen var slut. Strålkastaren som jag skulle behöva är antagligen på vinden.
Allt det här skulle ha kunnat vara riktigt små saker som inte gjorde något, men idag gick inget riktigt rätt.
Som tur fick jag ett telefonsamtal från Schweiz och så skall jag till den nya studerandens lägenhet i Tölö och måla väggar.
Så satte på mig mina ABI-verkkare, satte mig med en kopp kaffe i fotöljsoffan i vardagsrummet, tog den ljusröda markeringstuschen i vacker hand och började läsa. Huj vilken flashback det var. Och läsningen gick väl okej. Irritationen kom då jag lite fastnat på kolhydraterna och dur disackariderna binder sig med någo α- och β-bindningar och jag annars också blev lite irriterad på hur boken förmulerar vissa grejer.
Pappa ringer plötsligt och säger att han kommer hem nu, för han skall visa mig hur hans cykel fungerar och säger att jag skall föra den på reparation. Vi hade talat om att jag skulle föra den någon dag, men det irriterade mig att han inte frågade mig om jag hade något annat för mig, utan bara antog att jag inte hade bättre att göra. Jag skulle ändå ha slutat läsa inom 20 minuter, men jag hade haft som mål att läsa tre timmar enligt 45-15 minutersprincipen, och nu uppnådde jag inte tre hela timmar.
På verkstaden fick jag inte tala svenska som jag trott och gjorde bort mig då jag inte alls visste vad som var fel på hjulet och vad osm skulle bytas och så sade jag "pyörä" istället för "rengas" och allt blev bara fel.
På jobbet var en unge riktigt irriterande och skulle bara sura hela jävla tiden.
Hemma fick jag meddelande att det skulle behövas barnvakt på onsdag. Jag hade redan lovat gå på torsdag (för då har min syster pilates) och så blir det antagligen på fredag också. Men nej, hon (systern) kan inte gå för hon och hennes pojkvän har två-årsdag. Okej, en stor dag, och det finns en chans att jag bara är bitter, men det att hon inte alls ville hjälpa till (eller så kändes det) gjorde mig riktigt sur.
Pappa och jag var och köpte en cykel. En blå (för jag blev så provoserad av en ljusrött klädd flicka på förskolan som sade "det där är ju helt tokigt" åt en ledarkille som hade lilafärgat paraply, hon tyckte han borde ha blått eller svart istället) Helkama, som är riktigt fin. Men då vi cyklade hem visade det sig att sadeln inte ville hållas uppe, så jag cyklade hem med krokiga ben och kände mig som en idiot. Skall gudskelov ändå ditåt imorgon så jag kan gå via butiken, men ändå.
Här hemma igen var maten slut, så det måste lagas ny och ketchupen var slut. Strålkastaren som jag skulle behöva är antagligen på vinden.
Allt det här skulle ha kunnat vara riktigt små saker som inte gjorde något, men idag gick inget riktigt rätt.
Som tur fick jag ett telefonsamtal från Schweiz och så skall jag till den nya studerandens lägenhet i Tölö och måla väggar.
...inte skulle klara av mer än en dag på jobbet mer (för stunden)
Hade en bättre dag än på länge igår. Mycket av detta på grund av flickan jag såg Once (fyraochenhalv stjärnor) med. Har varit så sjukt isolerad nu att det var riktigt bra att träffa någon att helt enkelt prata med. Kom på att jag ju liksom pratar hela dagen, från åtta till fyra (hei, mitäs sais olla, tuleeko muuta, kuus ja kymmenen, näin olkaa hyvät ja kiitos), sedan säger jag inte ett knyst efter det, förutom kanske tack och hej i butiken och så.
På kvällen pratade jag med grönisarna lite i telefon. OJ vad jag blev lycklig av att höra Han som skall bli granatkastares röst och skämt. Roligt att höra av Honom också (kommer inte ihåg vad det var han var i för kompani, det var någo med båtar och tjafs). Det kom fram att han sov i sängen bredvid min kusin. Så konstigt. Men de verkade gå ihop helt bra.
Gårdagens känslovågor som orsakades av kompishavet ledde till en riktigt dålig dag idag. På jobbet konstaterade jag att jag nog inte kunde stå vid kassan, eftersom jag bara inte klarade av att vara en bra betjänare i det tillståndet jag var. Tack till alla jobbkompisar som var förstående och lät mig stå och diska och göra min egen grej. Snyggingen fick mg på lite bättre humör (eller vem/vad det nu var) och vi spelade ristinolla. Imorgon är det sista dagen innan veckoslutet.
Har också saknat mamma och pappa. Jättestort dilemma nu med veckoslutet 25-27. Två fester (samma kväll), och ett väldigt behov av att bara åka bort, hem.
Morgonen idag började på ett besynnerligt sätt. Han som jag träffade på skriban hade textat mitt i natten något på spanska (??) och om jag var i stan och att han ville träffa mig. På morgonen svarade jag, och därefter började världens konstigaste textning. Blev tillslut riktigt på allvar orolig över att han tagit något. KLarnade upp då jag ringde till honom på dagen.
Fick en flicksmåkusin igår. En otålig en.
På kvällen pratade jag med grönisarna lite i telefon. OJ vad jag blev lycklig av att höra Han som skall bli granatkastares röst och skämt. Roligt att höra av Honom också (kommer inte ihåg vad det var han var i för kompani, det var någo med båtar och tjafs). Det kom fram att han sov i sängen bredvid min kusin. Så konstigt. Men de verkade gå ihop helt bra.
Gårdagens känslovågor som orsakades av kompishavet ledde till en riktigt dålig dag idag. På jobbet konstaterade jag att jag nog inte kunde stå vid kassan, eftersom jag bara inte klarade av att vara en bra betjänare i det tillståndet jag var. Tack till alla jobbkompisar som var förstående och lät mig stå och diska och göra min egen grej. Snyggingen fick mg på lite bättre humör (eller vem/vad det nu var) och vi spelade ristinolla. Imorgon är det sista dagen innan veckoslutet.
Har också saknat mamma och pappa. Jättestort dilemma nu med veckoslutet 25-27. Två fester (samma kväll), och ett väldigt behov av att bara åka bort, hem.
Morgonen idag började på ett besynnerligt sätt. Han som jag träffade på skriban hade textat mitt i natten något på spanska (??) och om jag var i stan och att han ville träffa mig. På morgonen svarade jag, och därefter började världens konstigaste textning. Blev tillslut riktigt på allvar orolig över att han tagit något. KLarnade upp då jag ringde till honom på dagen.
Fick en flicksmåkusin igår. En otålig en.
och och men
Blir så ledsen av den här datorn. Den vägrar fungera. Förstår inte att pappa envisas med att ha den kvar då den kommer att braka helt vilken dag som helst. Man blir sur av mindre...
Det är konstigt det där med avundsjuka. Och jobbigt framför allt. Fast ännu jobbigare är kanske ändå det att man får så dåligt samvete för att man ÄR avundsjuk. Förra gången jag hade avundsjuks-kris talade jag till stolen. Men den möjligheten har jag nog inte nu. Fast det nog skulle behövas.
Tänk om jag bli den enda av oss utan studieplats. Okejokej, en av oss fick ju inte heller sin, men hon hade ju inte räknat med det och sade att fast hon skulle komma in på skolan så skulle hon ta mellanåret. Och hon har Schweiz-jobbet. Och det verkar lite som om de flesta andra skulle få någon sorts plats, om de sökt. Och nu ÄR det ju lite orättvist att hon fick studieplatsen (inte för att på något sätt försöka ifrånta henne hennes glädje, för hon ÄR smart och alldeles jättevärd platsen), då hon ju läste lika mycket (litet) som jag, och var inte heller särskilt motiverad. Kommer inte ifrån den där kumpen i halsen, fast jag skulle vilja. Kanske i morgon. Tycker inte om mej själv idag.
Vi har gjort hushållsarbeten här hemma. Bykat, diskat och städat.
Trodde inte att det skulle bli en sådan här dag...
Det är konstigt det där med avundsjuka. Och jobbigt framför allt. Fast ännu jobbigare är kanske ändå det att man får så dåligt samvete för att man ÄR avundsjuk. Förra gången jag hade avundsjuks-kris talade jag till stolen. Men den möjligheten har jag nog inte nu. Fast det nog skulle behövas.
Tänk om jag bli den enda av oss utan studieplats. Okejokej, en av oss fick ju inte heller sin, men hon hade ju inte räknat med det och sade att fast hon skulle komma in på skolan så skulle hon ta mellanåret. Och hon har Schweiz-jobbet. Och det verkar lite som om de flesta andra skulle få någon sorts plats, om de sökt. Och nu ÄR det ju lite orättvist att hon fick studieplatsen (inte för att på något sätt försöka ifrånta henne hennes glädje, för hon ÄR smart och alldeles jättevärd platsen), då hon ju läste lika mycket (litet) som jag, och var inte heller särskilt motiverad. Kommer inte ifrån den där kumpen i halsen, fast jag skulle vilja. Kanske i morgon. Tycker inte om mej själv idag.
Vi har gjort hushållsarbeten här hemma. Bykat, diskat och städat.
Trodde inte att det skulle bli en sådan här dag...
att läsa och må dåligt eller att inte och må dåligt
Jag går sönder. I övermorgon är det meningen att jag skall skriva ett inträdesprov. Ett prov som antagligen är den viktigaste prov jag hittills skrivit i mitt liv och ett prov som jag kommer att skriva sämre i än jag någonsin gjort. Jag klarar inte av att läsa eftersom jag inte kan koncentrera mej och jag klarar inte av att inte läsa eftersom jag inte har något vettigare att göra och eftersom jag borde, all kunskap är plus. Det känns hopplöst att veta att det är två dagar kvar och att jag omöjligen kan lära mej något under den korta tiden, men det är ändå för lång tid för att bara göra något annat, typ träna eller slappna av. Det värsta är inte att jag inte kommer att komma in, det värsta är att jag är livrädd för hur jag skall känna mej själv när det är över. Tänk om jag kommer ut utr salen efter fem timmar och inte har klarat av att skriva ner någonting, att jag kommer att känna mej onödig, dum. Dummare skulle det ju vara att låta bli att skriva provet, eftersom allt det här hjälper mej nästa år, men besvikelse är den värsta känslan. Jag försöker att intala mej själv att jag har läst så mycket jag orkat, att det är okej att inte orka läsa så mycket jag skulle ha kunnat, men är fortfarande lika gråtfärdig för det. Har alltid sett fram emot fredagen efter att all den här skiten är över, men tänk om fredagen bara är fylld med dåliga fiilisar pga misslyckade prov. Sommarlov, jooh, med jobb att se framemot och vad händer på hösten? Vad i helvete ska jag göra hela nästa år? Hur skall jag hitta ett jobb utan utblidning, för på caféet kan jag inte stanna. Behöver något lugnare. Jag klararklararklarar inte heller av att bara vara hemma, det gör ingen. Behöver en plan, men hösten är ett tomrum. Känner mej lika hopplös som då förra året efter uniexpomässan, då jag insåg att alla dörrar stog öppna men jag inte vissta var jag skulle börja. Skillnaden är att jag då hade en pojke jag kunde ringa till som tröstade och allt kändes lite bättre. Min lillebror sa igår på restaurangen att jag är just den typen som gifter sej och får barn. Men kan han lova mej att det kommer att hända? Kan kan lova mej att allt ordnar sej? För det gör det ju nog, men som en av oss förtvivlat utropade, men när? Och tänk om det inte gör det. Klart att det gör det, var inte löjlig, men tänkomtänkomtänkom. Livrädd för vad som händer nu. Känns som om alla detaljer är på plats just nu, men inte det stora hela, bakgrunden. Eller är det tvärtom? Lever, är frisk och älskad. Panikattack.
andas andas...
andas andas...
avreagens
ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
1. Lång dag på preppen, de fyra sista RÖ-timmarna satt jag och stirrade framför mig. Fick två a) gjorda på två och en halv timme.
2. Gick till jobbet för att försäkra mig om att jag inte fått turer, eftersom jag bett om att ha resten av våren ledig, men nej. Fyra fucking turer. Fick en av dem bortbytt, men jobbar morsdag. Inte egentligen så mycket det där att jag måste jobba, men mer det där att de delar ut turer åt mig fast jag bett om annat.
3. Sov lite för lite då jag tittade på ishockey igår kväll/natt. Herre gud Finland spelade dåligt. Helt döbä.
Lyckoalfabetet som bortblåst.
En fråga gick genom mitt huvud i spåran på väg hem: Är man hellre smal än glad. Såhär nedskriven verkar det som ett lätt val. Tänker på de trådsmala ballerinorna i gårdagens dokumentär och på mig som blir en fara för mig själv då jag är hungrig.
Mina läppar är bleka.
1. Lång dag på preppen, de fyra sista RÖ-timmarna satt jag och stirrade framför mig. Fick två a) gjorda på två och en halv timme.
2. Gick till jobbet för att försäkra mig om att jag inte fått turer, eftersom jag bett om att ha resten av våren ledig, men nej. Fyra fucking turer. Fick en av dem bortbytt, men jobbar morsdag. Inte egentligen så mycket det där att jag måste jobba, men mer det där att de delar ut turer åt mig fast jag bett om annat.
3. Sov lite för lite då jag tittade på ishockey igår kväll/natt. Herre gud Finland spelade dåligt. Helt döbä.
Lyckoalfabetet som bortblåst.
En fråga gick genom mitt huvud i spåran på väg hem: Är man hellre smal än glad. Såhär nedskriven verkar det som ett lätt val. Tänker på de trådsmala ballerinorna i gårdagens dokumentär och på mig som blir en fara för mig själv då jag är hungrig.
Mina läppar är bleka.
trött
Inte ens en vecka har gått av nya livet som prepkursdeltagare och jag är redan alldeles slut och förtvivlad. Inte så mycket för det där att jag kanske inte alltid fattar allting (OBS! Vi har inte ännu börjat med räkneövningarna), men mera det att dagarna är så fruktansvärt långa. Jag är så trött och framförallt irriterad och sur på eftermiddagen då jag kommer hem, och det är ju inte kiva för varken mig eller någon annan. Igår kom jag hem sur och det blev ju förstås inte bättre av att dansen gick åt helvete på grund av trötthet och okoncentration. Påminnelse till mig själv: Gå aldrig och dansa då du är trött och sur! Gå då hellre ut på en promenad och sedan hem och bada!
Det som gör allting lite bättre är ju mina underbara vänner på kursen och det facto att det ju faktiskt är fredag imorgon och att det blir middag i Grani med gänget +.
Kom just hem från en en-timmes promenad med pappa. Han har nog planer för mig han. Inte att han skulle pressa mig väldigt mycket, men han har en massa goda råd och tankar om saken. Hon som just fick en bebis sa idag i parken att det på mellanåret lönar sig att göra något helt annat. Man hinner nog studera sen. Så sant. Men å andra sidan så är det nog så att om man vill in i Medi så måste man satsa lite hela året runt.
Så trött... och uppgiven... Eyes on the price baby... Men när i helvete skall jag belönas..?
Det som gör allting lite bättre är ju mina underbara vänner på kursen och det facto att det ju faktiskt är fredag imorgon och att det blir middag i Grani med gänget +.
Kom just hem från en en-timmes promenad med pappa. Han har nog planer för mig han. Inte att han skulle pressa mig väldigt mycket, men han har en massa goda råd och tankar om saken. Hon som just fick en bebis sa idag i parken att det på mellanåret lönar sig att göra något helt annat. Man hinner nog studera sen. Så sant. Men å andra sidan så är det nog så att om man vill in i Medi så måste man satsa lite hela året runt.
Så trött... och uppgiven... Eyes on the price baby... Men när i helvete skall jag belönas..?
ddd
Det är farligt med jobbfria söndagar. Hur skönt det än var att sova sent och börja dagen långasmt med The Ashley Simpson Show och morgonrock så känns det inte helt okej att har för mycket tid för tankar. Jag mår ganska dåligt idag, helt fysiskt alltså. Jag förstår inte varför jag är så ofta sjuk nuförtiden (just såhär till skrivningarna) då jag ändå tycker att jag äter hälsosamt, grönsaker o frukt och så. Jag motionerar regelbundet och sover ganska mycket. Varför vill min kropp att jag skall vila? Min spontana reaktion är att lägga mig i soffan med pyamas och duntäcke med min onda hals och mitt illamående och ligga där framför Friends eller Seinfeld ända till det blir natidags och inte äta och eller prata med någon. I stället ligger jag och läser biologi (preli imorgon).
Nu vet jag varför det inte syns utåt då kvinnor har ägglossning, olikt många andra arters honor på vilka det syns. Jo, för att männen inte skall kunna veta när de kan kan göra oss gravida och sprida vidare sina gener. De måste alltså hålla sig till oss och försöka med jämna mellanrum för att inte riskera att någon annan man använder oss som bebismaskin. Romantiskt.
Min syster fick ett nytt klädskåp och vi lekte lite familj och hjälptes åt att rouda skåp från rum till rum. Alla fem samarbetar! "Lyckliga familjeeeeen... Dom e lyckliga". Lite gulligt var det nog ändå.
Ganska orolig för vad som händer imorgon i skolan. Fast värre sedan på riktiga skrivningarna, för då kan jag inte tappa fokusen och jag kan inte påverkas för starkt av något för att kunna prestera så mycket som möjligt.
ddd står för dålig-dum-dyster-dag. Så farligt är det inte idag, men på gränsen till det. Det finns en skillnad på ddd-dag och fff-dag. fff står för ful-fet-finnig-dag (eventuellt ful-fet-fjantig). På fff-dagar påverkas ens humör av ens för tillfället låga självförtroende, påverkat av ens syn på sig själv helt fysiskt. Det är svårt att vara glad då man känner sig ful (för jag har fakiskt rätt att känna mig ful och fet ibland jag också, utan att behöva tänka på att jag kanske är smalare/mindre finnig än andra!!). På ddd-dagar bryr man sig inte om sitt utseende. Då är man sur på grund av något annat.
Nu vet jag varför det inte syns utåt då kvinnor har ägglossning, olikt många andra arters honor på vilka det syns. Jo, för att männen inte skall kunna veta när de kan kan göra oss gravida och sprida vidare sina gener. De måste alltså hålla sig till oss och försöka med jämna mellanrum för att inte riskera att någon annan man använder oss som bebismaskin. Romantiskt.
Min syster fick ett nytt klädskåp och vi lekte lite familj och hjälptes åt att rouda skåp från rum till rum. Alla fem samarbetar! "Lyckliga familjeeeeen... Dom e lyckliga". Lite gulligt var det nog ändå.
Ganska orolig för vad som händer imorgon i skolan. Fast värre sedan på riktiga skrivningarna, för då kan jag inte tappa fokusen och jag kan inte påverkas för starkt av något för att kunna prestera så mycket som möjligt.
ddd står för dålig-dum-dyster-dag. Så farligt är det inte idag, men på gränsen till det. Det finns en skillnad på ddd-dag och fff-dag. fff står för ful-fet-finnig-dag (eventuellt ful-fet-fjantig). På fff-dagar påverkas ens humör av ens för tillfället låga självförtroende, påverkat av ens syn på sig själv helt fysiskt. Det är svårt att vara glad då man känner sig ful (för jag har fakiskt rätt att känna mig ful och fet ibland jag också, utan att behöva tänka på att jag kanske är smalare/mindre finnig än andra!!). På ddd-dagar bryr man sig inte om sitt utseende. Då är man sur på grund av något annat.
